Sett koreografen Trajal Harrells föreställning "Antigone SR./Twenty Looks at Paris is Burning at the Judson Church" på Dansens Hus. Jag gillade den, även om den var lite för lång och lite för spretig. Men jag älskar Antigone-berättelsen (läste modernisten Jean Anouilhs uppdatering av den när jag pluggade i Paris för nio år sen - äkta nostalgi med andra ord!) och jag tycker mycket om dokumentärfilmen "Paris is Burning". Dessutom var en av de fem dansarna i den här uppsättningen helt underbar, sättet han rörde sina armar på, jag dog. Men mycket var trist med föreställningen, det ska inte stickas under stolen med.
Sett Robert Guédiguians nya film "Snön på Kilimanjaro". Jag älskade Guédiguians film "Den lugna staden" och tycker gillar också skådespelaren Jean-Philippe Darrousin som är med i alla Guédiguians filmer och i Kaurismäkis "Le Havre", och jag blev inte besviken på den här filmen. Den var feelgood fast den var socialrealistisk och ville skildra misär. Ni hör, det blir en automatisk konflikt där, och det var kanske så att lite realism fick offras för feelgooden. Men inte mig emot. Dessutom kul att Darousins karaktär går omkring med bandage runt armen i större delen av filmen, det måste vara en blinkning till "Chinatown" där Jack Nicholson blir knivskuren på näsan och därefter går omkring med ett plåster på näsan resten av filmen (briljant).
Eugène Jansson (1862-1915), Atleter (1912)
Sett Eugène Jansson-utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde. Den var fin. Vackra Stockholmsskymningar och vackra kroppar. Det var någon som sa att överklassen som köpte Eugène Janssons tavlor inte misstänkte att han var gay, trots att han i sina motiv frossade i undersköna nakna män. Konstigt. Eller lustigt. Eller: måste man alltid förutsätta en erotisk dimension när en konstnär gör en skildring av en vacker naken kropp? Jag tror: ja. Ändå. Fast det är inte samma sak som anta att varenda manlig konstnär som beundrar manskroppar är gay. Man kan vara hur straight som helst och ändå falla för en Adonisliknande mans häpnadsväckande attraktionskraft. Att liksom konstatera sakernas tillstånd, att registrera. Och en konstnär, oavsett sexuell orientering, kan ju säkerligen kallt distansera sig från objektet och bara ta fasta på den estetiska dimensionen i bilden. Men det finns alltid en annan dimension av bilden, om det är vacker naken kropp som porträtteras. Det tror jag. Vsg för ytlig analys. God natt!