Kanske är det Vit Päls, kanske är det Håkan Hellström, kanske är det Lorentz, kanske är det Oskar Linnros, kanske är det min vän Anders som har fått dille på Ted Gärdestad och efter tio år av engelskspråkiga popband börjat skriva låtar på svenska. Men jag har nåtts av en insikt: en svensk poplåt blir bättre av att texten är på svenska, en artist blir mer intressant om han eller hon skriver på modersmålet. Eftersom man inte kommer undan med vad som helst (nonsenspoesi kan ju faktiskt passera som coolt om det är på engelska, fråga 99% av alla indieband) så tvingas låtskrivaren säga något som faktiskt betyder någonting, och då är ju också chansen större att det når in i lyssnarens hjärta.

Det här bygger givetvis på premissen att texter faktiskt spelar roll i musik, att orden kan ha lika stor eller större betydelse som ljuden och melodierna när det gäller den emotionella effekten. Och tidigare har jag starkt betvivlat detta, i mitt romantiska förhållningssätt till tonernas konst. Även om Hal Davids rim är perfekta så är det ingenting mot Burt Bacharachs musik, liksom. Själv har jag haft svårt att skriva låtar eftersom jag alltid varit mer intresserad av melodier och ackordföljder än av rimmande fraser, och följaktligen är ration låtfragment-färdigskrivna låtar cirka 20:1. Naturligtvis har Les Beaux Chevaux produktion blivit lidande av detta. De enda låtar som jag lagt upp på nätet är också små instrumentaler som nästan är provocerande i sin anspråkslöshet. De "riktiga" låtarna har jag inte vågat släppa ifrån mig än. Min akilleshäl är att jag kan hitta på en melodi och en refräng, men sen orkar jag inte skriva en text, och så gör jag aldrig klart låten. Texterna har liksom inte engagerat mig på samma sätt.

Men jag börjar få ett nytt förhållande till texter. Sedan en tid tillbaka har jag slutat se Bob Dylan och Håkan Hellström som undantag, sedan en tid tillbaka har jag verkligen börjat lyssna på alla poplåtars texter, erkänt att de finns och faktiskt kan ha en avgörande roll i hur högt man ska värdera en låt. Det kanske är uppenbart för er och för alla andra, men ni måste förstå – jag är HELT besatt av musik, av den absoluta musiken, jag uppfylls av klangernas ljus som en troende uppfylls av Gud. Det är inte så att jag sett ner på texter, men i förhållande till den magiska tonkonsten har de mänskliga orden känts banala och enkla. En tavla säger mer än tusen ord; ett Duke Ellington-ackord säger mer än tusen tavlor. Men sedan en tid tillbaka har jag verkligen börjat uppskatta texterna. Det är därför jag nu helt plötsligt ser en skillnad på svenska artister som sjunger på svenska och de som inte gör det. Det är så grymt med låtar som har texter som verkligen berör, som inte bara passar in i musiken utan verkligen förhöjer den. Och jag får lust att själv skriva såna låtar, svenskspråkiga låtar.

Popmusik är så himla komplext. Det finns så många komponenter som spelar roll i ett verks kvalitet – inte bara melodi, harmoni och rytm, utan även arrangemang, produktion, instrument, röstens karaktär, orden som sjungs och hur de stämningsmässigt förhåller sig till musiken, vem artisten är och hur mycket av dennes liv som man läser in i texten, hur texten förhåller sig till andra texter, hur musiken förhåller sig till annan musik, hur modernt eller konservativt uttrycket upplevs, och hur modernt eller konservativt det hade upplevts i en annan tid, i en annan kontext. Det där är bara början. Sedan finns allt det visuella – skivomslag, videor, kläder, frisyrer, den image som artisten odlat, den omtanke (eller bristen på sådan) som han eller hon lägger i sådana detaljer. Det visuella är mindre viktigt för mig än det musikaliska och det litterära, men jag skulle inte vilja säga att det är ointressant.

Hur som helst. Det jag skulle komma till är att jag har en ny vision för hur jag ska göra musik själv. Det ska tillstås att jag genom åren haft ungefär lika många sådana visioner som jag har haft färdiga låtar, men det spelar ingen roll, vi drömmare har carte blanche, det finns ingen plikt att vara effektiv och praktiskt i realiserandet av drömmarna. Vissa saker är ju bättre i teorin än i praktiken också, och det innebär ju inte att sakerna inte är bra, you dig? Hur som helst, den senaste vägen är denna: en blandning av Arthur Russell och Dudley Perkins, med texter på svenska. Harmonisk asketism – bara trummor och sång – i verserna, först i refrängen ska elpianoackorden tillåtas tassa fram. Arthur Russell förstod att melodierna blir så fria och vackra om man låter bli att kedja fast dem vid ackord, och jag förstår hur han tänkte. Fast istället för att låta en cello ackompanjera rösten tänkte jag på något i stil med "Sucker MC's", åtminstone i verserna då som sagt. Men framförallt: svenska texter. Jag tror det kan bli bra. I'll let you know om det resulterar i något.