Tiden går så snabbt. När det kommer till bloggande så är det väldigt mycket carpe diem som gäller - det går inte att skriva om någonting om det inte känns angeläget för stunden. Jag minns när jag var på semester på Sicilien för tre år sedan och hade grav bloggabstinens - jag löste det, trodde jag, genom att skriva ner alla mina idéer till potentiella blogginlägg som en lista. Men när jag kom tillbaka från semestern kunde jag inte skriva ett enda av de inläggen. Inte för att de var dåliga, utan bara för att... det hade gått för lång tid. De fanns inte längre. Det var inte intressant - för mig själv.
På samma sätt kan jag nu beklaga att jag inte var snabb nog att skriva om Berwaldhallens konsert med Beethovens femte pianokonsert som jag var på i torsdags. Det hade kunnat bli ett bra blogginlägg om jag hade skrivit det torsdag kväll. Det hade kunnat bli ett okej blogginlägg om jag hade skrivit det på fredagen. Det hade blivit ett rätt anonymt blogginlägg om jag hade skrivit det igår. Nu är det söndag och nu är det för sent. Minnet bleknar ju också - minnet av de riktigt akut intressanta detaljerna bleknar väldigt fort.
Så, innan tiden äter upp detaljerna av mina upplevelser av de filmer som jag såg på bio i fredags och igår, tänkte jag nagla fast dem genom detta blogginlägg.
Älskling, ska vi gå hem och skriva ett manus? It'll be fun. Jag kan producera!
I fredags gick jag och såg Greenberg, Noah Baumbachs senaste film. Jag var rädd att den skulle vara jättedålig. Niklas Eriksson, som 1) är en bra filmkritiker i allmänhet och 2) älskar "Margot at the wedding" nästan lika mycket som jag gör, gav den en ljummen recension, och även SvD var kritiska i sin recension. Så det var väldigt skönt att den faktiskt var bra. Den baumbachska deppiga humorn - I love it. Plågsam på ett annat sätt än The Office/Curb your enthusiasm-skolan - den humorn bygger på att huvudpersonen är pinsam men någonstans är medveten om det och skäms för det. Det sociala trycket finns där hela tiden; Larry David är lika besatt av etikett som Magdalena Ribbing. Men hos Baumbach är det annorlunda, där är karaktärerna sorgligt omedvetna om hur de beter sig och vilka konsekvenser det får för deras liv. Som publik ser man på utan att kunna ingripa, det är frustrerande på samma sätt som när man känner någon som verkligen borde styra upp sitt liv, men man kan inte säga något eftersom man inte är så nära vän med den personen; det är inte upp till en själv att agera frälsare. Roger Greenberg, spelad av Ben Stiller, behöver styra upp sig mer än vad någon Baumbach-karaktär gjort tidigare. Han är helt hopplös och så osympatisk att han får Harvey Pekar att framstå som gullig. Det är en svår balansgång att bygga en hel film på komiska poänger som en sådan figur skapar, men Noah Baumbach och hans medmanusförfattare/producent/fru/filmens kvinnliga biroll Jennifer Jason Leigh lyckas, eftersom de känner för honom och vill att det ska gå bra för honom. I filmens slutscen får man också lite hopp. Kärlekshistorien är för övrigt inte så himla otrovärdig. Snygga unga tjejer med dåligt självförtroende som blir ihop med idioter som inte är särskilt attraktiva är knappast något ovanligt.
Slutsats: inte på långa vägar lika bra som "Margot at the wedding", men nästan lika bra som "The Squid and the Whale". Stort plus för att Galaxie 500 var med på soundtracket! Jag har inte skrivit det här (eller någon annanstans) tidigare, men återutgivningen av Galaxie 500:s tre album är årets retrohändelse. Så otroligt bra indierock. Får en att önska att det var 1991 och man var en amerikansk tonåring som inte gjorde annat än att lyssna på Pavement, Pixies och Galaxie 500.
En brasiliansk fotomodell och killen från About A Boy. Det är sant!
