Jag såg Ruben Östlunds "Play" häromveckan, tänkte skriva om den då men det har bara inte blivit av. Men i alla fall: den är så fantastiskt bra. Jag blev lycklig av att se den. Upprymd på ett positivt sätt. Dagen innan hade jag träffat en som sagt att hade han vetat att den var så hemsk så hade han aldrig gått och sett den, och hade den gått på tv så hade han bytit kanal. Och mitt biosällskap tyckte att den var riktigt jävla tung och mörk. Visst var den det - och visst satt jag många gånger med händerna framför ansiktet i biomörkret - men jag vet inte, den övervägande känslan av filmen var ändå att den var så fruktansvärt briljant.

Jag hade aktivt undvikit att läsa allt som skrivits om filmen, eftersom sånt kan förstöra. Jag hade sett att DN Kultur låtit Jonas Hassen Khemiri skriva en text som hette "47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play" men inte pallat läsa texten (delvis för att jag är rätt trött på allt utrymme Khemiri får i den tidningen, ibland får man intryck av att han och Ann Heberlein och Göran Greider är de enda frilansjournalister som accepteras), jag hade trott att han grät för att filmen var bra på 47 olika sätt. Men det var inte det han menade. Han fick en massa rasistiska vibbar av filmen.

Och han var inte ensam. Debatten har varit uppeldad och långvarig, och häromdagen läste jag Stefan Jonsson skriva i DN att Play "missar de andras perspektiv" och att efter slutet "kan ingen tittare undgå att fatta att problemet är just den svarta underklassen, invandringen och det mångkulturella Sveriges förvandling". Jonsson skriver att "allt det intressanta som filmen på en djupare nivå säger om den uppväxande generationens liv, fuskar Östlund bort genom att antyda att vad vi ser handlar om invandring och afrikaner." Alltså... tala för dig själv. Hela tiden tycker jag man får höra, och se på twitter, att filmen "kanske inte var tänkt att vara rasistisk, men den blev det ändå".

För det första: Play handlar inte om etnicitet. Invandring och afrikaner? Please. Den handlar om samhället. Så här ser det ut, så här fucked up är det. Det är smärtsamt att det finns fler invandrare i underklassen än i överklassen - ja. Det är smärtsamt att det finns fler vita i överklassen än i underklassen - ja. Men om det nu är så, skulle det inte vara falskt och förljuget att låtsas som något annat? Det uppfriskande med Play var att den var så obarmhärtigt realistisk. Invandrarkidsen är inga pliktskyldiga hjälteporträtt, inga gulliga Zozos, inga Khemiriska tankesultaner, inga mysiga ghetto superstars. Inget skit som folk kan se och sen gå hem från bion och tänka "jo, de där invandrarna alltså, de kanske inte är så hemska ändå". Att som filmregissör (eller konstnär i allmänhet) ha det som ambition är att begära för lite av sin publik - det här är 2011, alla ska fan fatta att det inte är skillnad på människor och människor, debatten får inte lägga sig på den grunda nivån, då har ju sverigedemokraterna vunnit. Man ska inte behöva försvara att invandrare finns. En invandrad svensk har lika stor rätt att vara precis vad som helst som en blond Johan Svensson - och förtjänar att bli behandlad likadant i ett filmmanus och på vita duken. Att göra en film om invandrare som är elaka - som tillåts ha denna egenskap - är det modigaste och mest antirasistiska som gjorts inom svensk film under hela 00-talet.

Är de svarta kidsen i filmen mer korkade än de vita? Nej, tvärtom är de väldigt sluga. Vad är det då som skiljer dem från de vita kidsen som blir rånade? Jo det ska jag berätta: pengar. Överklassen har något som underklassen inte har. Underklassen vill ha det överklassen har. Världen är materialistisk och det är så kapitalismen fungerar. Alltså jag blir mörkrädd här: tror folk att killar som rånar folk gör detta för att de är onda? Och att en skildring av någon som rånar någon annan är en skildring av ondska? Har alla glömt att vi lever i ett klassamhälle? Vem är det som är top dog och underdog - den som har pengar och prylar, eller den som måste råna och begå lagbrott för att få det? Vem är vinnaren i samhället - överklassen eller underklassen?

