Daniel Harding.
I fredags var jag på Berwaldhallen och såg radiosymfonikerna och radiokören framföra Robert Schumanns "Scener från Goethes Faust" dirigerade av Daniel Harding.
Berwaldhallen alltså. Det är en ful byggnad, med sin skolaulaliknande konsertsal och sjuttiotaliga, anti-borgerliga, anti-lyxiga, anti-vackra, jantelagsmässigt enkla och utstuderat trista interiörer. Det är ändå fint, för det är ändå real. För även om det är sympatiskt att Konserthuset bjuder in Amadou & Mariam eller Nobuo Uematsu så är det lite publikfrieri i det, lite desparation i det. Det känns inte som ledningen älskar den där "andra" musiken på riktigt. Medan Berwaldhallen inte hycklar: det är klassisk musik för en klassisk publik, för att parafrasera rapparen Petter.
Hur som helst. "Faust" var mycket bra. Jag blev överraskad - Schumann har för mig varit den älskvärt misslyckade romantikern, som inte hade tillräcklig i sig för att leva upp till sina astronomiska ambitioner men vars musik präglas av kamp, slit, svett, frustration, mänsklighet. Men "Faust" jobbade han tydligen med i nio år och det blev otroligt lyckat, trots att han inte tonsatte hela Goethes verk utan bara vissa utvalda scener.
Jag har aldrig läst Faust. Men jag älskar Goethe - älskar Erlkönig, älskar Den unge Werthers lidanden, och älskar honom i allmänhet för att han var så himla göttig: en diktare med stort d, levde för konsten, älskade livet, älskade Italien, älskade rim. Goethe var dock rätt konservativ - jag läste en biografi om Mendelssohn en gång, och där står det hur den unge Felix Mendelssohn hälsade på Goethe i Weimar och försökte introducera Beethoven för honom; han hatade det. Han hade nog inte gillat Schumann heller, men Schumann gillade givetvis Goethe och framförallt Faust. Schumann var svag för det här med det mörka och övernaturliga (han avgudade E.T.A. Hoffmann). Så en historia om att sälja sin själ till djävulen var givetvis guld. Samtidigt finns det så mycket annat i Faust och det var, lite överraskande, detta som Schumann tog fasta på i sin tonsättning av verket. Han fokuserade på konflikten mellan världsliga och andliga begär, och allra mest krut lade han på den avslutande delen i Faust, den som handlar om (spoiler waring!) hur änglarna räddar Fausts själ från djävulen. Här var kören och kontrapunkten helt outstanding.
Lite (eller snarare mycket) grovhugget kan man ju sammanfatta storyn i Faust med att en man kommer överens med djävulen om att han ska få allt han begär så länge han fortsätter begära nya saker, så länge han strävar vidare, så länge han vägrar bli nöjd. Den stund han blir nöjd och slutar sträva vidare ska han dö och djävulen få hans själ. Så sker också, men twisten är att änglarna räddar Fausts själ från djävulens klor. Varför gör de det? Det här var ju en kille som ingått en pakt med hin håle själv? Som inte stått emot frestelserna? Hade det varit Dante så hade Faust fått ett saftigt straff och förtjänat det. Men det är det fina med Goethe. Han säger: det är okej. Syndaren ska förlåtas. Inte villkorat av att han på sin dödsbädd ber om syndernas förlåtelse och bekänner sig till Gud och kyrkan och yada yada. Nej. Ovillkorligt. Syndaren är ingen dålig människa. Han är bara en människa. Han ska inte hatas, han ska inte fördömas. Han ska älskas som alla andra.
Så Faust handlar om att förlåta ALLA, till och med de värsta uslingarna, till och med den som ingått en pakt med djävulen. Det är ett ganska tungt budskap, ganska kontroversiellt. Jag önskar att de hade framfört det här verket för domstolen som dömde Saddam Hussein till döden.
EDIT: Jag glömde att säga det som var det bästa med Schumanns Faust som konsertupplevelse. Det var att det var att det var ett, för mig, helt nytt att ta till sig litteratur. Föreställ er att ni läser en bok eller en skönlitterär text, alltså en riktigt grym text, inget ytligt bjäbb, det handlar om liv och död och innehåller oförglömligt språk. Men samtidigt som ni läser orden på sidan hörs det röster som läser - nej, sjunger - orden, ger dem precis rätt ton och klang. Och bakom rösterna en hel symfoniorkester som stöttar och förstärker varje nyans. Wow. Så var det med Faust. Jag hade hela texten, satt och läste hela tiden, kollade nästan aldrig på orkestern eller kören. Jag var fokuserad på texten, den var så bra, den var så stark, den hade allt. For God's sake, det var Goethe! Schumann funderade tydligen på att göra en opera av Faust men nöjde sig med ett oratorium - det behövdes ingen scenisk gestaltning, allt fanns ju redan i Goethes ord, i dikten. Så han körde dikten rakt av och tonsatte allting, eller åtminstone de viktigaste scenerna, men hur som helst ändrade han inte på Goethes ord. (Förutom vid ett tillfälle: när kören sjunger "Es ist vollbracht". Men det är okej. Det är en estetisk justering, inte en urvattning. Som när Kevin Rowland valde att avsluta sin "Born to run"-cover med "It's a town full of WINNERS and I'm pulling out of here to win!".) Tänk om någon hade gjort samma sak med, vad ska vi säga, Strindbergs "Drömspel"? Det vore så himla coolt. Schumann förstod värdet av litteratur för litteraturens skull, inte bara som något som kunde fungera mer eller mindre bra som libretto till en opera. Hatten av för det.