Som sommarprat betraktat var det ett bra program, de är ju oftast så trista och meningslöst referande ("det här har jag gjort i mitt liv... den här lustiga saken hände då... ja, och så blev det ganska bra till slut"), det här var ju ändå genomtänkt och välgjort. På slutet pratade Lokko politik, men inte på det där armarna-i-kors-och-spottande sättet som han ibland har gjort i text, utan kort, sakligt och återigen artigt. Precis när stämningen började röra sig från det artiga till det hårda och bestämda räddade A-Lo showen genom att slänga på Joe Smooths optimistiska klassiker "Promised Land" och tillägna den till Jesus, Karl Marx och Labour-politikern Ken Livingstone. Ett sätt att säga: låt oss inte glömma att politik kan vara något vackert, nu ska vi inte bara fokusera på det negativa och nojja ihjäl oss på vad som kan hända om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Kanske fick Andres Lokko tillräckligt med ego-boost av utgivningen av antologierna i våras och av all uppmärksamhet som kringgärdade den, kanske är han bara genuint smickrad och tacksam för att han blev inbjuden att bli sommarpratare. Han har ju smädat programmet så mycket i diverse krönikor, men liksom med det överdrivna DN-hatet har man anat en liten avundsjuka i allt det där positionerandet. Hur som helst så blev jag överraskad över hans ödmjukhet i programmet. (Ödmjukhet kanske blir nästa trend bland hipsters? Det vore något det. Masskonkurs bland Södermalms klädbutiker eftersom ingen vill klä sig i något som sticker ut för mycket och ta för mycket uppmärksamhet i anspråk.)
Häromdagen frågade en yngre kompis till mig på twitter om jag hade "en man-crush i den där Andres Lokko, jag vet inte ens vem det är men du snackar verkligen mycket om honom". Det var en rolig tweet. Jag tror det är en generationsgrej. Var man någon gång under en händelsefattig tonårsperiod prenumerant på tidningen Pop så är det nog svårt att inte fortsätta bry sig om karln. Är man född 1970 är det nog lugnt, är man född 1990 är det definitivt lugnt, men jag är född 1982 och har aldrig varit lugn med någonting.
Vilken bra sammanfattning! Lokko är sin generations gentleman, sin generations Sven Bertil Taube, som väl också bor i London. Men nu har faktiskt Lokko gjort somamrprogram förut, jag vet, för det var samma år jag själv gjorde ett, ages ago.Och då kör man kanske den mer personliga stilen. Nu blev det artigt och sirligt.Litet utlandssvenskt där man prisar den svenska folktandvården etc. ( med all rätt för övrigt)