konsten som katalysator för identitetsskapande

Jag tycker att Dan Jönssons konstkrönika i DN häromdagen var väldigt intressant (skulle gärna länka till den, men DN har inte lagt upp den på nätet än). Han skrev om skådespelerskan Nadya Cazan som valde att lämna allt och börja ett nytt liv under namnet NEM.

"Jesus dog inte på korset för våra synders skull", skriver Dan Jönsson, "han gjorde det för våra drömmar". Det han ser i NEM, som hon skildras i filmen "Ottica Zero", är en kvinna som "äger hela världen men offrar sig för att försöka bli en annan". Och så går han loss i en utläggning om offer, återfödelse och konstens kraft. "Inuti varje människa finns en annan, hennes sanna jag. Mer verklig, mer mänsklig."

Liksom Jonas Thente skriver idag, angående Jesus och den suveräna berättelsen som är påsklegenden, noterar Jönsson att det är omodernt att tillskriva magiska egenskaper till konst - eller till religion eller vad som helst - men att det är naivt att tro att vi är immuna mot behovet att tro blint på något och mot de effekter som denna tro har på oss.

"Under det rationella livets avförtrollande yta finns magin och fetischismen kvar, vi klär den bara i vetenskapliga termer. Precis som människor har gjort i alla tider uppfinner vi de osynliga krafter som vi sedan låter styra våra liv. Fast vi kallar dem atomer. Virus. Eller pengar."

Eller konst. "Konsten övervinner döden, det är det vi har den till. (...) I framtiden måste vi forma samhället för att bättre ta tillvara den enorma, outtnyttjade resurs vårt medvetande är. Kort sagt, göra det mänskligare. Som det borde vara, ett konstverk."



När jag läste det drog jag mig till minnes en intervju med Robyn som Jan Gradvall gjorde för några år sedan - mellan "Robyn" och "Body Talk". Apropå Robyns mycket medvetna visuella framtoning, hennes lek med stilar och estetiker, kommenterar Gradis att hon påminner om "en av popmusikens mest grundläggande men i dag alltmer bortglömda möjligheter. Att genom musiken kunna förvandla sig till någon annan än den man är. Att våga se ut utanpå som man känner sig inuti. Att vägra fortsätta vara en puppa och bli en fjäril."

Så är det ju. Robert Zimmerman förvandlade sig till Bob Dylan med ett helt fabricerat liv, David Jones blev rymdbarnet David Bowie (som i sin tur blev en portal för andra karaktärer, som Ziggy Stardust och The Thin White Duke), Grace Jones trasade sönder föreställningar om feminitet och maskulinitet, arkitektstudenten O'Shea Jackson blev den poetiske gangstern Ice Cube, den fattige tjockisen Christopher Wallace blev den kaxige sexsymbolen The Notorious B.I.G., Björk förvandlade sig till precis vad som helst, Antony Hegarty blev en fågel och pianotjejen Stephanie Germanotta blev gudinnan Lady Gaga.

Det finns tusen andra exempel. Människor som förvandlat sig själva genom konst. Gradvall har delvis fel när han antyder att det är endast popmusik som har denna förmåga att fungera som katapult för en människas sökande efter sitt sanna jag, eller bara ett annat jag, ett roligare jag. Å andra sidan är ju popmusik den konstform som är mest tillgänglig för den breda massan.

Man får inte glömma att konst och musik kan vara hur bra som helst utan att den har det här elementet av personlighetsacceleration. Jag menar, såväl Bach som Burt Bacharach gjorde musik som har fötterna på jorden (eller ok, himlen respektive takvåningar i Manhattan, men ni fattar vad jag menar) och deras konst är allt annat än trivial. Och skalan är också glidande - exempelvis gör ju Woody Allen hyfsat realistiska filmer, relationsdramer som bara består av människor och dialog, och ändå finns det en tjock hinna av romantik kring allt han gör. I den värld han har skapat kan en ung kille och en ung tjej på 2000-talet träffas i gamla skivbutiker och flirta genom att snacka om stenkakor med Billie Holiday, en rätt osannolik situation egentligen. Men i Woody Allens värld, i hans Narnia, är det inte ologiskt. I konsten är allt möjligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback