THE ONE... COHESIVE (Slow Motion Soundz) (2011)
Nicholas:
Det finns så mycket att säga om G-Sides senaste skiva, mästerverket ”The One… Cohesive” som släpptes nyårsdagen 2011. Av allt att döma blir det G-Sides genombrott, åtminstone i indievärlden. Skivan hyllades av Pitchfork, The Guardian gjorde en artikel om G-Side och här i Sverige fick den högsta betyg i vår största dagstidning (efter att den fått högsta betyg i Nöjesguiden, hehe) och spelades i P3. Jag måste dock säga att jag innledningsvis inte var helt tagen av skivan – den är inte lika omedelbar som ”Huntsville International” – men den har växt för varje lyssning på ett sätt som är mycket ovanligt för ett hiphopalbum. Jag kan inte sluta lyssna, nu har det gått en och en halv månad, men fortfarande spelar jag skivan nästan varje dag. Den är så rik, det finns så mycket att upptäcka, så många lager. Om ”Huntsville International” var gruppens ”Rumours” så är detta deras ”Tusk”, kanske. Hur som helst så bestämde vi oss för att kommentera låtarna en och en, och dela upp hela texten i två blogginlägg så att ni orkar läsa. Albumets första sju låtar avhandlas idag, resterande sju imorgon. Lessgo…
Marius:
Terningskast 6 i Aftenposten! Men de andre norske avisene har vært treige, så foreløpig leder dere: Søker man på nettet finner man intet mindre enn fire strålende anmeldelser av The One... Cohesive fra svenske aviser. Altså, alle trenger ikke like dette albumet like godt som jeg gjør. Men det fortjener en anmeldelse.
Første gang jeg hørte på Cohesive – i hodetelefoner, på gulvet, midt på natten, - følte jeg meg fullstendig overkjørt. Jeg opplevde albumet som enda et gjennombrudd, nesten som å høre et nytt band, og det var særlig overgangene, temposkiftene, viljestyrken i låtene så vel som i måten de var satt sammen på som gjorde inntrykk. Albumet er veldig seg selv, det presser liksom på hele tiden, og nettopp derfor gikk tankene umiddelbart til album som Wu-Tang Forever og The Shape of Jazz To Come.
I ettertid tenker jeg vel at The One... Cohesive kanske ikke er fullt så sært som jeg først trodde, men det er likevel svært ulikt forgjengeren: borte er den ivrige entusiasmen, borte er pop-flørten og frivoliteten, borte er de åpne landskapene, ekspansjonen. I stedet får vi G-Sides mest konsentrerte album, og kanskje også det mørkeste. Men der Starshipz’ mørke handlet om en splittelse innad i musikerne, et slags selvoppgjør, er G-Side på The One... Cohesive sikre på seg selv, men usikre på en verden som ennå ikke anerkjenner dem som de enerne de faktisk er. Det er her albumets ambivalens ligger, og det er en ambivalens som faktisk gjør meg mer ambivalent enn den ambivalensen som preget Starshipz gjorde. Verken HIP eller S2H hadde tid eller plass til ambivalens, de var for opptatt med å ha det gøy. HIP spretter hit og dit, men slutter i ettertanken.
Cohesive er rastløst album. Det er en slags bisterhet her, en følelse av isolasjon som heldigvis først og fremst kommer til uttrykk som en målrettethet. G-Side presser på, bokstavelig talt for å se hvor langt (How Far) de kan komme.. Men realitetsprinsippet er tilbake, og derfor er dette det første G-Side-albumet som virker opptatt av hva de andre gjør og synes, av å måtte konkurrere med andre, dårligere rapartister. Cohesive konkurrerer alltid på egne premisser, men irritasjonen over å eksistere i en verden som er opptatt av trender, og ikke å være en trend selv, gjør at albumet, til tross for en udiskutabel vilje (og evne) til eksperimentering også på en måte virker mer konvensjonell enn forgjengerne. Man får for første gang inntrykk av at G-Side har dårlig tid: låtene er korte, de bryter av, abrupt, og nærmest kræsjer inn i hverandre istedenfor å puste og sveve, slik nesten alle låtene på HIP gjorde. Hva må G-Side gjøre for å få den plassen de fortjener? Hvor mange strålende album må de gi ut før verden lytter? Spørsmålet stilles stadig, implisitt og eksplisitt, på Cohesive.
