I lördags gick jag och såg Sofia Coppolas senaste film, "Somewhere". Jag tyckte om den. Jag förstår inte varför vissa anklagar Sofia Coppola för att göra samma typ av film om och om igen. "Virgin Suicides" handlade ju om relationen mellan tonårskillar och tonårstjejer (tragedin: att killarna inte fattar ett skit av hur tjejerna fungerar, avståndet är gigantiskt), "Lost in translation" var en kärlekshistoria (tragedin: att de aldrig kunde få varandra), "Marie Antoinette" handlade om eskapism och livslust (tragedin: att man måste pimpa en hel nation för att leva ett så överdådigt liv som de franska kungligheterna gjorde, och what goes around comes around) och "Somewhere" handlar om ännu en ny sak, nämligen relationen mellan förälder och barn.

Och budskapet är lika enkelt som vackert: det som skänker mening i livet är att ha en bra relation med sina barn. Livet är kaos, livet är vidrigt. Du kan vara hur rik och framgångsrik som helst, men det innebär inte att du har ett skydd mot att hata dig själv och känna dig bortkopplad från världen. Att boosta och manifestera egot på olika sätt kan man göra hur mycket man vill, men det leder ingenstans. Absolut ingenstans. Det som betyder något är kärlek. Och om den romantiska kärleken är bedräglig och besvärlig, är kärleken till ens barn ren och evig.

Att skildra föräldra-barn-relationer på film utan att det bir schmaltzy är oerhört svårt, särskilt om det ska vara något positivt som skildras. Coppola löser det genom sin stilsäkra minimalism. Likt en modern J.D. Salinger vill hon säga så lite som möjligt, förpesta världslitteraturen med klyschiga och falska repliker så lite som möjligt. Så hellre tystnad än en klyschig replik, hellre händelselöshet än förutsägbar action, hellre ett icke-drama än ett drama. Coppolas modiga tes är att det går att säga något ändå, bara genom att visa far och dotter och hur de interagerar. Och det gör det, när hon arbetar med så begåvade skådespelare som Elle Fanning. Den lilla flickans totalt fokuserade blick när hon omsorgsfullt förbereder en fin frukost för den sovande fadern säger så otroligt mycket. Och pappans patetiska försök att få dottern att tro att de förföljs av en skåpbil, som om det var en häftig James Bond-film, faller platt till marken - hon blir inte imponerad, hon fattar inte ens vad han pratar om. Han behandlar henne som en tre år yngre pojke, han underskattar henne, han känner inte henne. Att han varit en frånvarande far blir tatuerat i hans panna. Och det är så subtilt!

Jag älskar Sofia Coppola. Det enda jag har att invända mot "Somewhere" är att slutet är lite hastigt och hafsigt, men å andra sidan, det kan inte vara helt lätt att avsluta en historia där dramatiken hela tiden puttrar på trean, aldrig någonsin är uppe i sexans temperatur. Något - alltså bara något - är tvunget att hända, om det så bara handlar om att gå ut ur en bil vid en viss tidpunkt. Det är okej. Det är ett slut som är hoppfullt utan att vara överdrivet sentimentalt, och bara det är en bedrift.

Francis Ford Coppola lär ha sagt till dottern, efter att hon frågat honom vad han tyckte om hennes senaste film, att "bara du hade kunnat göra den här filmen, och man ska alltid försöka berätta historier som ingen annan hade kunnat berätta". Det var ett fint sätt att säga "det är okej, jag förstår om du tyckte att jag var ett svin när du växte upp och jag levde rockstjärneliv som firad regissör, du har all rätt i världen att framställa din pappa som en slusk". Det är för övrigt ett vettigt motto. Men jag tycker att man reducerar filmen om man enbart ser den som självbiografisk. Jag tror inte att det är navelskådande som fått Sofia Coppola att vilja göra den här filmen, utan ett intresse för psykologi och relationer. Hon ser det: "ja - där är det". Hon ser en relation som inte skildrats på film på ett vettigt sätt tidigare. Så hon gör det. "Det här är en far och en dotter. Det här är en kärlek." Simple as that. Det är fint.