Roach Gigz - Roachy Balboa 2
Nicholas: San Franciscos Bay Area är med sina pigga funkiga beats och kaxiga rappare en av de mest spännande hiphopregionerna. Dess senaste stjärna är Roach Gigz som rappar med frenesi, humor och en charmig personlighet; han låter som den felande länken mellan Lupe Fiasco och Lil Wayne. Han är dessutom kanske den förste vite rapparen någonsin vars hudfärg inte märks över huvud taget i musiken – här finns varken white trash-socialrealism, rockriff eller pinsam wiggerism. Detta hans andra mixtape är till bredden fyllt med svängiga beats, minnesvärda textrader och hittiga refränger. Sov inte!
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Den här kom i januari. Jag tycker fortfarande att det är årets vassaste mixtape. Roach Gigz är en charmig liten vessla, man kan inte låta bli att lyssna på vad han säger. Det påminner om när Eminem gjorde entré för den stora allmänheten med "My name is" - och det säger jag inte för att Roach Gigz är vit liksom Eminem, utan för att han skriver lika omsorgsfulla och lekfulla verser som den gamle provokatören. I och för sig, hudfärgen spelar nog roll: en vit rappare måste anstränga sig ännu mer än en svart för att få respekt och uppmärksamhet. Det är som kvinnor i chefspositioner, de har alltid häpnadsväckande CV:n och arbetsmoral, de är tvungna att ha det, hade de bara varit lika bra som sina manliga diton hade de aldrig fått jobbet. Hur som helst, Roach är grym, han kan till och med göra poppiga kärlekslåtar; jag älskar "Smile", och även "Syrup thighs" - eller just det, det var ju en kärleksförklaring till knark.
Guilty By Association - Cop N Blow Intl
Nicholas: 1956 släpptes det klassiska jazzalbumet Grand Encounter, ett fruktsamt samarbete mellan fem musiker från New York och västkusten. Den lilla supergruppen Guilty By Association uppnår här något liknande. Dipset-medlemmen Hell Rell från New York, Lord Geez från San Francisco och den briljante J. Stalin från Oakland strålar samman och skapar vital och stenhård musik. De tre rapparnas blandning av ömsesidig beundran och tävlingslusta påminner också om gruppdynamiken i riktigt bra jazz.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Den här kom i februari. Det är inget tvivel om att det är J. Stalin som är stjärnan här. Med sin raspiga röst, sin korta längd, sina råa rim och inte minst sitt lolliga artistnamn är han helt oemotståndlig. Förhoppningsvis blir 2011 för J. Stalin vad 2010 blev för Wiz Khalifa, fast han kan lika gärna bli en Z-Ro eller Mac Dre och bara bli en (enorm) lokal legend. Allt handlar ju om benägenheten att göra poplåtar, och en av anledningarna till att man älskar J. Stalin är faktiskt att han är så hardcore, så icke-pop, så ointresserad av allt som inte är gangsta. Det gör att han påminner om en annan kille som var kort i rocken, Eazy-E (som förmodligen inte blivit så stor inom hiphopvärlden som han blev om han hade kommit idag - kartan och regelboken såg annorlunda ut runt decennieskiftet 1990). Hur som helst, jag älskar J Stalin och följer hans karriär med stort intresse. För övrigt: underbara skivan Grand Encounter finns på Spotify, den utgör cd 2 av den här samlingen.
Saigon - The Greatest Story Never Told
Nicholas: Just Blaze, som tillsammans med Kanye West var Jay-Z:s och etiketten Roc-A-Fellas viktigaste ljudarkitekt, hittade 2005 en rappare som han ville ge sin fulla uppmärksamhet och sina bästa beats. Det var Saigon, och två år senare var debutalbumet färdiginspelat – men skivbolaget vägrade ge ut det eftersom det inte hade tillräckligt mycket hitpotential. Efter många turer släpps nu äntligen den fina skivan, på ett mindre skivbolag men utan konstnärliga kompromisser. Lyxiga, pampiga betonghits med melodiösa soulsamplingar, ilskna ordsvador och snötäckt New York-romantik. Ett testamente för en era då stadens hiphop betydde något.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Den här kom i mars. Man kan jämföra med Lupe Fiascos trista tredje album som kom samtidigt (och som jag också har recenserat), även den skivan blev stoppad av skivbolag som inte hade lust att lägga en massa pengar på lansering av en skiva som var för ohittig för att gå med vinst. Men i det fallet gjorde skivan om tusen gånger, låtar togs bort och lades till, tills Lupe Fiasco blev deprimerad och desillusionerad, och hatade skivan som kom ut på stort skivbolag med ihåliga Alex da Kid-dängor. Saigon och Just Blaze gick inte den vägen - The Greatest Story Never Told ges ut på ett mycket mindre bolag än vad som var tänkt från början, men man har inte kompromissat med den konstnärliga kvaliteten. Det här är top notch. Ett testamente från en stad som en gång var hiphopens Mecka. Jag tror att det spelar roll att den faktiskt spelades in för flera år sedan - hade den gjorts idag hade ingen i New York kunnat uppbära det självförtroende och den stolthet som skiner igenom Saigons röst och Justs beats. Faith Evans-gästade "Clap" är sex minuter lång och den logiska fortsättningen på Just Blaze förra gospellåt, The Games "Why you hate the game". Men för att undvika att riskera låta sentimental och naivt religiös följer rappare och producent upp den låten med den giftiga "Preacher" som är betydligt hårdare mot predikanter än vad Talib Kweli är mot politiker. Haha, ingen slump att inget storbolag ville ge ut den här skivan. Saigon är Jeru the Damaja och Beanie Sigel i en och samma person. Han är stenhård, han är fantastisk, och han är född att förlora. Det här kan mycket väl bli hans enda album, och kanske även det enda album som Just Blaze producerar från början till slut. Det är ett vansinnesprojekt, en anakronism, ett misstag, en bugg i systemet. Jag diggar skivan, inte på grund av nostalgi, utan för att den helt enkelt är svinbra. Den är för New York-rappen vad Pulps "This is hardcore" var för britpop: ett vackert avsked.
Har du något tips på var man ska börja med J. Stalin?