På grunn av denne utålmodigheten med omverdenen er Cohesive også blitt et mindre melankolsk album enn forgjengerne, eller kanskje det er melankolsk på en annen måte. Hva man gjorde før og hva man gjør nå er plutselig ikke så viktig lenger, for som ST sier det på plata, ”if they could see the distance from where we came to where we at that, they prolly wouldn’t treat us different.” Derfor er albumet langt mer nedtonet og innadvendt enn forgjengeren: de gigantiske, feststemte låtene med den lagvise, luksuriøse produksjonen glimrer i hvert fall delvis med sitt fravær, ofte tenker jeg at dette høres mer ut som et klassisk rockealbum enn et klassisk hiphopalbum, selv om det selvsagt er det også. I det hele tatt tenker jeg at G-Sides utvikling har mer til felles med de beste rockebandenes utvikling enn med de store hiphopartistenes, kanskje med unntak av Kanye. De er litt som tidlig R.E.M. i måten de gjenoppfinner seg selv på for hvert nye album, på vei mot et gigantisk gjennombrudd.
Cohesive føles uansett som G-Sides ”hviteste” album: det er mindre dyp bass og 808s, færre vokaldrops, og ingen oder til bilkjøringens gleder, bare en og annen referanse spredt utover (”Good grief! Look at his Caprice!”). Men alle de nye sangene er himla gode. Dette er det G-Side-albumet der jeg har størst problemer med å plukke ut høydepunkter, og det er heller ingen låter her jeg tenker på som noe særlig dårligere enn resten. Alt som er på albumet virker nødvendig. Jeg har spilt albumet konstant siden det første januar, og det viser ingen tegn til slitasje ennå. I fjor hørte jeg mest på The-Dreams Love King, Big Bois Sir Lucious Leftfoot og Kanyes MBDTF, men jeg tror kanskje jeg allerede har spilt dette albumet mer enn alle de tre til sammen. Nå er jeg spent på hva G-Side skal finne på neste gang.
1. Shots Fired
Nicholas:
Codie G inleder skivan med att reflektera över hur mycket Slow Motion Soundz gjort och hur långt de har kommit sedan de första stapplande stegen. Ett rätt långt intro, den eftertänksamme managerns belåtna röst ekar, fras för fras, och man tar sig för pannan och tänker ”herregud, vilken hybris, hur ska det här sluta?” – men så kommer ST och avbryter honom: ”Let me talk to ’em for a minute.” ”Slow Motion Soundz” hinner Codie utropa innan ST puttar undan honom och rappar in oss i den mysiga mode som vi lärt oss att älska. Inte för att ST är mindre nöjd med var gänget åstadkommit än vad hans producent är, men han säger det med ord och med en rytm som gör att man kapitulerar – och i detta illustrerar skillnaden mellan rap och skryt, mellan konst och banalitet.
