Nicholas: Det finns två nyckelrader på Rihannas sjätte album. Dels ”I wanna fuck you right now” på "Birthday Cake", en textrad som tycks göra musiken generad och skruva ner volymen på sig själv; låten tonas abrupt ut efter 1:18 just när den håller på att komma igång. Dels ”I’ll let you in on a dirty secret: I just wanna be loved” på "Roc Me Out". Rihanna skildrar ett liv av sexuell utlevelse som ett sätt att fly från otrygghet och bräcklighet. Det skänker hennes fina danspoplåtar en särskild dramatik. Som album är inte Talk That Talk lika starkt som knockouten Loud men innehåller ändå såväl söta Ester Dean-melodier och StarGate-beats som smakfulla The xx-tolkningar och ett samarbete med den stenhårda hiphopproducenten Bangladesh. Och den dubstepnyfikne popmogulen Dr Luke gör i "You Da One" för Rihanna det han gjorde för Britney Spears på hennes senaste skiva.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Jag tänkte först skriva något dräpande om recensionerna i andra tidningar, men jag orkar inte. Who cares egentligen? Att recensionerna i Aftonbladet och Expressen skulle vara ytliga och dåliga var väl ingen överraskning, inte heller att DN skulle ge skivan en försiktig 3/5 i betyg (själva texten i recensionen antydde ett högre betyg). Lite kul att Stefan Thungren i SvD gav skivan ett så högt betyg (5/6), fast det känns mer som en eftergift till att "Loud" blev så kriminellt slept on, nästan som ett politiskt beslut (själva texten i recensionen antydde ett lägre betyg), men ett välkommet sådant. Inte en enda adresserar mörkret och själen som finns i Rihannas musik, den nya fas i hennes karriär som inleddes med "Rude boy" för två år sedan. Men vem bryr sig som sagt? Jag gör ju det, av gammal vana kanske. Jag läser tidningarna och hoppas på lite bra, genomtänkt musikkritik. Sen skriver jag något surt och besserwisseraktigt här som bara får mig att framstå som en avundsjuk lillebror. Tröttsamt för alla. Jag ska sluta med det. Försöka i alla fall.
En musikalisk upplevelse tillhör bara en själv. Jag drar två slutsatser av detta. Det ena är att allt det jag känner av att lyssna på Rihanna (eller vilken musik som helst) är i slutändan väldigt subjektivt, jag kan inte begära att andra ska se och höra samma saker och processa det på samma sätt som jag, oavsett om det är en kunnig musikkritiker på en dagstidning eller någon random fjortis som lyssnar på Spotify. Det andra är att min upplevelse inte förvanskas av att andra missuppfattar eller underskattar. Mina upptäckter av subtiliteterna i Bangladesh trummor eller hur Dr Luke gör reggaepop-dubstep för Rihanna där han gjorde radiopop-dubstep i Britneys "Hold it against me" blir inte mindre värda bara för att ingen annan bryr sig om dem. Den ömhet jag känner för Rihanna när hon desperat sjunger om sin längtan efter kärlek i "Drunk on love" och hur det är en tvillinglåt till "Take care" (där Jamie xx samplas istället för The xx) där hon sjunger "I've loved and I've lost." med den tydligaste punkten efter en textrad jag hört i en R&B-låt, den ömheten kanske jag inte delar med alla, men den är min och ingen kan ta den ifrån mig. Nej, jag bryr mig inte om musikkritik. Jag bryr mig bara om musik.
lite om mörka stråk och depression i http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.780924-rihanna-talk-that-talk av agnes arpi