Fugees ca 1996: Wyclef Jean, Lauryn Hill och Pras Michel
Ibland tänker jag på Fugees. Hur de gick från att vara ett behjärtansvärt men musikaliskt inte jättespännande projekt till popgenier på två år, hur de med "The Score" skapade den kanske viktigaste bryggan mellan kompromisslös hiphop och den radiolyssnande mainstreampubliken, hur både Wyclef och Lauryn var så fruktantsvärt begåvade och hur Pras var 90-talets meste Ringo Starr (faktum är att "Ghetto Supastar" är exakt samma typ av hitlåt som "Octopus's Garden"). Hur de var vänner och blev kära i varandra och var ett par i hemlighet. Hur de gjorde slut, hur Lauryn äcklades av Wyclefs ego (det råder ingen tvekan om vem "Lost ones" handlar om - hon vände sig till och med mot Wyclef när hon framförde den under Fugees första frostiga återföreningskonsert), hur han inte kunde sluta spotta ur sig hitlåtar av hög kvalitet till alla från Destiny's Child till Whitney Houston.
Hur Lauryn gjorde det mest hyllade R&B-albumet någonsin (inte det bästa kanske, men ändå) för att sedan bli en svart kvinnlig miljonsäljande Jakob Hellman. Hur Wyclef långsamt men plågsamt tydligt blev en parodi på sig själv och alltmer sällan fick ur sig de där topplåtarna (fast när de kom gjorde de det med besked, ända fram till 2007). Hur de försökte återförenas, en sorglig soppa som ledde till en kass singel ("Take it easy") och en remix av en John Legend-låt som Wyclef proddade och Lauryn gästade men som var ett lika stort sömnpiller som John Legend.
Och hur det finns en generation som är födda på 1990-talet som ser hiphop som en självklar del av det svenska musikutbudet och som kanske inte ens vet vilka Fugees är.
Det finns två konserter som jag önskar att jag hade upplevt. Den ena är D'Angelo den 8 juli 2000 på Cirkus i Stockholm. Den andra är Fugees på Gino i Stockholm 1996. Om ett par månader ska jag se vad som är kvar av D'Angelo, och trots att han har dekat ner sig med stort d det senaste decenniet känns det riktigt kul. Fugees kommer jag dock aldrig få se på scen och det är nog lika bra, till skillnad från D'Angelo skulle en sådan konsert garanterat vara usel och tragisk.
Jan Gradvall skrev en gång om Wu-Tang Clan (i en artikel om Ruff Ryders) att gruppens ljus hade brunnit ut "efter att ha brunnit i båda ändarna (det brann snyggt men förbannat fort)". Tio år senare kan man konstatera att det inte var riktigt sant, Wu-Tang Clan hankar sig fortfarande fram, en liten festivalspelning här, ett litet soloalbum där, något lukrativt projekt från RZA där osv. Ruff Ryders blev dock ett kort kapitel. Men Fugees - där kan vi verkligen tala om ett ljus som brann snyggt men förbannat fort. "The Score" var en supernova, en skiva som idag känns nästan omöjlig. Inte för att den är perfekt - den är bara så unik. Detta självförtroende, att sampla The Flamingos och "Bonita Applebum" och rappa om flyktingar och sjunga en cover på en bortglömd gammal Roberta Flack-dänga... vem gör sånt? Det var ovanligt då och det är ovanligt nu. Det fanns så mycket kreativitet och melodibegåvning i Refugee Camp mellan 1996 och 1999. Wyclefs första soloalbum "The Carnival", som kom mellan "The Score" och "The Miseducation of Lauryn Hill" (man kan, om man känner för det, se de tre skivorna som en inofficiell trologi) är också rätt fantastiskt - just för att det är så experimentellt och lekfullt.
I alla fall. Jag gjorde en liten Spotify-lista med de 30 bästa låtarna med Lauryn och Wyclef, som de antingen sjunger på eller skrivit/producerat. Tyvärr finns inte Fugees "Rumble in the jungle" på Spotify, ett mycket fint samarbete med A Tribe Called Quest och Busta Rhymes (och weedcarriern John Forté) över en kaxig ABBA-sampling. Inte heller den Wyclef-producerade Eddy Grant-covern "Avenues" med Refugee Allstars feat Pras & Ky-Mani (den enda Pras-låten som inte suger). Vissa låtar är bra men passade inte in på listan (som Wyclefs "Yelé" eller Mary J Bliges Lauryn-producerade "All that I can say"). Vissa låtar är inte asbra men jag tog med dem ändå för de är möten mellan Wyclef och Lauryn (som "Year of the dragon"). För det är deras relation jag tänker mest på. Och jag tror (snillen spekulerar) att det var i denna låt, från den heta sommaren 1997, som deras romans peakade:
Angående Pras eventuella Ringoighet, Inspectah Deck, U-God och Masta Killa då?