We knew that the blogs would be the modern day tastemakers
So we set the tone; we the pacemakers
Beatet är fenomenalt, så egentligen är det inte svårt att förstå att Codie G:s ego är på topp. En långsamt snurrande virvel som växer sig allt större, ackord som liksom lutar sig mot varandra i en dominoeffekt i slowmotion. Det är som en kvicksand som man sjunker allt djupare ner i, fast eller snarare en nattlig himmel som man sugs ut i. Och så plötsligt lugnar musiken ner sig. Bara för att gå på knockout när skivans andra låt inleds…
Marius:
Starshipz & Rocketz begynte en rakettoppskytning. Huntsville International med et fly som tar av. Men The One... Cohesive begynner med et tilbakeblikk, en oppsummering av ”the road to One” – veien hit, den som har gjort akkurat dette albumet mulig. Dette er landingen etter flyturen. Når Cohesive åpner er G-Side endelig fremme. ”And I ain’t leeeeaving, bitch!!” som ST snerrer. Interessant da, hvordan de gjør akkurat dette: For det er en glidende åpning. Codie G prater om fortida mens det du kaller en ”langsomt snurrende hvirvel” – et soulsample, tror jeg, med himmelvendte harmonier, langsom skrus opp, høyere og høyere i bakgrunnen, helt til den er på samme volum som Codies stemme. Og først da tar ST over. Alt dette har vokst naturlig frem, sier produksjonen, i en sammenhengende bevegelse – ikke i rykk og napp (som jeg har forsøkt å argumentere for de siste dagene, he he). Det begynte forsiktig, det har tatt ti år, men vi blir stadig sterkere. Nå er vi her. Så begynner ST plutselig å rappe: det er i gang. Men også ST vil gjøre opp regnskap: ”We went from Lacs & Caprices to Headlining the Hood / 10 years in the game, the little label that could!” Men jubileet er ingen fest der alle er invitert: ”Fuck you, nigga, we’ve got us!” Dette er definitivt en ganske annen tone enn den vi fant på HIP. Samtidig er det noe forfriskende ved den. For ST er fokusert og virker jordet – og gallen kler ham. Han er klar for å slåss nå. Kanskje fordi han endelig vet at han har noe å slåss for. Og det var kanskje på tide?
2. Came up
Nicholas:
Att rappa i 6/8-tempo är ingen lätt sak. Detta tempo är vanligt i gammal jazz, blues och soul, men i den funk och disco som var hiphopens rötter har det lyst med sin frånvaro. När OutKast använde tempot i ”The Whole World” gjorde både Andre och Big Boi bort sig, det var bara gästen Killer Mike som glänste (han har rappat på detta sätt i många låtar). Hur som helst, i ”Came up” visar ST och Clova var skåpet ska stå, det är en uppvisning i rapteknisk briljans. Om det låter tråkigt på pappret så är det absolut inte det i praktiken. En violinsampling som låter som något från Kina viner i bakgrunden, för att i andra refrängen övergå i en annan loop, en tremolo-gitarr som låter som något ur en James Bond-film på 60-talet. På denna signal hoppar Clova in i leken och visar, med detta sitt första framträdande på skivan, hur mycket han har utvecklats som textförfattare. Han tänker på barnen till sina kompisar som är
Locked up in jail, doing bad
Kids on their own, trying to be grown, raised up without no dad
So sad, but true
Who cares? Not you
As long as you get the shit that you want – who cares who lives or don’t
Promise to the street: make sure they eat
Shoes on their feet
Make sure they sleep
Make sure they graduate from school
Make sure they come up real smooth
På detta eleganta sätt lyckas Clova vända låtens enkla tema – hur G-Side och Slow Motion Soundz ”kommit upp” i rapgamet – till att handla om något betydligt större, nämligen oron över hur barnen till fängelsekunder ska ”komma upp” och klara sig i livet. I ett land med stora sociala klyftor – 2002 satt över 10 procent av alla afroamerikanska män mellan 25 och 29 år i fängelse – är det en relevant fråga.
Marius:
Church! Jeg slutter meg til din vurdering fullt og helt, og vil understreke med deg at dette er et av Clovas store øyeblikk, en av få ganger da jeg faktisk foretrekker ham fremfor STs for øvrig glimrende vers. Dette er også en låt jeg godt kunne tenke meg å høre på radio – for meg er det klassisk hiphop, formodentlig med bred appell. Fela sender tankene til Wu-Tang's Reunited!
