Jan Gradvall skrev en gång i våras, jag tror det var i en recension av Theodor Jensens senaste skiva, att jämnhet är överskattat. Vad har man hellre, en skiva som är jämnbra men aldrig riktigt tänder till, eller en berg- och dalbana som innehåller såväl riktigt pinsamma snedsteg som stunder av gnistrande mästerlighet? Vilken typ av skiva är mest intressant?

Jag tyckte det där var ganska tänkvärt. I alla fall när man recenserar skivor så kan man lätt sänka betyget ett snäpp om en skiva inte är bra rakt igenom. Vilket på ett sätt är ganska orättvist. En toppfilm kan innehålla en och annan dålig replik, en fantastisk roman kan innehålla ett trist kapitel; det är inte avsaknaden av dåliga saker som gör något bra, utan närvaron av bra saker.

Det kan förklara fenomenet ”klassiska skivor som innehåller en skitlåt”. För det är verkligen ett fenomen, välkänt bland om inte alla så åtminstone väldigt många rocknördar. Jag brukar kalla det för Adam raised a Cain-syndromet. ”Adam raised a Cain” är låt nummer två på Bruce Springsteens ”Darkness on the edge of town”. En riktigt hopplöst dålig låt, outhärdlig muskelrock som sticker ut i den annars väldigt homogena och älskvärda sångcykeln. Men liksom den nästan lika iögonfallande trista ”She’s the one” på Bruce Springsteens föregående album, ”Born to run”, har ”Adam raised a Cain” inte hindrat skivan från att bli klassisk. Med andra ord: att skivan inte är helt jämn har inte gjort den mindre fantastisk.

Visst, det hade väl varit trevligt om den sunkiga rockdängan inte var med (eller ännu hellre, utbytt mot en poppig inspelning av ”Because the night” eller någon annan låt från samma era), men nu är den där och vad ska man göra? Den föregås av ”Badlands” och följs av ”Something in the night”. Sämre kan man ha det. Och resten av skivan är ju hur bra som helst. När man har kommit till ”Factory” och hummar med i slutet har man glömt att muskelrock över huvud taget existerar.

Varför är ”klassiska skivor som innehåller en skitlåt”-fenomenet ett fenomen? För att skivor som innehåller riktigt dåliga låtar inte borde kunna bli klassiska. Men jämnhet är som sagt överskattat. Samtidigt ska man inte underskatta värdet av en riktigt jämn skiva. En sån som man kan slänga på när som helst, oavsett om man har en middagsbjudning eller kommer hem sliten efter jobbet och bara vill varva ner, en skiva som aldrig riskerar att överraska och bli jobbig. En riktigt fin och stabil trea, som just på grund av sin beundransvärda stabilitet blir en fyra. När jag tänker efter är det svårt att hitta något konkret exempel – en skiva som inte är fantastisk men som man gillar väldigt mycket ändå – men låt oss säga Jaheims ”The Makings of a Man”. Den är aldrig magisk. Men den är hela tiden så himla go.

Och så får man inte heller glömma att det finns skivor som är både mästerliga och jämna, som innehåller ögonblick av genialisk upphöjdhet men som är kliniskt befriade från anmärkningsvärda dippar. Som Elvis Costellos & Burt Bacharachs ”Painted from memory”, Miles Davis ”Kind of blue” eller Oskar Linnros ”Vilja bli”. Såna skivor är oslagbara. Men skivor måste inte vara beskaffade på det viset för att anses vara mästerliga, det är min enda poäng.

Här är några exempel på Adam raised a Cain-syndromet. Fyll gärna på i kommentarerna.
Morrissey, "Vauxhall and I" - "Spring heeled Jim"
Beach Boys, "Ped Sounds" - "Sloop John B"
Bob Dylan, "Blood on the tracks" - "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts"
Frida Hyvönen, "Silence is wild" - "Birds"
Neil Young, "Harvest" - "There's a world"
Van Morrison, "Into the music" - "Rolling hills" (fast jag måste erkänna att jag börjat gilla den, sjukt nog)
David Bowie, "Young Americans" - "Across the universe"
The Sleepy Jackson, "Lovers" - "Fill me with apples"
Belle & Sebastian, "The Boy with the Arab Strap" - den där keffa spoken word-låten
Wu-Tang Clan, "Enter the Wu-Tang/36 Chambers" - "Clan in da front"
A Tribe Called Quest, "Midnight Marauders" - "Hot sex" (ett bonusspår, men ändå)
The Beatles, "Revlolver" - "Yellow submarine"
Prince, "Dirty Mind" - "Sister"
Al Green, "I'm still in love with you" - "Oh, Pretty Woman"
Paul Simon, "Still crazy after all these years" - "Gone at last"
Jay-Z, "The Black Album" - "Justify my thug"
Carole King, "Tapestry" - "Smackwater Jack"