Young Jeezy - Thug Motivation 103: Hustlerz Ambition

”I need a vacation” rappade Young Jeezy i en refräng på sitt förra album. På den nya skivan innehåller refrängerna fraser som ”I don’t wanna play the game no more” och ”I wake up and feel empty”. Det är tydligt att Jeezys engagemang i den apparat som är hans musikkarriär är lågt, men han fortsätter eftersom den är så lukrativ – och pengar betyder allt för den före detta knarklangaren som så hårt identifierat sig med resan från ghettot att han döpte ett mixtape till I Am the Street Dream. Att han nu låter obekväm gör märkligt nog inte automatiskt att hans musik blir sämre, eftersom surhet och aversion har kännetecknat hans skrovliga röst och kalla rap sedan dag ett. Däremot får hans autopilotartisteri honom att fatta dåliga och slappa beslut; eftersom han inte har något starkt fokus själv gör han i allt större utsträckning låtar som han tror att publiken vill ha, vilket resulterar i helt meningslös musik som den halvhjärtade bröllopsreklamen I Do och den genomtrista weedrökarlåten Higher Learning. Thug Motivation 103, för övrigt en desperat titel som vill lura oss att Young Jeezy är lika mäktig idag som när de första två Thug Motivation-skivorna från 2005 och 2006 kom, är ett ojämnt album. Men när han är på humör, och har ett tillräckligt tungt beat, är Jeezy fortfarande magnifik – lyssna bara på SupaFreak, All We Do och framförallt Lose My Mind. Än är det för tidigt att kalla honom för föredetting.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Anthony Hamilton - Back to Love

Soul handlar om kraft och innerlighet, men bra soul förenar detta med gediget låtskrivande och helst också en ljudbild som sticker ut. Anthony Hamilton, som röstmässigt är en av sin generations främsta soulmän, förenade det ena med det andra på sitt genombrottsalbum Comin’ from where I’m from 2003. Att det blev så lyckat berodde nog till mångt och mycket på att popgeniet Jermaine Dupri såg över hela projektet. Dupri har sedan dess fasats ut ur Hamiltons karriär, och sångaren har blivit en Mogen Soulartist i mängden. Skivan inleds med det läckra Salaam Remi-producerade titelspåret, men därefter går det brant utför, och musiken snubblar och faller bland alla vaga melodier, ickeoriginella texter och ospännande produktioner. Back to Love kan tyvärr endast rekommenderas till den som är i desperat behov av mysig vuxensoul.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)



G-Side - iSLAND

På G-Sides femte album på fyra år tar producenterna Block Beattaz mer än någonsin tidigare huvudrollen. Med ett imponerande självförtroende planterar de sitt sound långt från den sydstatsrap som är deras ursprung – de mjuka och mångbottnade beatsen samplar nästan uteslutande loj bossa nova, melodiös jazzfunk och lågmäld filmmusik. Det här är inte hiphop för dansgolv eller bilfärder, utan för middagsbjudningar. Man kan sakna attacken och skärpan från G-Sides tidigare verk, och trots textrader som ”I’ve been having nightmares of being broke at 30” håller duons lyrik inte lika hög nivå som vanligt. Men ST 2 Lettaz och Clova är på iSLAND endast två röster, två ingredienser i Block Beattaz fascinerande kokkonst.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Kate Bush - 50 Words for Snow

Kate Bush förra ”riktiga” album, 2005 års Aerial, avslutades med en vacker ödesmättad pianoballad. Hon spinner vidare på den estetiken på sin nya skiva, ett temaalbum om snö – något betydligt mer intressant än vad man kanske kan tro. Det låter som om Kate är insnöad i sin villa med sin flygel som enda sällskap, och medan snön obekymrat fortsätter singla ner från himlen från morgon till kväll låter hon pianotangenterna berätta för henne om den vita ensamheten. Ett par låtar avviker från huvudspåret, men på det stora hela är detta ett väldigt homogent och tydligt album från den gåtfulla artisten. Soundet är för övrigt besläktat med den bästa låt som snö som någonsin gjorts – Prince Sometimes It Snows in April.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Yelawolf - Radioactive

Att Yelawolf är en av de mest intressanta rapparna som dykt upp de senaste åren råder det ingen tvekan om. Med furiös energi och ett blixtrande flow, som han skickligt håller i schack i sina genomtänkta och välregisserade låtar, ger han röst åt en trasig del av Amerika där droger, arbetslöshet och hiphop är en del av vardagen för unga män oavsett hudfärg. Efter ett par år av mixtapes och firade gästframträdanden blev Yela signad av Eminem och nu är den efterlängtade storbolagsdebuten här. Som väntat en mer polerad affär än samarbetena med DJ Burn One, som här lyser med sin frånvaro. Men Yelawolf har så mycket integritet och begåvning att han ändå lyckas få denna kommersiella produkt att glöda. Lägstanivån är hög, och vissa låtar är rentav förkrossande bra – exempelvis Throw It Up, ett ljuvligt samarbete med Gangsta Boo och Eminem. Yela vill bli aktiv på radio och förtjänar att bli det.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Sophie Zelmani - Soul

Jag blev kär i Sophie Zelmani första gången jag hörde hennes debutsingel Always You. Det var en kärlek med komplikationer – jag var 13, till exempel – men den höll i sig i fyra album innan jag tröttnade. Men Sophie tröttnar inte på att viska sina minimalistiska halvbittra kärlekslåtar, ständigt uppbackad av Lasse Halapis gitarrspel och produktion, och hennes konsekvens är tillsammans med hennes unika sångröst det som gör henne till en beundransvärd artist. Soul är skivan som bartendern sätter på när den sista gästen har gått och minnena smyger fram ur den tysta natten. Ett snett leende. Imorgon är en ny dag.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)