La meg bare legge til to ting:
1) Du glemmer å nevne SLASH, den kvinnelige rapperen som debuterte på DB49s Ready To Go på forsommeren. Henne har jeg tro på! Hun virker intelligent, kan flowe og har en flott ruskete stemme og en jordnær holdning. Hun tar ikke imot shit fra noen! Jeg håper at det er sant som hun sier på låta, at hun blir med til Oslo neste gang G-Side spiller her.
2) ”Came up - like a chick was riding me reverse cowgirl style!” (ST)
Jeg synes det er kjempeinteressant at denne låta om å ”komme opp” ikke er spesielt orgasmisk! Her er ingen katharsis, i hvert fall ikke hvis vi ser bort fra Clovas vending i siste vers, som du så fint kommenterer. I stedet får vi en slags vals, som jo er en pardans, noe som understreker det fellesskapsorienterte og gjensidig forpliktende i G-Sides versjon av suksess. Valsen, en glidende bevegelse som liksom fortsetter lydmotivene fra Shots Fired og binder dem sammen til tross for taktskiftet – kan godt forstås som et slags samleie, men den er ingen egotrip innstilt på personlig nytelse. Orgasmen kommer først i og med neste låt på albumet.
3. Y U Mad
Nicholas:
Detta är en intressant låt – det är i princip en powerballad, som inleds med
ett svulstigt piano som inte hade skämts för sig på en Céline Dion-skiva. För en annan
hiphopartist hade detta varit skivans sista låt, en magnifik avslutning, kanske till och med en karriärhöjdpunkt. Men G-Side är inte som andra hiphopartister och det här är bara tredje låten av 14 på en skiva full av höjdpunkter. Balladen är fylld av förundran inför det vackra liv gruppen har trätt in i – eller fantiserar om att träda in i, egentligen är de ju inte riktigt där än – och innsikt om hur torftigt livet varit hittills.
The stars look so bright
When you come from a city with no lights
Efter ST:s vers börjar syntslingor titta fram, och i andra refrängen kommer trummorna igång på riktigt. Det här är typiskt för Block Beattaz – de bygger upp låtarna dynamiskt, det händer något hela tiden, det blir aldrig monotont. I slutet dyker till och med en ylande elgitarr upp, som för att accentuera powerballad-faktorn. Tändarna i luften vaggar från sida till sida.
Marius:
Ja, det er en powerballade! Pianointroen er på et helt minutt: en av de få gangene på albumet der de virkelig tar seg tid, lar beaten puste. Og for en beat! Den bygger og bygger (piano, så orgel i flere lag, så trommer og pauker, og til slutt altså gitaren) opp mot klimaks – orgasmen jeg snakket om i forrige kommentar. Dog er det en usedvanlig arg og trassig powerballade – ”Zero tolerance for the fraudulent!” – som henvender seg til de ynkelige haterne og alle de konvensjonelle folka som ikke anerkjenner G-Sides storhet. Hvorfor må det være så trangt om plassen?! Vi er jo best!
G-Sides geni ligger i at de blander denne stridsviljen med undring og ydmykhet: ”We’re just a buncha niggas on a mission / To conquer the globe, constantly trying to dodge the prison.” Og STs stemme! Han har aldri hørtes ut som dette før, har han vel? Denne roen, dette alvoret, denne autoriteten. Han tar det helt ned, varierer intensiteten voldsomt mellom det avslappede og det oppjagede, før han slipper seg helt fri på hooket: ”I keep a magnum for the hoes and a magnum for the jealous...” Dette hadde han ikke kunnet gjøre for noen år siden.
Kristmas’s vellykkete vers bygger videre på personaen hans fra Rising Sun: han er arbeideren, rapperen som ikke selger dop men telefoner. Mannen som fester like hardt som alle andre, men som ikke vil høre på unnskyldningene til dem som vier livet sitt til kriminalitet: alle må stå ansvarlig for egne valg.
