De senaste dagarna har jag i princip inte lyssnat på någon annan låt än Thurston Moores "Benediction". Första spåret på hans fina andra soloalbum "Demolished Thoughts" som kom i våras. Ja alltså, jag fick lust att återvända till den skivan som en del av den spontana 2011-inventering som jag antar är det första steget i att göra en årsbästalista. Jag minns skivan som mycket bra, och den lät ännu bättre nu (en av årets bästa album faktiskt), speciellt den här låten som jag lyssnade på om och om igen och vägrade lämna mitt huvud, jag kunde inte skaka av mig den distinkta sångmelodin och det vackra stråkarrangemanget.
Det var först efter ca en halv dags lyssning som det slog mig: just det, den här låten handlar om någonting. Den handlar om kärlek. Om att inte ge upp, att inte släppa taget om något som är fint, att veta bättre.
Skivan släpptes som sagt i våras. Förra veckan kom nyheten att Thurston Moore och Kim Gordon har separerat. Efter 27 års äktenskap.
Kim Gordon är född 1953. Thurston 1958. De började dejta och bildade Sonic Youth tillsammans med Lee Renaldo 1981. Tre år senare gifte de sig. De var rockvärldens coolaste och finaste par. Att de höll ihop, att man visste att de alltid skulle hålla ihop, var något oerhört vackert - ett mysigt faktum som lyste som en sol i den tuffa indievärlden. När det så sprack var det därför en sorg för långt fler än frälsta Sonic Youth-fans. Kim och Thurston var mer än ett par, de var en symbol. Deras relation betyder mer för nördiga indiehjärtan än vad Victoria & Daniel någonsin kommer att göra. Gud är död, som Nietzsche skulle ha sagt. Men Kim och Thurston är givetvis inte mer än människor. Och relationer tar slut. Kärlek kan dö. Det är en tung sanning.
När man lyssnar på "Benediction" med facit i hand blir dess text ännu mer gripande. För vad vi hör är en Thurston Moore som desperat (men samtidigt förrädiskt lugnt - det är en dold desperation) och envetet mässar att han minsann inte ska ge upp, att de ska klara allt. Detta övertalningsförsök riktat mot det egna hjärtat, denna besvärjelse, det är bland det mest gripande jag hört i år.
Det är som min vän Eric brukar säga: det är alltid tvärtom. Den som säger sig vara en cyniker är egentligen en romantiker. Den som anklagar någon för att ha en dålig egenskap har ofta den egenskapen själv. Det är när någon påstår sig må jättebra som man ska bli lite orolig. Och när Thurston Moore i "Benediction" förklarar hur skönt det är att kärleken är trygg och fast som en stenstod - då bör man misstänka att det i verkliga fallet är på väg åt helvete.
With benediction in her eyes
Our dearest gods are unsurprised
You better hold your lover down
Tie him to the ground
Whisper "I love you" one thousand times into his ear
Kiss his eyes and don't you cry girl, he won't disappear
But I know better than to let you go
With benediction in her eyes
She'll never get you back in time
You better hold your lover down
And tie her to the ground
Simple pleasures strike like lightning
Scratches spill her name
Thunder demons swipe her halo
Then they run away
But I know better than to let her go
With benediction in her eyes
Our dearest gods are not surprised
You better hold your lover down
And tie her to the ground
Simple pleasures strike like lightning
Scratches cross her name
Whisper "I love you, my darling"
Life is just a flame
But I know better than to let her go
I know better than to let you go
I know better than to let her go
I know better than to let you go
I know better
I know better
I know better
Fint. Påminde mig om när Dreams Mr Yeah glider över i ett "you can always come back..."