Operan jag såg var Mozarts Trollflöjten, eller som den heter på tyska Die Zauberflöte (lol... "är du helt bakom zauberflötet?"... förlåt), som jag ju skrev om här för några år sedan. Världens mest spelade opera, läste jag någonstans, och jag förstår varför. Den har på sätt och vis allt: fantastiska melodier, en story som är på en gång sagolikt eskapistisk (magi, drakar, prinsessor i nöd, kampen mellan ont och gott) och politisk på ett sätt som gjorde den högaktuell när den var ny (det är en "upplysningsopera" och förespråkar upplyst despotism som statsskick), den är på tyska istället för italienska och fick därigenom ett folkligare tilltal än andra kända Mozartoperor som Figaros bröllop eller Don Juan, den har mycket talad dialog och avslappnad (för att vara opera) humor, och sist men inte minst: den är rätt knäpp. Mystisk. Handlingen alltså. Allt det här med frimurare och skumma brödraskap och så... och sen att storyn faktiskt inte går exakt den väg man till en början tror att den ska gå.
Hjälten Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att rädda hennes dotter, den vackra prinsesan Pamina, från den ondskefulle Sarastro. Problemet är bara att både Tamino och Pamina frivilligt ansluter sig till den skicklige retorikern Sarastro som får dem att tro på att hans väg är den rätta. Med sina härskartekniker får Sarastro de älskande tu att känna sann lycka i det förtryckande brödraskapets varma famn. Den dubbelt svikna Nattens drottning kommer in på slutet och bara "vaf..." men hon tvingas kapitulera. Man tycker verkligen synd om henne - inte minst för att hon har den röstmässigt mest krävande rollen, och de vackraste ariorna (men de är alltför få!).
Denna uppsättning var extremt välgjord och högklassig. Det var på Staatsoper, ett legendariskt operahus (Berlin har för tillfället fyra olika!) som just nu håller på att renoveras, varför föreställningen var på Schillerteatern (som också var en nice byggnad). Chefen för Staatsoper är ingen mindre än Daniel Barenboim, stjärnpianisten och -dirigenten. Han verkar dock inte ha haft någon direkt inblandning i den här produktionen, som regisserades av August Everding och hade Julien Salemkour som dirigent. Scenografin var vacker - man hade förlagt operan till antikens Egypten, som var det Mozart tänkte men som man ofta frångår. Fast det bästa, scenografi-wise, var gungan formad som en nymåne som Nattens drottning satt i när hon gjorde entré och sjöng sin första aria. Hon och hennes tjejgäng såg för övrigt ut som tuffa Amy Winehouse-brudar med högt svart hår och semiorientalisk eyelineranvändning (nu är jag ute och cyklar... vet inget om smink), det gillade jag. De hade i alla fall varandra, trots att det äckliga brödraskapet vann. Ok ok, Nattens drottning är kanske ett psykfall, hon ger sin dotter en kniv och sjunger jättevackert att hon vill att dottern begår ett mord och att detta är viktigt, det är rena Knutby. Men man gillar henne ändå, kanske just för att hon är så känslosam och bär på ett sår.
Apropå smink så körde denna uppsättning med blackface på den moriske slaven Monostasos, som håller Pamina tillfångatagen för Sarastros räkning men (antyds det) gör sexuella närmanden mot henne varför Sarastro straffar honom. Blackface är ändå... jag vet att man vill göra en originaltrogen tolkning och så... men det är ändå så sjukt. Det är ett problematiskt inslag, för Monostasos är verkligen en "tossig neger", det är så rollfiguren ser ut, man kommer inte riktigt runt det. Det var oproblematiskt för den eurpeiska publiken på 1790-talet, men sedan dess har ju en del hänt när det gäller kampen mot rasism. Kanske är blackface det enda sättet ändå, i denna opera alltså, eftersom det är ett så absurt grepp att det skapar distans, förflyttar verket långt från vår tid. Monostasos roll gjordes för övrigt av Abdellah Lasri, en marockansk tenor. Alltid nåt. Jag menar, det hade varit värre med en vit sångare med blackface. Eller, jag vet inte. Men jag tror det.
Här är en fin inspelning med Trollflöjten, gjord av Wienerfilharmonikerna med Sir Georg Solti som dirigent. Check it out, stundvis extremt bra!
Ett besök på Staatsoper rekommenderas varmt. Liksom Berghain (fast det var lite meckigt att bli insläppt). Och Martin Gropius-museet som ställde ut Ai Weiweis foton från åren i New York på 1980-talet (skildrade ett mysigt exilhäng med andra blivande stjärnor i kulturvärlden, som Tan Dun och Chen Kaige! Samt polisbrutalitet och homofobi). Liksom, well, Berlin i allmänhet. Hatar ej denna staud.