Men Clova er jeg mer usikker på her. Verset hans starter og slutter knallhardt, men i midten er det som om han går seg bort litt og begynner å snakke om modellkjærester kledd i Gucci som bare vil spise sushi: det blir for flippete til at jeg klarer å tro på det her. Det er neppe derfor den ikke-navngitte hateren er sjalu, og det føles som et stikk av fantasi i en sang som ellers forplikter seg på virkeligheten. måtte være.
4. I’m sorry :(
Nicholas: Man måste älska en låt som har en ledsen smiley i sin titel. Natten, som funnits i bakgrunden på skivans tidigare tre låtar, blir här extra framträdande. Bossman utnyttjar i stor utsträckning kontrasten mellan trummor och den tystnad som uppstår i deras frånvaro. Körer sjunger från en avlägsen punkt, och musiken suggererar fram en känsla av vildmark, en plats långt från staden, en mystisk plats i skogen där man kan vänta sig ett UFO:s ankomst. Jag vet, det låter trippat, men just så låter musiken. Den är spänd av förväntan, något mycket märkligt är i antågande. Ganska långt från your average hit the club / hit the streets-låt.
Marius:
”Live your life, and live it like you can’t live it twice!” (ST)
I’m Sorry er en av abumets lykkeligste og mest umiddelbare låter, og også en av dem som ble spilt inn tidligst i prosessen: videoen ble sluppet allerede i slutten av juni 2010. Og den er en av de beste videoene de har gjort, like løs og ledig som sangen den akkompagnerer. Her eksperimenterer G-Side med det vanlige oppsettet sitt (versblokker på 16 takter, en til hver rapper) og lar rapperne interagere mer. Korte vers veves inn i hverandre, mens trommene faller ut og slår inn igjen. Først åtte takter ST, så åtte med Clova, så åtte ST, og åtte med Clova. Og det er ikke godt å si hvem av dem som tar førsteprisen her. ST har de beste enlinjerne, men beaten er som skapt for Clovas musikalitet. Og til å lime det hele sammen får vi PHs engleaktige harmonier. Denne låta er helt sublim og samtidig catchy nok til at den burde vært en monsterhit. Man kan til og med danse til den, hvis man ikke er altfor nordeuropeisk.
5. Inner Circle
Nicholas:
Om vi ska fortsätta på spåret från förra låten så kan vi här konstatera att UFO:t har landat och allt känns nu helt bizarro. Stråkar och körer snurrar omkring i luften, man undrar vad det är som händer, och låten får ett extremt abrupt slut, som att bli väckt mitt i en dröm. Men det allra märkligaste är att det här är en singel! Den har också fått en video som jag inte har vågat titta på än, för enligt uppgift ska den vara en riktig kalkon, ofrivilligt komisk på ett förbryllande sätt. Säga vad man vill om G-Side, men några marknadsstrategiska genier är de inte. Inte en enda av deras skivor har ett foto på duon på omslaget (jag älskar i och för sig detta – estetik framför marknadsföring) och de mest lättillgängliga låtarna på nya skivan, den poppiga ”Pictures” och ”Never” som är skivans enda dansanta låt, har texter som är sjukt porrig respektive sinnessjukt aggressiv (jag älskar i och för sig detta – så gangsta). Men duons brist på bransch-social kompetens, att de bara går på känsla och på ett plan inte verkar ha någon aning om vad de håller på med, är också en av anledningarna till att man så förbehållslöst älskar dem. Texten i ”Inner Circle” är defensiv – ST fnyser åt jämförelserna mellan G-Side och OutKast bland kritiker (”it’s funny, cause they treat us like some outcasts”) medan Yung Clova spinner loss i rabiat frustration: ”fuck radio, fuck video, fuck you, fuck her – Slow Motion Soundz!!!”. Han låter som en omringad skurk i slutet av en gangsterfilm som desperat måste blast his way out. Och det lyckas han också, när han med det magiska ordet ”one” (som återkommer gång på gång under skivan, likt ordet ”break” på OutKasts ”Stankonia” – ursäkta jämförelsen!) lyfts ur det febriga beatet med guds hand, och nästa låt börjar på ett mycket mer behagligt sätt. Haha, jag älskar att det här är en singel.
