Ah, är det inte skönt att go Jan Gradvall on that ass? Upptäcka en sak för sig själv, ett bra tag efter alla andra? Det är det som är så underbart med popmusik: allt finns kvar, allt väntar på dig. Det är inte för sent för er att upptäcka A Tribe Called Quest, och det är inte för sent för mig att upptäcka Electrelane. Det är inte som performancekonst, eller Stravinskijs uruppförande av "Våroffer", eller en liten subkultur som kommer, exploateras och försvinner. Skivor (eller mp3:or, whatever) finns kvar. Och Electrelane har väntat på mig. Jag tänkte köpa "The Power Out" när Andres Lokko skrev om den 2004, men det blev aldrig av. När "Axes" kom och alla hyllade den tänkte att jag ville köpa den, men inte förrän jag hört "The Power Out", och resultatet blev givetvis att jag inte köpte någondera.
Hur som helst. Nu är det 2007 och Electrelanes fjärde album släpps i dagarna. Och jag har laddat ner både "The Power Out" och "Axes" och är helt förtjust. Det är rock! Det är BRA rock! Det är intensivt och dynamiskt och vackert! Det är elektriska gitarrer som känns nödvändiga och inte överflödiga! Det är sammanbitna ansikten och mäktiga manskörer!
Åh... jag känner mig så lycklig. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här igen: att njuta av ett rockband. Electrelane är ett rockband och de låter precis som jag vill att musik ska låta: mystisk och överväldigande. Det finns en svärta i deras låtar som aldrig blir billigt deppig. En svärta som ständigt blandas med det ljusa och hoppfulla, det finns hela tiden en naturlig balans. Det här är inte kladdig goth-populism. Det är bara en vanlig, neutral svärta, en sån som finns i livet hela tiden. Så vackert.
Kristina Lugn skrev i DN häromdagen om "det lugna mörka rum som blir tillgängligt när man inte försöker fördriva smärtan som om den vore en ond ande". Älskar Kristina Lugn. Och jag älskar Electrelane. "The Power Out" är för övrigt en mycket jämnare och bättre skiva än "Axes", som dock har en sensationellt bra avslutningslåt: "Suitcase".
Du har fattat det här! Grattis!
Det bästa med Electrelane är att dom inte stannar, dom fortsätter att utvecklas. Det är generellt inget rockband är särskilt bra på.