Play skildrar den här motsättningen mellan de som har och de som inte har - att de ena är vita och de andra är svarta är något som reflekterar hur det ser ut i Sverige 2011. Jag är ledsen, jag skulle gärna vilja att en realistisk film hade blandat i båda grupperna, men det hade inte varit realistiskt om filmen hade sett ut på det sättet (en av de vita överklasskidsen är iofs en adopterad asiatisk kille, en viktig brasklapp från Östlund). Det är inte filmen det är fel på, det är vårt ruttna segregerade samhälle.

Men filmen gör mer än så - den skildrar gruppsykologi och grupptryck på ett extremt nyanserat och trovärdigt sätt (en fortsättning på Östlunds "De ofrilliga" i den aspekten) och den skildrar hur fruktansvärt utsatt man är som barn. Jag minns själv hur det var att vara 13 år gammal och tvingas förhålla sig till den makt som de tuffa killarna på skolan hade och manifesterade. Det är en skräck. Det är ett hierarkiskt system som existerar. Man behöver inte bli slagen eller uttalat hotad för att bli tvingad till att göra något. Det är de sociala koderna, de intrikata mönstren av stolthet och status, som styr allt. Detta har jag aldrig sett fångat på film, i alla fall inte såhär bra, en eloge till Östlund bara för det.

Jag tror att många som ser filmen blir provocerade av att man som åskådare inte blir skriven på näsan. "Vad fan menar Ruben Östlund? Vad vill han säga? Varför för vi inte veta någonting om karaktärernas inre, eller deras bakgrunder? FY FAN VILKA ONYANSERADE OCH PSYKOLOGIBEFRIADE PORTRÄTT!" Men det är just det som skiljer Östlund från Colin Nutley, Kay Pollak och allt annat sånt piss. I svensk film beter sig människor aldrig som människor, de beter sig som parodier på teaterskådespelare. Säger saker som ingen skulle säga i verkligheten, men som skrivs in i manus för att det blir tydligt och praktiskt - min vän KV berättade att han varit och sett "Simon och ekarna", där ett replikskifte var typ:
- Varför gjorde du det?
- (tystnad) Hatet!
Vem fan säger så? Ingen jag eller du någonsin har träffat eller kommer att träffa. I Play säger ingen "varför gjorde du det?" och ingen kommer med något klatschigt psykologiskt substantiv som svar. Livet ser ju inte ut så. Istället är alla offer för sina positioner i de sociala hierarkiernas schackspel - det finns inte bara en motsättning mellan rika och fattiga och mellan tuffingar och mjukisar, utan också inom varje grupp.

I början, innan de vita killarna blir trakasserade av de svarta killarna, demonstrerar den vita killen Sebbe sin makt över sina kompisar genom att begära att en kompis ska ta ner ett par skor från hyllan på Stadium åt honom - "varför kan du inte göra det själv? - Men, gör det. - Okej." Såna småsaker kan tyckas obetydliga, men det säger någonting om relationen, om Sebbes relationer till sina vänner, om hans status i gänget. Han är deras självklara ledare - det är också han som är mest aktiv (både verbalt och fysiskt) i kontakten med det trakasserande gänget. Och i de svarta killarnas gäng finns det en annan hierarki - den som är smartast, kaxigast och pratar mest är den som bestämmer mest, och den som är blygast och mest tvivlande får känna av sin låga status genom att bli misshandlad när han väljer att gå sin egen väg. Att spänningarna inom rånargänget spelar stor roll märker vi i en scen där en av de svarta killarna är ensam med Sebbe - då visar han plötsligt prov på mänsklighet, och låter Sebbe ringa sin mamma. Han kan göra det när de andra tuffa killarna inte är med - så fort han sugs in i gruppen igen är hans manöverutrymme och mänsklighet försvunnen. Det är läskigt, men det är trovärdigt.