Marius:
Enig! Beaten er helt bizarro, helt av hengslene! Den er ikke bare en UFO, men et eget univers. På sett og vis minner den meg om RZAs Glaciers of Ice, det noe med måten den liksom spinner rundt seg selv på. Det er også en av de låtene som absolutt ikke kunne vært med på Huntsville International. Til det er den for sint, for lukket – i skarp kontrast til I’m Sorry, albumets åpneste låt. Det er en låt som lukker seg om seg selv: en virvelvind man ikke kan slippe ut av. Sentrifugalkraften er for stor. Og så handler den altså om indre sirkler. Om oss mot de andre. HIP fant styrke i åpenhet og ekspansjon. Når Cohesive skal markere styrke vender den seg innover.
Og jeg tror det er her videoen, som du nevner, blir feil for meg. For bildene av konsentrasjon – særlig den mediterende Clova som svever rundt i løse luften, kanskje – treffer liksom feil. Og hyllesten til elementene - med trær, luft, planter, vann og dansende kvinner - blir for ekstrovert og campy for denne så til de grader introverte sangen. Jeg skulle ønske de hadde filmet denne i svart hvitt, med harde kontraster, gjerne i bokseringen der ST pleier å trene. Jeg liker at G-Side tenker stort – alt de gjør er gjennomsyret av et voldsomt begjær – men i dette tilfellet synes jeg videoen mislykkes i å fange opp låtas egenart.
Når det er sagt: begge rapperne leverer og vel så det, og denne låta er utvilsomt blant de aller beste G-Side noengang har gjort. På et album der nesten alle låtene er like gode, er dette en av de aller beste. Men jeg skulle ønske at albumets kanskje sterkeste låt ikke også var en av dens mest defensive, slik du ganske riktig påpeker at den er.
6. Jones
Nicholas:
”Jones in my bones” är kanske inte världens vanligaste uttryck i poplåtar, även om D’Angelo gjorde mycket för att popularisera frasen med låten ”Jonz in my bonz” på sitt första album. Det är alltså en ganska fånig omskrivning för erektion. Men G-Sides låt handlar inte om sex: ”I got a Jones in my bones for the streets” lyder den vocodersouliga refrängen. Alltså… LOL. Det är ju jättekul! ST och Clova går omkring i hooden och känner så mycket kärlek att de får stånd. Låten har en basgång som är funky på ett gammeldags sätt – det är skivans mest jordnära låt hittills – samtidigt som futuristiska syntljud skär igenom musiken som sågklingor. Ackorden lyser upp beatet likt golvplattorna i Michael Jacksons ”Billie Jean”-video. Det är en mycket fin låt.
Marius:
”Change gon’ come! I don’t know when though...” STs verselinje oppsummerer så mye av det som er bra med denne låta: en slags resignert optimisme, en tro på at alt kanskje kommer til ordne seg, hvis det bare ikke hadde vært for alt vi sitter fast i, alt det forvirrede begjæret som vi og menneskene rundt oss hele tiden går rundt og bærer på. Det er en fabelaktig låt. Refrenget er supercatchy, og ikke så rent lite corny. Det finnes antakelig bare en mann i hele verden som kunne få det til å fungere, nemlig Big P.O.P.E., Huntsvilles store Prodigal Son, som dessverre er akkurat så hekta på gatene at han nå snart igjen må i fengsel, med en så lang dom hengende over seg at han neppe kommer ut igjen før rapkarriere-toget har gått for godt.
P.O.P.E. var mannen som løftet Bama Gettin Money helt til himmels i 07. Men så havnet han i kasjotten, og da han slapp ut på vårparten kom det to sanger fra ham som fikk meg til å tenke at gnisten hans nå var slukket, sitronen tom for saft. Men her er han i storform! Midtverset er nydelig, og refrenget sublimt. Kona og barna mine går konstant rundt og nynner på det. Jeg kommer alltid til å elske dette albumet for at G-Side og CP klarte å skvise én klassisk performance til ut av Big P.O.P.E. før han nå snart forlater rapscenen for godt.
