Nicholas: James Blake är för dubstep vad Shuggie Otis var för funk – för experimentell och pretentiös för att passa in i det tuffa gänget, men för begåvad och unik för att inte älskas av alla som hör honom. Med det i åtanke behöver man inte bli så chockad över att han utan vidare överger fjolårets hyllade instrumentala post-dubstep och istället satsar på att sjunga, och detta så innerligt och vackert som möjligt. Det låter som Hot Chip-ballader som legat för länge i blöt eller som en spattig lögndetektor kopplad till en analog synt. Det låter helt fantastiskt. Ett av årets mest minnesvärda debutalbum.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Återigen har världen delats in i två läger, de som är för och de som är emot James Blake radikala stilförändring inför sitt debutalbum. Jan Gradvall sågade exempelvis skivan och sa att James Blake förmodligen är lika viktig för dubstep som Sting är för reggae. Det var en sådär lyckad diss, för 1) Sting har väl aspirerat på en plats i popvärlden och inte i reggaevärlden?, och 2) The Police är faktiskt extremt in tune med vår tids post-bealeariska popestetik, lyssna bara på den här.
Hur som helst, kul att inte alla älskar skivan, jag var själv väldigt skeptisk först. Det handlar inte om indiepuritanism, som att muttra att Jens Lekman slutade vara bra när han gav upp artistnamnet Rocky Dennis eller att "If you're feeling sinister" är en patetiskt själlös uppföljare till "Tigermilk", utan om att James Blake var en sensation när han gjorde instrumental musik - "CMYK" var den hit som Joy Orbison aldrig fick till, och hela "Klavierwerke"-EP:n var en sublim mix av abstrakta kompositioner och minimalistisk programmering. Sen kommer han och gör en cover på en gammal Feist-låt, överöses av uppskattning, och bestämmer sig för att göra ett helt vokalt album. Jahapp.
"James Blake" skulle ju ha kunna blivit en sorts intellektuell "Untrue", kylig och återhållsamt bister och alldeles ljuvlig. Istället blev det en popskiva.
Men - vilken popskiva.
Det som gör "James Blake" unik är att det är musik som är allt annat än social. Inte bara att man inte kan dansa till låtarna, utan de är så avskalade och intima att det känns fel att lyssna på dem även om man är två personer i rummet. Som tunnelbanemusik fungerar de bara om hela vagnen är övergiven. Bäst låter de som soundtrack till en promenad hem när nattens väldiga svarthet och fabrikernas långsamma skorstensrök tycks vara det enda som existerar. I dagsljus låter de märkligt malplacerade.
Det är för all del inte musik utan referenser. Jag tänker på Suedes "The Big Time", jag tänker på Ella Fitzgeralds "The Intimate Ella" (som ändå är min favoritskiva alla kategorier!) och jag tänker på blues. Det finns också lite gospelelement, gospel på samma sätt som Hot Chips ballader ibland lutar mot gospel. Men utan Hot Chips stora popgester. Dramatiken i James Blakes musik äger rum inuti huvudet, inuti ett ensamt huvuds mikrokosmos. Det är tankarnas brottningsmatch, kärlekens frågetecken, osäkerhetens fortplantning.
Och det är musik som vågar vägra sida - inte helt och hållet tröstande, inte helt och hållet pessimistisk. Man håller den nära sig och man kommunicerar med den. Den ljuger inte för en, den manipulerar inte. James Blakes sång är en stilla bön om att det här sjuka ska sluta väl, men hur det slutar vet ingen.
Musik som en jämställd vän, lika kraftfull och lika maktlös som du. Jag gillar det.
Min Sting-liknelse: Jo, The Police betraktades som ett vitt reggaeband det första året. Deras tidiga hitsinglar som "Roxanne" och "So lonely" byggde på reggaerytmer. The Police figurerar till och med i aktuella dokumentären "Reggae Britannia". Så om 20 år kommer James Blake att plocka fram lutan och serenader om yoga.