Igår gick jag på bio igen och såg A Single Man. Det är asmysigt att gå på bio på en lördageftermiddag, eftersom man inte behöver boka biljett, det är bara att strosa förbi och slinka in. Påminde mig om hur det var när jag bodde i Paris och spontant (ja, jag kan vara spontan) gick på nostalgibiograferna i Quartier Latin var och varannan dag. SF:s hemsida och det eviga bokandet är så himla oromantiskt. Hur som helst. Även A Single Man hade jag lite halvlåga förväntningar på, eftersom det fanns två tydliga risker med en sån här film. Dels är den regisserad av en modedesigner, vilket skulle kunna leda till att den var extremt snygg och inte hade någon substans. Dels utspelar den sig i USA i början av 1960-talet, och efter Mad Mens segertåg känns det inte direkt fräscht och intressant i sig att gräva i den erans attribut. Men mina fördomar kom på skam när jag såg filmen, för den var faktiskt otroligt bra. Colin Firth var helt fenomenal. Julianne Moore var lika underbar som alltid, hon känns mer och mer som en av mina topp tre absoluta favoritskådespelerskor från vår tid. Och, framförallt - storyn var bra. Inte så konstigt kanske med tanke på att förlagan, Christopher Isherwoods roman, är en sån där miniklassiker som inte alla har läst men som alla som har läst älskar (både Ika Johannesson och Andres Lokko hypade den för några år sedan).
Som regissör är Tom Ford kreativ, i varje fall när det gäller fotot - han leker med färg/svartvitt, blixtsnabb växling mellan olika färgtoner, och även fokus/suddighet. Det är som en mood ring, allt påverkas av hur Colin Firth mår för tillfället. Det ger termen "subjektiv kamera" en delvis ny innebörd. Det är väldigt mycket stil och fashion över filmen, ett närmast pedantiskt intresse för detaljer, men djag tycker inte att man blev distraherad av det. Filmens hjärta låg i Colin Firths hjärtesorg, det enda man tänkte på var den. Intressant för övrigt hur en stor Hollywoodfilm nu, såhär några år efter Brokeback Mountain, kan handla om homosexuell kärlek utan att göra en stor grej av det. Colin Firth försöker inte verka bögig, och han är inte heller skrikande hetero (vad nu det är), han spelar bara en man som håller på att förgås av kärlek och sorg. Ändå fint.
På samma sätt kan jag nu beklaga att jag inte var snabb nog att skriva om Berwaldhallens konsert med Beethovens femte pianokonsert som jag var på i torsdags. Det hade kunnat bli ett bra blogginlägg om jag hade skrivit det torsdag kväll. Det hade kunnat bli ett okej blogginlägg om jag hade skrivit det på fredagen. Det hade blivit ett rätt anonymt blogginlägg om jag hade skrivit det igår. Nu är det söndag och nu är det för sent. Minnet bleknar ju också - minnet av de riktigt akut intressanta detaljerna bleknar väldigt fort.
Så, innan tiden äter upp detaljerna av mina upplevelser av de filmer som jag såg på bio i fredags och igår, tänkte jag nagla fast dem genom detta blogginlägg.
Älskling, ska vi gå hem och skriva ett manus? It'll be fun. Jag kan producera!