Jeg elsker også måten de eksperimeterer med oppsettet på her. På de to første versene rapper ST og P.O.P.E. over trommene, men lar de lange synthpartiene stå åpne. Men så, på Clovas tredjevers, rapper han plutselig over det trommeløse synthpartiet, åtte takter før trommene setter inn. Slikt skaper bevegelse i låta.
Jeg er for øvrig ikke helt happy med Clovas vers her. Mesteparten er flott, men plutselig begynner han liksom å repetere momenter fra tidligere låter på albumet, og jeg lurer på om det kanskje er for å fylle ut verselinjene. Til tross for flere lysende vers: litt for mange ganger på dette albumet gjentar han seg selv, og repetisjonene av nøkkelord som ”cohesive”, ”inner circle” virker tomme istedenfor å skape sammenheng. Men jeg er selvsagt enig med ham i det viktigste: ”Free Big P.O.P.E.!!!”
7. Nat Geo
Nicholas:
”Nat Geo” är en förkortning för ”National Geographic”, USA:s förmodligen mest kända geografiblaska och tv-kanal. I G-Sides och Block Beattaz händer blir det en språngbräda för en ganska intressant låt. Den börjar på ett helt annat sätt än hur den slutar – ”I’m in the jungle, dreaming with my eyes open” förklarar Clova, samtidigt som beatet är fullt av klapprande percussion och lite allmän djungelstämning. Men det är just en dröm om naturen – efter en poprockig refräng tar ST vid och är mer upptagen med livet i verkligheten.
Frightened to death to have my own kids
Cause the world is crazy and I don’t wanna go through the same shit my momma did
Senare börjar han sammanfatta målet för sin karriär och var han känner att han befinner sig:
I’m Marvin Gaye, B.B King and Jimi Hendrix
Huntsville, starting to feel like a mini-Memphis
Men det riktigt intressanta är när ST kommer tillbaka efter den andra refrängen, en superkort vers som återknyter till naturtemat:
Acting like a nigga that ain’t never had shit
Now I’m travelling, National Geographic
And looking down at the earth from this airplane
You can see what God made and you can see what man made
Aha! Djungeln som Clova sprang omkring i i sina drömmar är en fysisk plats, en regnskog som G-Sides flygplan passerar på vägen mellan en spelning i Rio de Janeiro och någon annan del av världen. Givetvis en fantasi det med, men av ett annat slag. Och ST konstaterar att naturen är evig och helig, medan det materiella är förgängligt och förhållandevis meningslöst. Vad är framgången värd? Vad är pengar värda? Vad är någonting värt, vad är vi på denna jord som kommer att överleva oss med miljontals år? Samtidigt: att gå från fattigdom i ghettot till att flyga till olika ställen i världen och ge konserter för folk som älskar ens musik (detta är ju en realitet), det är ju ändå… fett. Något otroligt. Men med blicken ut från flygplanets fönster fångas ST i en ambivalens. Den poprockiga refrängmannen skyndar fram för att försäkra att ”The world look so good from up here”. Jo visst gör den det. Denna värld, vad den nu är för något, vad den nu är
värd.
Marius:
Mine gode venner i Basmo Family gjorde den opprinnelige beaten til denne låta. Så la Chris Lee refrenget i studioet sitt i Oslo. før vi – jeg var involvert, men ikke kunstnerisk sett – sendte det hele til G-Side i sommer. De hadde jo allerede laget en klassisk låt sammen: den første Money In The Sky, som ble spilt inn dagen etter konserten i Oslo i fjor. G-Side elsket denne her også, og låta lå an til å komme med på albumet slik den forelå. Det var en seig og majestetisk affære, tung på pathos, dryppende av følelser. Så, omtrent en måned før albumet skulle være ferdig, fikk vi plutselig beskjed om at Mali Boi ville omarbeide beaten slik at den hørtes mer ut som de andre låtene på albumet. Jeg skal ikke lyve. Vi var ikke så rent lite skuffet. Vi visste jo ikke hvordan resten av albumet hørtes ut, og Basmoene fikk derfor aldri sjansen til å ta grep selv. Et lysglimt var det imidlertid: Mali digga Chris’ hook og ville ha enda mer.
