Såg nyss Agnès Vardas dokumentär ”Efterskörd” (Les glaneurs et la glaneuse, eller The gleaners and I på engelska) från år 2000. Shit vad bra den var.

Varda är en sån true artist, älskar sånt. Hon fick en insikt en dag när hon såg någon böja sig ner för att plocka upp något kvarglömt på en frukt- och grönsaksmarknad som packat ihop för dagen, och hon fascinerades av gesten, såg skönhet i den. Vad den innebar och symboliserade. Så hon började gräva i fenomenet ”glaner”, att efterskörda, vad det har haft för betydelse historiskt och vilka spår det finns i dagens samhälle. Hon gav sig ut på en resa genom Frankrike med sin nyinköpta digitalvideokamera och intervjuade alla möjliga människor som antingen samlade det som var kvarglömt – på åkrarna på landet eller på gatorna i staden – eller som själva lämnade kvar saker och fick ta ställning till denna praktik. Av detta blev det en riktig pärla till film.

Det som är så fint är hur Varda låter dramaturgin vara helt fri och oförutsägbar, hon glider sömlöst över från det ena livsödet till det andra. Hon är helt fördomsfri och ständigt nyfiken, samtidigt som det finns en klar kärna av humanism och solidaritet med de utsatta. Det är i hög grad en politisk film. Men hon är aldrig exotistisk och exploaterande i mötet med de hemlösa och utfattiga. Lika lite är hon arrogant mot de mer bemedlade (”cette une belle robe!” säger hon till domaren som ska döma några vandaliserande kids och syftar på hennes domarkåpa, varpå domaren inte kan låta bli att spricka upp i ett leende). Allt är skildrat matter-of-factedly och utan moralistiska pekpinnar. Det här är livet, det här är verkligheten och den är brutal på sätt och vis och den är vacker på sätt och vis.

Emellanåt glider hon över i betraktelser över sig själv, sitt åldrande och sitt skapande. Det är inte egotrippat och självgott – hon filmar sina händer och fascineras av rynkorna, av förfallet, hon skräms av det, men hon väjer inte för det. Det är befriande med en film som känns så långt ifrån förljugen och manipulativ, jag menar, hon försöker aldrig låtsas som att det inte är en film, att hon inte sitter där med en kamera och en vision. Hon pratar om arbetet med filmen då och då, inte på ett trist informativt sätt, utan för att förklara hur det ena ger det andra och hur exempelvis en biltur med en filmmusikkompositör leder till ett fynd på gatan för regissörens del, en övergiven klocka utan visare som hon tar hem och använder som prydnad.



Hon är en sån estet. Det finns så mycket art-love i hela filmen och det är så himla mysigt. Hon kommer hem från en resa från Japan och hon ser att en läcka uppstått i taket som ser helt sabbat ut – det gör ingenting för hon älskar icke-föreställande konst, förklarar hon, och klipper raskt ihop bilden av den maffiga sprickan i taket med en ram runt, det ser plötsligt rätt trevligt ut, och sen klipper hon till några riktiga tavlor i samma expressiva anda. Sedan öppnar hon sin resväska och tar fram bilder på Rembrandttavlor som hon köpt i Japan som hon studerar kärleksfullt. Och I’ll be damned om inte hennes kärlek till konsten spiller över till filmens betraktare genom kameralinsen.

Musiken är också bra, och precis som filmens handling står på tre ben – det dokumentära, det självbiografiska och det skönhetslängtande – så växlar den mellan tre lägen: politisk rap (fransk rap lät ju sjukt bra i slutet av 90-talet, med det enorma Mobb Deep-inflytandet), modern konstmusik framförd av kammarmusiker samt jazz. Jazzen passade väldigt bra till de mer lekfullt filmade episoderna, som när Agnès Varda har glömt att stänga av kameran och får en lång filmsnutt där hon går på fältet med kameran pekandes mot marken och linsskyddet dinglandes i framför linsen – hon ser det som en dans, och låter skyddet dansa loss till fin musik i över en minut! Ändå ballt.

Har man en gnutta frankofili i kroppen – och baby, jag har mer än en gnutta – så är det omöjligt att inte älska den här filmen. Man får en gammal vinodlare som överraskar genom att också vara psykolog på fritiden (han praktiserar som terapeut ibland men är ”mer intresserad av psykologiska teorier och olika filosofier inom psykologin” – han har givetvis en egen teori om överjaget), man får en kille som levt i tio år på att äta mat som folk slängt i soporna men som är munter och bara vill diskutera etik, man får jurister som nöjt citerar lagar från 1500-talet som tillåter efterskörd, man får bilder från bilresor på landsvägen när skymningen och mörka moln bryter in över de franska höstfälten, man får kids i dreadlocks som är anarkister och vill stå utanför systemet, man får en gammal hustru till en gammal sopsamlande amatörskulptör som dissar honom och säger att det finns andra konstnärer som gör samma sak bättre. Och man får Agnès Varda, en legend från nya vågen på 50-talet vars kulturella kapital inte ruckar på hennes vänsteråsikter en tum.

I Sverige är Rembrandt en symbol för etablissemanget, för borgerlighet och konservatism. Lena Adelssohn Liljeroth måste älska Rembrandt, medan Lars Ohly aldrig skulle prata om karln i ett offentligt sammanhang. I Frankrike är Rembrandt kanske också delvis en symbol för en svunnen tid, men bara delvis, för han är också symbol för något annat: asfet konst. Skönhet. Det är mer okomplicerat att älska skönhet i Frankrike än här, inbillar jag mig, här blir alla diskussioner så rigida och trubbiga. Folk är rädda för estetik för de vet inte vad det är, och så får folk som Ernst Billgren eller Lars Vilks en massa uppmärksamhet istället, för nån jävel måste ju få det. Ah, det är så deppigt. Men strunt i det, man får vara glad att man själv inte är utan kompass i konstupplevelsernas geografi i alla fall (sorry om det lät drygt). Clear eyes, full heart, can’t lose.