Det första verket de spelade var Robert Schumanns fantasiestücke för klarinett och piano (ingen cello här alltså), opus 73. Det var inte så himla kul, jag somnade nästan. Extremt rutinmässigt från Schumann, denne like ojämne som älskvärde tonsättare. Det hettade liksom aldrig till.
Sedan steg Andrzej Bauer in och spelade ett solostycke, "duotone för cello solo", som han faktiskt komponerat själv. Det var betydligt roligare - modernt, med en massa udda klanger och grepp, och bäst var ett parti som växlade pizzicato-basgång med ilande svepningar. En ångestpromenad i verkligheten. Loved it.
Innan paus kom ett stycke av Beethoven, trio i B-dur, opus 11. Men det var faktiskt inte särskilt bra. Det här stycket skrevs när Beatty var in his mid-twenties, publicerades 1797, alltså före både "Pathetique"-sonaten (hans första riktigt intressanta pianosonat), första symfonin och första pianokonserten. Det var innan han hade hittat sin röst, sitt djup. Det var ju först i början av nästa decennium som han, med den tredje symfonin, uppfann den moderne tonsättaren, konstnären som sätter sig själv i centrum för verket och som inte bara eftersträvar underhållning. Det här verket kom alltså långt innan dess, och är typisk klassicistisk musik utan att vara vare sig särskilt bra eller dåligt (fast det saknade både Mozarts och Haydns charm). En besvikelse, ändå, för jag älskar Beethoven.
Men! Det sista verket var asbra. Det var Brahms trio i a-moll., opus 114, komponerat under gubbens sista decennium i livet. Åh, jag har alltid haft lite småsvårt för Brahms, tyckt att han varit "your favorite composer's favorite composer", att hans musik varit så kompakt och snårig, inte inbjudande och omedelbar. Men det här var underbar musik. Vacker och full av smärta. Romantisk som jag är inbillar jag mig att Johannes Brahms var lika kär i Clara Schumann under dessa sista år som han hade varit 40 år tidigare. Han gifte sig aldrig, istället lät han sitt skägg växa och blev lite tjock och fokuserade all sin energi på att skapa musik.
Brahms *tänker* "Hm... f-moll och sedan ett C... nä inte C, först ett g-moll!"
Här är en fin inspelning av Brahms trio (och även Beethoven-trion, som faktiskt låter lite bättre här än när Rosengrens trio spelade den).
I sommar ska det vara kammarmusikfestival på Allhelgonakyrkan igen, det ska jag lätt gå på, för i år är temat tjeckisk musik. Dvorak, visst, men även Janacek som jag tycker verkar vara en extremt intressant tonsättare (hörde utdrag från en av hans operor, fantastisk musik!) och några andra dudes som jag aldrig hört talas om. Blir nog fett!
Älskar ditt sätt att skriva om klassisk musik, det blir så tillgängligt! Jag har också alltid tyckt att Brahms var snårig och kompakt, kul att du känt samma.
Konsumentupplysning där om Beethovens Opus 11 - alltså innan han ens skrivit sin första symfoni, sonat eller pianokonsert. Då förstår man bättre om musiken inte låter så givande.
Jag har faktiskt köpt en box, ca 40 cm lång, med Beethovens samlade verk. Skall nu kolla upp Op 11!