Jag älskar att svensk hiphop inte måste låta på ett sätt idag. Varken Newkid eller Stockholmssyndromet låter som The Latin Kings eller Petter - de går ifrån den allvarliga äkthetsfetischismen, men på olika sätt. Det de har gemensamt är åsikten att svängig musik går före rynkade pannor alla dagar i veckan. Här är recensioner av deras respektive debutalbum, som bägge kommit under våren, samt en intervju jag gjorde med Newkid innan skivan kom.

PS en annan relativt ny svensk hiphopskiva som jag älskar, men som jag inte recenserat, är Mohammed Alis "Vi". Allt på den skivan är guld - med undantag för en sak: textraden "men hon är inte feminist" (i "K.V.I.N.N.A.") som en del av en beskrivning av en perfekt kvinna. Rätt unket (liksom hela idén med att göra en låt om ideal för kvinnor - liksom, vem bad er?). Men vafan. Älskar ändå Mohammed Ali.



Newkid - Alexander Jr Ferrer

Lorentz & M. Sakarias protégé från Uddevalla har hunnit fylla 20 och har blivit lite mer barsk, men har fortfarande uppspärrade ögon, en aptit på storstadsdrömmar, och han har de finaste sångmelodierna en svensk rappare begåvats med. Debutalbumet är fullsmockat av hits, och även om man kan sakna humorn och lekfullheten från mixtapet Newkid on the Block är låtarna personliga och känslofyllda. En vacker hyllning till ungdomens eld.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

INTERVJU MED DEN GULLIGE JÄVELN:

Alexander ”Newkid” Ferrer är nyss fyllda 20 år. Efter ett par episka refränger på Lorentz & M. Sakarias debutalbum Vi mot världen och det oemotståndliga mixtapet Newkid on the Block är det äntligen dags för debutalbumet som släpps i mars. Men det har tagit tid. 

–När jag släppte mitt mixtape hösten 2009 var det tänkt som en trailer för mitt album som skulle komma inom ett halvår. Istället har det tagit ett och ett halvt år! Det är bara för att jag hela tiden har spelat in nya låtar och efterhand har hunnit tröttna på de gamla. Nu är det bara två låtar från mixtapet som är med på skivan, från början skulle det vara många fler. Jag vill bara ha med sådana låtar som håller efter 100 lyssningar.

Din skiva påminner en hel del om Lorentz & M. Sakarias debutalbum, och du ligger ju också på deras label Baseline. Hur mycket har de betytt för din musik?

–Jag får ofta den frågan. Men sanningen är att vi utvecklade det här soundet tillsammans. Lorentz hittade mig på MySpace när jag var 16 och vi började samarbeta lite. Det var när vi gjorde Maxar, en cover på Rick Ross och R. Kellys Speedin’, som vi fattade att vi hade något stort på gång. Vi gillar samma sak, den här natt-moden, fast life och så. Sedan har vi bara byggt vidare på det tillsammans.

När de kom var det många som blev chockade eftersom det var hiphop som lutade mer mot pop än mot soultraditionen. Det är lite annorlunda nu, två år senare, inte minst efter att Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray gått från att rappa till att göra rena popskivor.

–Ja precis, och jag älskar dem båda, fast Daniels skiva är min favorit. Alltså, på sätt och vis är det synd att min skiva kommer nu och inte för två år sedan, för då hade den verkligen chockat folk, men samtidigt är det skönt att det här soundet är mer accepterat. Det är inte så viktigt med ”realness”, det är inte det som är coolt längre.

På låten Stadium Status som inleder din skiva rappar du om att din pappa var emot att du satsade på en musikkarriär.

–Ja, vad ska man säga, jag vill inte att folk tror att vi har ett dåligt förhållande eller så. Men han kommer från Filippinerna, det är en annan kultur där, det är väldigt viktigt att man är bra i skolan och får bra betyg och så. Och alla i min släkt har också det, alla utom jag. Så han var inte så glad för hela den här rapkarriären, att jag flyttade till Stockholm. Men det är lugnt, det sporrade mig bara ännu mer. Det var skönt att skriva en låt om det.

Det påminner lite om Drake, som också är väldigt öppenhjärtlig i sina texter, och som på inledningslåten till sin skiva, Fireworks, rappar om sin pappa som ger honom dåligt samvete.

–Ja, jag älskar Drake. Den där ärligheten i texterna har vi kanske gemensamt. Jag tror på den slitna frasen ”real recognize real”. Man måste skriva om sådant som är verkligt för en själv. Sedan finns det låtar som Luftens hjältar där vi säger att vi äger luften – det gör vi kanske inte, men det känns så ibland, det är en känsla.

På Luftens hjältar gästas du av Ison och Lorentz, men det är den enda låten på skivan som har gäster. Var det något du eftersträvade, att göra mycket själv?

–Ja, jag vill att den här skivan ska vara jag. Jag vill göra min egen grej, jag vill inte att någon ska kunna säga att jag blev stor genom att rida in på en annan dude. Jag har inte gästat på så många andras skivor heller, även om jag fått frågan många gånger. Däremot har jag börjat skriva låtar åt andra, det är jättekul. Den norska tjejen Mira Craig har sjungit en låt jag skrivit på Norges version av Idol, den har spelats i tv och allt, det känns coolt. Jag vill göra mer sådant. Jag skriver så många låtar hela tiden, och ibland kan jag känna att en låt inte passar mig – jag kanske skriver en refräng som låter lite lökig, och jag är ju ändå rätt cool, du vet – men att den kanske skulle passa någon annan.

Men skriver du på engelska då, om du skriver för artister utomlands?

–Ja, jag skriver lika många låtar på engelska som på svenska. Från början var det tänkt att hälften av mitt mixtape skulle bestå av engelska låtar och hälften av svenska, men vi vaskade den idén. Det blev lite konstigt, det var en realness-grej också, folk som lyssnade blev förvirrade. Men jag kanske hittar på ett nytt alias för engelska låtar.

(från Nöjesguiden)



Stockholmssyndromet - Underhundar LP

Det är något visst med hiphopartister som gör sina egna beats – de blir ett med sitt sound, låtarna tycks växa fram organiskt. I alla fall om beatsen är bra, och Skizz – ena halvan av Stockholmssyndromet – gör fantastiska beats. Tjocka, electrofunkiga, självsäkra nog för att våga skruva ner tempot och lita på luft och minimalism. Duons François Villon-lika rap är allt annat än städad och politisk korrekt, men den är också en frisk fläkt i ett svensk hiphopklimat där många tävlar om att vara mest sympatisk. Det här är inte musik som ska kännas smart, det är musik som vill få dig att le och röra på ditt lårparti. Och med detta lyckas den förträffligt.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)