Play är en rå film. Inte för att det som de trakasserade killarna tvingas utstå (eller okej, det också såklart), utan för att den visar en helt pessimistisk bild av samhället. Det finns inget hopp. Det finns inget som kan rädda rika högstadieelever från fattiga högstadieelevers avundsjuka blickar. Det finns ingen vuxen som kan ingripa innan ett övergrepp har skett, ingen vuxen som vill ingripa när ett övergrepp sker, och ingen vuxen som vet hur han eller hon ska handskas med problemet när övergreppet redan har ägt rum (vi lever inte i ett "öga för öga, tand för tand"-samhälle, vårt tusenåriga arbete för att bygga civilisation och demokrati bygger på en strävan att slippa just en sådan laglöshet). Det finns inget som man kan säga till en kille som kommer från fattiga förhållanden och känner sig utanför samhället och inte har något hopp om att allt kommer vända och bli bättre, så han behöver faktiskt inte råna och trakassera och ha sig, om han sköter sig i skolan och är snäll så kommer det svenska samhället ta emot honom med öppna armar - man kan inte säga det till honom, för det är inte sant. Sverige kommer fortsätta diskriminera honom när han är 20, 30, 40, hela livet. Hur får man en brottsling - en person som gett upp tron på att samhället fungerar som det ska och att det är värt att följa samhällets normer - att lägga av med brottsligheten? Inte genom att "tala vett" med honom. Inte genom att straffa. Inget hjälper, säger filmens pessimism.

Det man kan göra är att förebygga brottslighet. Ta hand om barnen när de är riktigt unga, innan de hamnar snett, innan de ger upp tron på samhället. Men något sådant visar inte Ruben Östlund i sin film, och varför skulle han? Det där är ju en dröm, ett ideal, det motsvarar inte verkligheten. Varken den borgerliga alliansen eller oppositionen håller brandtal om att de vill satsa pengar på förorten, mer socialarbetare, fler och bättre dagis, polisanställda med socionom- och psykologkomptens, stationerade i de sjaskigaste förorterna. Nej, ingen lovar något sådant, för man vinner inte val på sådant, det innebär ju höjda skatter. Det här är det samhälle vi har, det samhälle vi förtjänar, de politiker vi har valt har format det här samhället. Integration har aldrig stått högst upp på agendan.

Jag tycker att Play är en fantastisk film. Den tar itu med något komplext, och den vågar göra det på ett konstnärligt nyanserat vis, inte på ett trubbigt plakatpolitiskt eller sentimentalt övertydligt psykologiserande. Minns ni Ray Charles-filmen "Ray"? De där färgglada flaskorna som hängde i trädet, barndomsminnet som återkom under hela Rays liv och fick förklara allt? Just så vill man inte att film (eller konst i allmänhet) ska vara. Övertydlighet och förenklingar är något vidrigt, något som förolämpar publikens intellekt. Alla skriker efter förklaringar - konstnären ska inte lyssna på dem. Det är kritikerns (och publikens egen) uppgift att tolka och analysera. Alla får givetvis tolka hur de vill. Men något man inte ska göra är att underskatta ett verk, och tro att det inte finns något mer än vad man ser vid första anblick. Bara för att en karaktär i en film inte pratar om sin barndom betyder inte det att han eller hon inte har en barndom. Bara för att en karaktär visar egenskaper som kyla betyder inte det att han är kall.

Ruben Östlund gör inte skillnad på svarta och vita. Han låter alla vara lika mycket människor i sina manus och i sina filmer. Jag säger det igen: att de svarta i Play är elaka och de vita är de som utsätts för elakheter, det beror inte på något annat än att Ruben Östlund vågar visa samhället som det ser ut. Nej, inte att "invandrare är problemet". Utan att orättvisa är problemet. Vi lever i ett segregerat klassamhälle och vi får aldrig glömma det. Och barndomen är brutal och socialdarwinistisk - vi bör heller aldrig glömma det.