I söndags var jag och såg Drake i Globen. Så sjukt att detta blev verklighet. Drake är ju, jämte The-Dream och Rihanna, det största som hänt den kommersiella popmusiken på 00-talet. Som jag har älskat honom sedan jag hörde honom första gången. Och som alla (eller "alla", men många hiphopdiggare jag känner i alla fall) irriterat sig på honom, för han är så mesig och inte en tiondel så tuff och gangsta som han ibland får för sig att framställa sig själv som. Men jag tycker Drakes motsägelsefullhet är sympatisk och mänsklig. Han har en massa komplex. Och allt han känner kommer fram. I MTV-dokumentären "Better than good enough" förklarar han att hans texter betyder något för honom, det är inget han bara kastar ur sig, och jag tycker det märks. Det är väl därför man blir besviken ibland också, för att man har vant sig vid att lyssna noga på allt han säger, och töntiga textrader som man skulle ignorera hos andra rappare blir plötsligt en mycket större grej när de kommer från Drake. Man reagerar. Och då har man nog lyckats som artist, tror jag.
Konserten, då? Well, först var Tinie Tempah förband och det var bedrövligt. Tinie Tempah är typ en brittisk mindre begåvad variant av Adam Tensta, det är så sjukt att han får ha en karriär. Sen fick man vänta länge men när Drake väl började spela glömde man bort all tid direkt. Han var fantastisk, rappade och sjöng hur många låtar som helst, hans röst höll hela vägen. Och han spelade inte bara singlarna eller sina mest kända samarbeten med andra, utan även fantastiska albumspår som "Shot for me" och "Crew love". Det var en sann lycka att se och höra artisten som gjort så många låtar som man dansat till på klubbar så många gånger framföra dessa fyrverkerier själv, live, bara några meter från en.
Drake var så energisk och gullig, han sprang omkring och dansade och var glad, kunde inte och försökte inte dölja sin entusiasm. Det enda som var kefft var när han sa "there are a special kind of women who listen to my music, I'm not talking about girls or hoes but WOMEN". Vem gav honom mandat att definiera olika... kategorier av kvinnor? Och ska hans kvinnliga fans i publiken känna "åh, Drake tycker inte att vi är 'hoes', gud vad fint av honom!"? Gud. Aja. Han gottgjorde det delvis genom det gulliga att rikta strålkastarna mot publiken och tacka folk, en i taget, genom att titta på dem och kommentera hur de såg ut och att han var glad att just denne var där. Han höll på sådär i 20 minuter och måste ha avverkat hundratals fans, ändå rätt imponerande.
Fansen var över huvud taget intressanta. Många förortskids och många hipsters. Och många killar! Drake kanske har fått stämpeln som en rappare för tjejer men det stämmer inte. Framför mig stod tre tuffa hiphopkillar som var extremt peppade på allt och som då och då vrålade att de ville höra "The Motto", och sen fick de höra "The Motto" och då gick de bananas. Men framförallt: de sjöng med inte bara i de hårdare raplåtarna, utan även i de känsliga, självtvivlande balladerna. Ord för ord. Och så var det med alla killar där, verkade det som. När jag lade märke till det förstod jag Drakes verkliga storhet: han har lyckats få tuffa killar att känna att det är okej att vara känslig. När Drake sjunger för blödiga hiphopskallar är det som när Morrissey sjunger för emo-latinos i Kalifornien. Han blir en emotionell oas. Just för att hans texter kommer från hjärtat, det är inte bara ett cyniskt hopkok av klichéer som visat sig fungera, vilket hans många imitatörer tycks ha missat. Det går inte att kopiera Drake, för det är som är unikt med Drake - förutom hans frapperande melodikänsla och nästan skrämmande produktivitet - är att han verkligen anstränger sig för att vara sig själv, att uttrycka sina egna tankar och känslor. Väldigt få rappare - och nu tänker jag även på de hårdaste gangstarapparna - har det självförtroendet. Varken 50 Cent, Young Jeezy eller Jay-Z har det. Drake, den bortskämda lilla jäveln, kostar på sig att sälja sig själv snarare än att sälja det som publiken vill ha. Hur många stora hiphopartister gör det? Tupac gjorde det, Eminem också, Kanye West gör det mer och mer. Drake har gjort det från dag ett och han visade med "Take Care"-skivan att han inte tänker sluta bara för att han blivit framgångsrik. Så himla skönt. Och så sympatiskt.
Det enda jag verkligen saknade med spelningen var ett extranummer (det slutade lite väl snabbt och snopet), han hade gärna fått köra "Find your love" till exempel. Men men. Jag är ändå väldigt nöjd med konserten. Och förresten, här är mina 40 favoritlåtar med Drake i en liten Spotifylista för den som gillar sånt. En liten grundkurs eller påminnelse - det här är ett av vår tids finaste artistskap, och jag tycker att alla borde ge Drake en chans.
Vi hörs.
Tack för den här texten!