darling lokki

Publicerat i: Allmänt
Jag har lyssnat på Andres Lokkos sommarprat i P1. Så gulligt! Han gör sitt yttersta för att artikulera varje bokstav, som en artig och allvarlig tv-hallåa från 1950-talet, och för att vara tillräckligt underhållande och sympatisk, mån om att inte prata för mycket om sig själv. Han verkar så snäll, lika befriad från attityd och poser som en liten pojke. En charmig osäkerhet. Självsäkerheten visar sig bara i valet av musik - 14 nyanser av anglofili är vad som bjuds, från Honest Jon's-mys till Postcard-nostalgi. Han ignorerar kaxigt de outtalade förväntningarna på att ge P1-lyssnarna en hipster-Graal, en kanon av pophistoriens eller åtminstone samtidens absolut bästa låtar, något som han mer än någon annan sommarpratare är i stånd att fixa. Men nej, det var aldrig aktuellt, hans ambition var i stället att göra ett så kongenialt soundtrack som möjligt till den lilla berättelsen "anglofilen som flyttade till London". Var sak på sin plats.

Som sommarprat betraktat var det ett bra program, de är ju oftast så trista och meningslöst referande ("det här har jag gjort i mitt liv... den här lustiga saken hände då... ja, och så blev det ganska bra till slut"), det här var ju ändå genomtänkt och välgjort. På slutet pratade Lokko politik, men inte på det där armarna-i-kors-och-spottande sättet som han ibland har gjort i text, utan kort, sakligt och återigen artigt. Precis när stämningen började röra sig från det artiga till det hårda och bestämda räddade A-Lo showen genom att slänga på Joe Smooths optimistiska klassiker "Promised Land" och tillägna den till Jesus, Karl Marx och Labour-politikern Ken Livingstone. Ett sätt att säga: låt oss inte glömma att politik kan vara något vackert, nu ska vi inte bara fokusera på det negativa och nojja ihjäl oss på vad som kan hända om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Kanske fick Andres Lokko tillräckligt med ego-boost av utgivningen av antologierna i våras och av all uppmärksamhet som kringgärdade den, kanske är han bara genuint smickrad och tacksam för att han blev inbjuden att bli sommarpratare. Han har ju smädat programmet så mycket i diverse krönikor, men liksom med det överdrivna DN-hatet har man anat en liten avundsjuka i allt det där positionerandet. Hur som helst så blev jag överraskad över hans ödmjukhet i programmet. (Ödmjukhet kanske blir nästa trend bland hipsters? Det vore något det. Masskonkurs bland Södermalms klädbutiker eftersom ingen vill klä sig i något som sticker ut för mycket och ta för mycket uppmärksamhet i anspråk.)

Häromdagen frågade en yngre kompis till mig på twitter om jag hade "en man-crush i den där Andres Lokko, jag vet inte ens vem det är men du snackar verkligen mycket om honom". Det var en rolig tweet. Jag tror det är en generationsgrej. Var man någon gång under en händelsefattig tonårsperiod prenumerant på tidningen Pop så är det nog svårt att inte fortsätta bry sig om karln. Är man född 1970 är det nog lugnt, är man född 1990 är det definitivt lugnt, men jag är född 1982 och har aldrig varit lugn med någonting.
#1 - - Eva:

Vilken bra sammanfattning! Lokko är sin generations gentleman, sin generations Sven Bertil Taube, som väl också bor i London. Men nu har faktiskt Lokko gjort somamrprogram förut, jag vet, för det var samma år jag själv gjorde ett, ages ago.Och då kör man kanske den mer personliga stilen. Nu blev det artigt och sirligt.Litet utlandssvenskt där man prisar den svenska folktandvården etc. ( med all rätt för övrigt)

#2 - - Daniel:

"Han har ju smädat programmet så mycket i diverse krönikor, men liksom med det överdrivna DN-hatet har man anat en liten avundsjuka i allt det där positionerandet."



Du vet att han har sommarpratat förut väl?

#3 - - Daniel:

Eva var tre sekunder snabbare.

#4 - - Erik Vestin:

"Var man någon gång under en händelsefattig tonårsperiod prenumerant på tidningen Pop så är det nog svårt att inte fortsätta bry sig om karln. Är man född 1970 är det nog lugnt, är man född 1990 är det definitivt lugnt, men jag är född 1982 och har aldrig varit lugn med någonting."



Amen!

#5 - - Nicholas:

Jag vet att han varit sommarpratare förr. Men det var innan han började göra sig lustig över "Sommar" och sommarpratarna. Ändå överraskande att de bjöd in honom igen.

#6 - - Max:

soft att han körde planet caravan med sabbath.

#7 - - Anonymous:

Eva Åsbrink gjorde ett väldigt intressant sommar-program och valde bra musik. Evas program hade en angelägenhet som saknades hos Andres.

#8 - - Anonymous:

ELISABETH Åsbrink naturligtvis

#9 - - Jeps:

Jag är född 90 men gillar Andres..jag exakt, jag tyckte han lät som Tage Danielsson..sen var musiken bra, burial, Joy Orbison..bra rocksteady

#10 - - Nicholas:

Det var väl ingen rocksteady alls? Men "Walk away from love"-covern var fin, liksom lovers rock-låten "I'm so sorry". I övrigt inte världens bästa musik. En låt från den fruktansvärt överskattade Scritti Politti-skivan som för några år sedan.

#11 - - Daniel:

Tyckte nästan all musik som han spelade var bra, eller i alla fall passande. Bäst var väl "I'm So Sorry", Burial-låten och, naturligtvis, Robert Wyatts "Shipbuilding" även om den är lite uttjatad.

#12 - - Jeps:

Jag kallar all reggae jag gillar för rocksteady och alla reggae jag inte gillar för dancehall

#13 - - Petter:

The Sweetest Girl med Scritti Politti kom 1981 och är en tydligt bra låt, mind you. Peppade även tydligt på Black Sabbath-remixen; konstigt att ingen har kommit på den där idén förrän nu egentligen.

#14 - - Petter:

...och nog för att titeln är sjukt grym men får man bara välja EN Burial-låt att ta med sig till en öde ö så är ju South London Boroughs ett rätt konstigt val.

#15 - - Nicholas:

Hm, är inte The Sweetest Girl med på White bread black beer? Lät verkligen som en låt från den skivan. Ok my bad.

#16 - - Anders E:

Maken till menlöst sommarprat får man banne mig leta efter. Utlandssvensken Torsten Ehrenmark brukade åtminstone avsluta varje snack med Povel Ramels "Din njugge far och din snörpiga mamma". Där kan vi snacka om klass.

Och jo, The Sweetest Girl är från 1981 - först på en NME-kassett i januari och sen på singel. Tro mig, jag har kassetten sen way back when. Kanonlåt.

#17 - - Max:

För dem som gillar rösteffekten i planet caravan kan jag varmt rekommendera southern nights med allen toussaint :)



http://www.youtube.com/watch?v=rqWHDaUr5dk



annars, i planet caravan-remixen är gitarrsolot stympat, vilket är helt obegripligt. Tony iommi har ju en jazzig sida som visas upp allt för sällan; en gång under en karriär känns inte tillräckligt.

#18 - - Vote!:

Bäst att han tillägnade slutskivan Karl Marx...