Nicholas: Det är lätt att både överskatta och underskatta Lykke Li. Hennes musik är plågsamt stilmedveten – allt är så coolt, så snyggt, så välregisserat – men det hindrar inte Lykke från att vara en begåvad melodisnickrare och en uttrycksfull sångerska. Debuten flöt lätt och skvalpade sött på ytan, men Wounded Rhymes är tjockare, fylligare, mustigare och dyker då och då ner till vackra djup. När hon släpper sin image och sitt behov av att rocka loss skapar hon dramatisk pop som lever, andas och glänser.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden nr 2/2011)
Annika Flynner: Häromdagen skrev min syrra på twitter något i stil med "Jag saknar Paris. Förlåt, man får inte säga att man har bott i Paris, det är så provocerande. Som att säga att man haft en lycklig barndom." varpå Jan Gradvall flikade in "Eller ännu värre - att ha haft en lycklig barndom i Paris." Lol. Men jag tänker att det är en av anledningarna till varför folk hatar Lykke Li - hon har typ haft en lycklig barndom i Paris. Alltså, inte det, men hon har två extremt coola föräldrar, har växt upp på exotiska platser som Portugal och Indien (och bott en kort tid i ett indianreservat i USA när mamman spelade in dokumentärfilm om indianernas riter!), är ung, snygg, cool, blivit samplad av Drake, osv osv. Hon är lyckad helt enkelt. Klart att folk hatar henne.
Så tänkte jag, men sen öppnade jag DN i morse och höll på att sätta teet i halsen när jag såg att Nanushka Yeaman gett skivan högsta betyg och ägnat en halvsida åt att avhandla den. Whoa, det var väl lite extremt, tänkte jag. Men! Senare såg jag att även SvD ger skivan högsta betyg. Jaha, nickade jag konstaterande, det är alltså så det ligger till - "Wounded rhymes" ska bli årets "Silence is wild" eller "Body talk", skivan som alla älskar att älska. En ung cool svensk kvinnlig artist som har "växt" sedan förra skivan - musik blir inte mer legitim att gilla än så.
Och fine, inget fel med det i sig, förutom att skivan faktiskt inte är värd högsta betyg. Herregud, vad naiv jag är, jag trodde faktiskt att det här med Lykke Lis ytlighet och coolhet var ett issue, men det kanske det inte är? Folk kanske bara sväljer det med hull och hår? Finns det ingen kritik i det här landet?
En sak jag inte står ut med är recensioner som ljuger. Det är så taskigt. Vi har alla varit där - läst en superlativfylld hyllningsrecension skriven av en etablerad svensk musikjournalist, och så köper man skivan och så är den - inte så himla bra. Då tycker man att kritikern i fråga borde fått sin licens indragen, sen inser man att kritiker inte har licens i det här landet, sen överväger man om det inte är bättre i Ungern och Libyen ändå, sen inser man (hyfsat snart) att så inte är fallet. Vill ni ha exempel? Ok, ni ska få exempel.
I DN beskrivs Lykke Lis sångröst som att den har "sektledarpotential". Det är en överdrift - det är en cool rockröst i Hope Sandoval-skolan, ganska långt från alla typer av predikanter. Det står också att Björn Yttlings produktion balanserar "mellan avantgarde och radiovänlig popbriljans". Avantgarde? Ärligt talat? Det här är en popskiva, inget annat - inga halsbrytande harmoniska experiment, inga bisarra instrument, inga djärva kompositionstekniker, inga postmoderna spratt. "Jerome" beskrivs också som en "vacker westernballad". Vad denna smaskigt arrangerade upptempolåt har med western att göra får vi aldrig veta (vill man vara snäll kan man få det till att det finns något western med alla låtar som har enkla och sentimentalt sorgsna refrängmelodier eller snyggt ekande eligtarrer). "Rich Kids Blues" är för övrigt en "tidlös" låt enligt Nanushka. Jag tycker att det är skivans allra sämsta, med sin pinsamma text, Gyllene Tider-orgel och svaga refräng, men det är väl bara jag.
