Min anglofili är egentligen av ett rätt konservativt slag. Jag gillar Cornwall, hedar, vackert språk, hopplösa förälskelser, te (förlåt - thé), Jeeves & Wooster, Inspector Morse, hela den skiten. Och London är för mig en stad som är oändligt mycket mindre attraktiv än Paris, New York eller Stockholm. Men just nu, just denna vecka, har jag något av en britpop-revival. Note to self: den dag jag får ändan ur vagnen och börjar spela skivor ute ska min (eller vår - jag har en kumpan) klubb heta Animal Lover, efter den superba Suede-låten.
Historieomskrivning är alltid uppfriskande. Om man ser Oasis katastrofala tredje album "Be here now" (1997) som sista spiken i britpop-kistan så framstår denna musikgenre som oerhört trist - men om man istället, som jag bestämde mig för häromdagen, ser Pulps ståtliga "This is hardcore" (1998) som britpoppens svanesång så känns musiken plötsligt mycket finare och coolare. Fast den bästa delen av britpoperan var den absoluta början, innan någon hade kommit på att kalla det för britpop. När shoegazeband som Lush, Ride och Slowdive började göra ljusare och poppigare musik, Blur började skriva bra låtar, och helt nya band som Suede poppade upp... ja, helt enkelt eran före Oasis, som ju förde med sig en lads-kultur som inte alls var särskilt rolig och sexig.
Inkämd mellan den grabbiga madchester-eran och den grabbiga Oasis-eran fanns den här pigga, softa eran, och det var också en mer jämställda era. Såväl brittiska som amerikanska band hade kvinnor som coola förgrundsgestalter, och musiken var inte skråla-med-i-på-puben-hittig, mer smart och skarp och subtil, men ändå poppig. Det var ute att vara inåtvänd och självömkande, och det hade ännu inte blivit inne att vara pretentiös och dryg à la Radiohead.
Efter att lyssnat på tidiga Lush hela dagen jag fick denna tanke: tänk om man var tio år yngre och drog till London efter gymnasiet och det hade varit 1993, vilken härlig tid man hade haft... att ena dagen se en Lush-konsert, andra dagen köpa Saint Etiennes "So tough", tredje dagen gå på någon klubb och höra Aphex Twins senaste white label, fjärde dagen hänga på Bar Italia och diskutera Suedes nyss släppta debutalbum med sina vänner och undra vilken som blir nästa singel... vad ballt det hade varit. Man hade haft färgglada kängor och varit kär i en kedjerökande tjej i page. En mysig kultur, helt enkelt.
Till och med den mest kommersiella radiorocken var influerad av den här erans indie - tänk Cranberries "Linger", ändå rätt bra låt! - och även amerikansk alternative rock var bra, med Mazzy Star, Smashing Pumpkins "Mayonaise", The Breeders, Red House Painters osv. Fast hur mycket man än kan romantisera den här eran i amerikansk popkultur (jag säger bara: Winona Ryder!) så var det ändå en helt annan grej i London. En sak ska man ge staden, och det är att den fullkomligt bubblar av populärkultur. Och när det fanns så mycket bra brittisk popmusik som det fanns då - jag pratar om gitarrpop nu; den elektroniska musiken har knappast förminskats i styrka och konstnärlighet, men det är en annan historia - så inbillar jag mig att det måste ha varit oerhört kul att bo i London vid den här tiden. Nu skulle jag inte vilja bo där. Känns som en så sorglig plats, bistert på något sätt, jag kan inte förklara varför... men det känns som att det finns en anledning till att Burials "Untrue" är soundtracket till 00-talets London. Soundtracket till 1993 års London skulle typ kunna vara det här:
Den här kom också 1993:
Och den här... asså...
1992... hatar ju inte denna...
My bloody valentine and shit...Jag har varit i london två gånger och de har varit de sämsta stunderna i mitt liv. Jag vet inte om de har någonting med musiken att göra men, alla känns så konservativa bara, arroganta och romantiserar oromantiska saker...