Igår spelade Frida Hyvönen i Vitabergsparken. Parkteatern alltså, gotta love it. Det var sinnessjukt mycket folk, rekord för sommaren sa de och man trodde dem.
Jag var peppad. Jag har älskat Frida Hyvonen sedan dag ett, men jag har bara sett henne live en gång, i samband med dansföreställningen Pudel i Malmö. Nu fick jag höra sånger som "Once I was a serene teenaged child" (min favoritlåt med henne, jag hade konstant gåshud! Den texten... och musiken... yikes alltså), "London!", "Valerie" och "Enemy within" (som har en lökig text men en fantastiska melodier, speciellt sista refrängen med "aah-aah-aah"-kören). Hon spelade lika många nya låtar som gamla och det var kul.
Flera av Frida Hyvönens nya låtar är mer rytmiska och (harmoniskt) enkla än hennes tidigare alster. En lät rentav lite bluesig, och en annan fint calypsolunkande. En mycket fin ballad handlade om Fridas mormor (eller vad det farmor?), den hade framförallt ett supersnyggt slut som pendlande mellan två hypnotiska ackord. Den allra bästa av de nya låtarna var en breakup-ballad som gick rakt in i hjärtat. Känns som en låt man kommer spela om och om igen när den nya skivan släpps. Oh, I can't wait!
Att hon avslutade konserten (det ordniarie setet, innan extranumren) med "Dirty dancing" kändes lika logiskt som att Pulp avslutade med "Common people" häromdagen. Det är tveklöst Frida Hyvönens mest älskade låt, och också en av hennes bästa, med den novelliknande texten och den svindlande sentimentala refrängen. Rent hantverksmässigt är det en perfekt låt. Men jag vet inte, jag kanske är fånig och indie eller något, men den får mig inte att känna lika mycket som de mer dagboksliknande "Once I was a serende teenaged child" och "This night I recall you" (som hon tyvärr inte spelade). Men men, det ena utesluter inte det andra.
Min långa Digfi-recension av Frida Hyvönens förra skiva, "Silence is wild", finns fortfarande på nätet och är faktiskt inte så dum om jag får säga det själv (fast det får jag väl inte? Fan.), läs här om ni pallar. Åh, jag saknar Digfi.