Nanushka ska dock ha cred för att hon kritiserar den pseudocoola textraden "I'm your prostitute, you gon' get some" - vilket är mer än vad kollegan Niklas Wahlöf gjorde häromdagen, i sin söndagsintervju med Lykke Li. Det var en rätt hopplös artikel, där Wahlöf storögt och distanslöst skrev saker som "Vi har skrivit om hennes redan i unga år rätt snabba framfart på stjärnhimlen, om hur hon har gått som barn i huset på coola New York-klubbar och hos ännu coolare samarbetspartner i studior over there, sådant som vi medelålders män fjättrade vid våra tangentbord här hemma går i spinn på" och avslutade allt med att återge detta genanta replikskifte:
Nya låten ”Get some” där du sjunger ”I’m your prostitute, you’re gon’ get some”...
- Alltså den här handlar inte alls om det du tror, sex eller så…
Det är klart, tror du jag är dum i huvudet?
– Nej, men det är det folk verkar tro. Den handlar om… att man ska vara tacksam för att få leva sin dröm och för att få en 4:a i betyg en tidning. Så okej, kände jag, då är väl jag apan och nu dansar jag för dig.
Men då hade jag ju förstått! Kan du säga i bandspelaren att Niklas Wahllöf har förstått?
– Det är någon som har förstått!
Nej, hon gör inte det hon blir ombedd att göra. Precis det som brukar utmärka en stjärna.
Alltså... herregud, jag vet inte var jag ska börja. Förlåt Niklas Wahlöf, du skriver rätt underhållande krönikor på TV & andra medier-sidan, men det här var under all kritik. Det här är Sveriges största dagstidning. Föreställ er en journalist i New York Times eller The Guardian uttrycka sig på det här viset. Skandal.
Jag har inte glömt bort SvD, vars Wounded Rhymes-recension var ännu mer tyngd av osanningar och plattityder. "Lykke Li slåss mot sina demoner iförd en asymmetrisk gothkåpa som hämtad från Madonnas Frozen-period. Ungefär som om Phil Spectors Wall of Sound-ljudbilder klätts i svarta Fever Ray-kostymer i stället för 60-talsfodral." Demoner? Really? Slåss man mot demoner bara för att man har kärlekssorg och/eller har prestationsångest inför sitt andra album? Den assymetriska gothkåpan måste vara en referens till skivomslaget, för något assymtriskt finns inte i denna raka, fina popmusik. Och Fever Ray?? Har recensenten ens hört Fever Ray? Den förvrängda sången, de minimalistiska beatsen, de muterade syntarna, de mystiska texterna? Herregud, det här är slapp musikkritik! Näst sista meningen i recensionen är "Lykke Li talar inte till alla – det hela är inte så enkelt." Ursäkta? Det här är EXTREMT lättillgänglig popmusik, i stort sett varje låt sitter som en smäck på vilken radiokanal som helst, och texterna handlar i nio fall av tio om kärlek - varför tala om detta som musik som "inte är så enkel, inte för alla"? Det är ju inte sant. Det här är musik som är mer poppig än Kent (och bättre än Kent). Sluta försöka mystifiera det. Sluta förvirra oss.
Okej, allt det här var egentligen bara en parentes - jag tycker skivan är bra, och vill särskilt lyfta fram den bedårande "Sadness is a blessing" vars sångmelodi påminner om pianot i Bruce Springsteens "Hungry heart", "Love out of lust" vars böljande pukor förflyttar oss till samma kärleksparadis som Maria McKees "Show me heaven", och avslutande "Silent my song" som har något majestätiskt sorgset över sig, inåtvänd och episk på en och samma gång. Låtar som dessa gör Wounded Rhymes till en klart bättre skiva än debutalbumet. Men ett mästerverk eller en modern klassiker är det inte, högsta betyg förtjänar den inte, och alla recensioner som säger detta är vilseledande.
But hey, that's just my opinion, man...
PS det här med att en låt heter "Youth knows no pain" och det inte tycks vara ironiskt... jag tycker att det är en ännu mer störig textrad än "I'm your prostitute". Om det är något som ungdomen känner till så är det smärta, drama queen-tendenser, olycklig kärlek som gör att livet inte känns värt att leva etc etc. Det är inte för inte som Werther, Holden Caulfield och huvudpersonen i "Djävulen i kroppen" alla var unga. Jag säger inte att ungdomen bara är smärta, men att påstå att den per definition är befriad från sorger är ju bara nonsens.