I fredags gick jag och såg Greenberg, Noah Baumbachs senaste film. Jag var rädd att den skulle vara jättedålig. Niklas Eriksson, som 1) är en bra filmkritiker i allmänhet och 2) älskar "Margot at the wedding" nästan lika mycket som jag gör, gav den en ljummen recension, och även SvD var kritiska i sin recension. Så det var väldigt skönt att den faktiskt var bra. Den baumbachska deppiga humorn - I love it. Plågsam på ett annat sätt än The Office/Curb your enthusiasm-skolan - den humorn bygger på att huvudpersonen är pinsam men någonstans är medveten om det och skäms för det. Det sociala trycket finns där hela tiden; Larry David är lika besatt av etikett som Magdalena Ribbing. Men hos Baumbach är det annorlunda, där är karaktärerna sorgligt omedvetna om hur de beter sig och vilka konsekvenser det får för deras liv. Som publik ser man på utan att kunna ingripa, det är frustrerande på samma sätt som när man känner någon som verkligen borde styra upp sitt liv, men man kan inte säga något eftersom man inte är så nära vän med den personen; det är inte upp till en själv att agera frälsare. Roger Greenberg, spelad av Ben Stiller, behöver styra upp sig mer än vad någon Baumbach-karaktär gjort tidigare. Han är helt hopplös och så osympatisk att han får Harvey Pekar att framstå som gullig. Det är en svår balansgång att bygga en hel film på komiska poänger som en sådan figur skapar, men Noah Baumbach och hans medmanusförfattare/producent/fru/filmens kvinnliga biroll Jennifer Jason Leigh lyckas, eftersom de känner för honom och vill att det ska gå bra för honom. I filmens slutscen får man också lite hopp. Kärlekshistorien är för övrigt inte så himla otrovärdig. Snygga unga tjejer med dåligt självförtroende som blir ihop med idioter som inte är särskilt attraktiva är knappast något ovanligt.
Slutsats: inte på långa vägar lika bra som "Margot at the wedding", men nästan lika bra som "The Squid and the Whale". Stort plus för att Galaxie 500 var med på soundtracket! Jag har inte skrivit det här (eller någon annanstans) tidigare, men återutgivningen av Galaxie 500:s tre album är årets retrohändelse. Så otroligt bra indierock. Får en att önska att det var 1991 och man var en amerikansk tonåring som inte gjorde annat än att lyssna på Pavement, Pixies och Galaxie 500.
En brasiliansk fotomodell och killen från About A Boy. Det är sant!
Igår gick jag på bio igen och såg A Single Man. Det är asmysigt att gå på bio på en lördageftermiddag, eftersom man inte behöver boka biljett, det är bara att strosa förbi och slinka in. Påminde mig om hur det var när jag bodde i Paris och spontant (ja, jag kan vara spontan) gick på nostalgibiograferna i Quartier Latin var och varannan dag. SF:s hemsida och det eviga bokandet är så himla oromantiskt. Hur som helst. Även A Single Man hade jag lite halvlåga förväntningar på, eftersom det fanns två tydliga risker med en sån här film. Dels är den regisserad av en modedesigner, vilket skulle kunna leda till att den var extremt snygg och inte hade någon substans. Dels utspelar den sig i USA i början av 1960-talet, och efter Mad Mens segertåg känns det inte direkt fräscht och intressant i sig att gräva i den erans attribut. Men mina fördomar kom på skam när jag såg filmen, för den var faktiskt otroligt bra. Colin Firth var helt fenomenal. Julianne Moore var lika underbar som alltid, hon känns mer och mer som en av mina topp tre absoluta favoritskådespelerskor från vår tid. Och, framförallt - storyn var bra. Inte så konstigt kanske med tanke på att förlagan, Christopher Isherwoods roman, är en sån där miniklassiker som inte alla har läst men som alla som har läst älskar (både Ika Johannesson och Andres Lokko hypade den för några år sedan).
Som regissör är Tom Ford kreativ, i varje fall när det gäller fotot - han leker med färg/svartvitt, blixtsnabb växling mellan olika färgtoner, och även fokus/suddighet. Det är som en mood ring, allt påverkas av hur Colin Firth mår för tillfället. Det ger termen "subjektiv kamera" en delvis ny innebörd. Det är väldigt mycket stil och fashion över filmen, ett närmast pedantiskt intresse för detaljer, men djag tycker inte att man blev distraherad av det. Filmens hjärta låg i Colin Firths hjärtesorg, det enda man tänkte på var den. Intressant för övrigt hur en stor Hollywoodfilm nu, såhär några år efter Brokeback Mountain, kan handla om homosexuell kärlek utan att göra en stor grej av det. Colin Firth försöker inte verka bögig, och han är inte heller skrikande hetero (vad nu det är), han spelar bara en man som håller på att förgås av kärlek och sorg. Ändå fint.