Häromdagen gick jag och såg Woody Allens "You will meet a tall dark stranger". Den har fått ett ljummet mottagande från de flesta håll, och jag måste säga efter att ha sett filmen att jag inte fattar varför. Det är ju Woodys bästa sedan "Celebrity". Eller okej, "Vicky Cristina Barcelona" var kanske snäppet mer lyckad, men jag tycker verkligen att det är en sevärd film.

Det är en så bekväm åsikt att säga att Woody går på tomgång och gör samma film om och om igen. Det är ju inte sant. Det här är en film om moral och dödsångest, och betydligt mer subtil än "Match point" och "Cassandra's dream" (som behandlar det förstnämnda) och en intressant kommentar till "Hannah och hennes systrar" (som, bland mycket annat, behandlar det sistnämnda).

Josh Grobin spelar en inte särskilt sympatisk person. Men en rätt alldaglig och trovärdig person. Han är inte begåvad som författare så han stjäler sin begåvade väns bok när vännen råkar ut för en bilolycka och hamnar i koma. Han spionerar oblygt på en snygg tjej på andra sidan gatan trots att han är ihop med fina Naomi Watts, och han får ihop det med den nya tjejen också (briljant scen när han, när han flyttat, ser hur sexig Naomi Watts är från andra sidan gatan, precis som han tidigare sett granntösen). Men what goes around comes around och sista gången vi ser honom har han en klump i halsen för han vet att han kommer få betala för sin brist på karaktär. Och här kommer det fina: det slutar där! Woody behöver inte berätta vidare och vara övertydlig. Vi fattar nog vad som kommer att ske. Så befriande.

Naomi Watts spelar underbart. Scenerna mellan henne och Antonio Banderas (som faktiskt också är bra!), dels den i bilen efter operabesöket, den långa tystnaden där, det som inte sägs och det som inte händer, och dels den när de ses för sista gången och hon förnedras mer och mer för varje sekund som går utan att han adresserar det, det är två helt fantastiska filmscener. Även när hon ska pröva örhängen, hennes minspel där, det är briljant. Vilken skådespelerska hon är, så levande hela tiden, och hon använder så små medel. Som om Grace Kelly var en method actor.

Anthony Hopkins, som jag brukar tycka vara så bull, var fakiskt riktigt bra han med. Det patetiska förnekandet av åldrandet ("det viktiga är att ha bra gener och att träna"), de uppgivna blickarna efter blåtirorna på slutet, den sorgliga bristen på förståelse när han försöker lappa ihop det med sin gamla fru och irriterat viftar bort hennes snack om reinkarnation. Han har uppenbarligen aldrig tagit henne på allvar och tänker inte börja nu, han är inte intresserad av hennes personlighet, han vill bara inte vara ensam, och eftersom det är ett shady motiv till att vara ihop låter moralisten Woody honom gå förlorande ur leken. Men återigen, utan att göra någon stor grej av det, vi får inte ens se när han blir avvisad. Elegant.

Kanske bäst av alla är Lucy Punch som den prostituerade Charmaine. Hon var asbra i varje scen, och till skillnad från när Woody senast hade med en prostituerad som karaktär (Cookie i "Harry bit för bit") så är Charmaine inte endimensionell utan har känslor, åsikter och behov, en personlighet helt enkelt. Samtidigt är det inte ett avdammande av myten om den lyckliga horan, för Charmaine är ju inte lycklig, dock inte heller direkt olycklig, hon försöker bara ha det bra så gott det går. Egentligen skulle den rollen ha gått till Nicole Kidman men jag betvivlar att hon hade gjort det bättre alltså.

Någon som däremot är endimensionell är Dia, den sexiga tjejen som Josh Brolin blir besatt av. Hon är extremt otrovärdig. Han bara "kan jag erkänna en sak? Jag brukar kolla på när du klär av dig på kvällarna" och hon bara *fnittrar*. Sen säger hon när de skiljs åt (det här är alltså första gången de ses) "vet du vad, du kan ju hålla utkik klockan tolv i kväll så ska då få se något". Eh... vem säger så, till en medelålders douchebag som skiter i att han har en flickvän, speciellt när Dia själv är förlovad och av allt att döma tycker mycket om sin kille? Woody alltså... nä, där gick du för långt i dina fantasier. Samtidigt vågar han ju ta upp att gubbsjuka finns, och det är ju bra. Det som Josh Brolins karaktär håller på med framställs ju knappast som något vackert.

Anyways. Filmen handlar som sagt om dödsångest också och om Woody Allens karaktär i "Hannah och hennes systrar" bara blev deppig av Hare Krishna så är Gemma Jones Helena i denna film lycklig i sin tro - det funkar liksom. Trots den förnedrande scenen där mannen som hon vill bli ihop med måste fråga sin döda fru - och inte vågar - varpå hon sårad men stolt lämnar rummet (bra!) blir de ihop till slut, och de kommer förmodligen få det rätt bra ihop de sista åren av sina liv. Alla andra är dömda att bli olyckliga, är Woodys pessimistiska tes.

Bra film alltså. Det enda som var lite dåligt, förutom Dia, var att det blir lite övertydligt ibland. Exempelvis hade titelns fras inte behövt dyka upp i dialogen med ett understrykande av den dubbla betydelsen - det fattade man ändå. Likaså är Naomi Watts ilska mot modern i deras slutscen och lite överdriven, hon hade inte behövt kalla henne idiot och annat, det går över gränsen för vad som känns naturligt och nödvändigt. Jaaa, vi fattar - hon är självisk även hon, alla ser till sina egna intressen, yada yada. Alltså det är en bra poäng men den förlorar sin styrka när den liksom knuffas på en.

Trots detta vill jag varmt rekommendera You will meet a tall dark stranger till alla som gillar Woody på riktigt (a.k.a. inte ser alla filmer som inte är som "Annie Hall" och "Manhattan" som konstiga och ointressanta). Jag vet ingen annan filmregissör som varit så bra vid 75 år fyllda. Ok, Eric Rohmer var 76 när han gjorde "Conte d'été", men det var också Eric Rohmer.