Det poppete ved Chris’ refreng er som skapt for å erte på seg hiphop-purister på internett. Og at han er norsk og hvit er ikke nødvendigvis noe pluss heller. Men man må aldri høre på hiphop-purister på internett. De har aldri blitt kysset av en kvinne som elsker dem. De skjønner seg ikke på popmusikk. Ikke på livet heller. (Men de kan internett.) Låta er kjempemessig, og det nærmeste G-Side har vært en gjennombruddshit hittil. Nat Geo ble plukket ut som Song of the Day på NPR, og ble den første G-Side-låta på DJBooth.net. Ifølge CP gjør den stor lykke på konserter, og det er lett å forestille seg den pumpende fra stadion-speakers eller på radio, selv om den jo er veldig annerledes enn annen hiphop for tiden. Den nærmeste referansen må vel kanskje være måten Lupe Fiasco og Matthew Santos samarbeidertpå på The Cool. Men jeg synes Chris er bedre.
Clova leverer her et av sine sterkeste vers noensinne, langt bedre enn på Jones. Mannen er fokusert! Drømmene er virkelige! Han har sett noe og han kan fortelle om det! Vi er i jungelen hos ham, med ørene på stilk! Og ST er også fullstendig on fire. Stemmen hans er full av lengsel, og ordene fyker ut av ham som en ren forlengelse av hans indre liv. Jeg vil også sitere noe av det samme som deg, Nicholas, for jeg elsker at ST identifiserer seg med moren sin (hun er død, husker vi), når han bekymrer seg for å få barn!
Frightened to death to have my own kids
Cause the world is crazy and I don’t wanna go through the same shit my momma did
Særlig andre halvdel av det lange, intenst personlige verset hans er helt hinsides, og ikke minst vendepunktet, der han forkaster tvilen og kaster seg ut i det ukjente:
...Prolly cause it’s all that ever mattered
Try to prove I can get up this roof with no ladder.
While you waitin around for some shit to jump off
I climbed up this bitch just to jump off! I’m Gone!
Wings grown, cue my theme song
Even if I’m having night terrors, just let me dream on!
I’m Marvin Gaye, B. B. King and Jimi Hendrix!
Huntsville’s starting to feel like a mini Memphis!
Hele låta veksler mellom drøm og våken tilstand, fantasi og virkelighet på en slik måte at det nærmest er umulig å si hvor det ene begynner og det andre slutter. Nat Geo har en dobbelthet jeg kanskje kan savne på enkelte andre låter på albumet. Også her er begjæret overalt, det plager ST om nettene.Og verden er ond - det vet han av egen erfaring. Men plutselig, midtveis i albumet, er det som om G-Side oppdager skjønnheten i verden. Og interessant nok finner de den altså i naturen! Om det er en natur sett fra et fly eller som del av en fantasi er ikke godt å si. Men skjønnheten finnes der ute, der nede! Man kan se den her oppe fra! Og i drømme, så klart.
På NatGeo trenger ikke G-Side nevne internett eller hatere eller indre sirkler eller noe som helst. De blir i metaforen, og det er et godt sted å være. My music I use it as my runway, som det het på HIP. NatGeo bare er, og jeg vil være der den er. Den er en av mine absolutte favoritter på albumet.
"man må aldri høre på hiphop-purister på internett. De har aldri blitt kysset av en kvinne som elsker dem. De skjønner seg ikke på popmusikk. Ikke på livet heller. (Men de kan internett.)"
Haha!