När jag var 14 blev jag kär i en tjej som lyssnade på britpop. Sen blev jag kär i britpop, och sa tillfälligt hej då till Four Tops och Too $hort. Snart upptäckte jag Suede. Jag spelade in ett kassettband med debutalbumet på ena sidan och den fräscha skivan ”Coming up” på den andra och lyssnade om och om igen. Sedan upptäckte jag ”Dog Man Star” och b-sidorna och blev helt fast. När jag var 15 var Suede det största som fanns i hela världen. Jag bad min pianolärare att transkribera noterna till ”The Next Life” och ”The 2 of Us” så att jag skulle kunna spela dem, vilket hon snällt gjorde, hon hade vid det laget sedan länge gett upp hoppet om att jag skulle bli en kompetent Mozartuttolkare. Men vem brydde sig om Mozart, när man kunde cykla till heroines med bultande hjärta, ta pinsamma svartvita foton från The Asphalt World och klottra ner skolbänkarna med Suede-citat under mattelektionerna (i blyerts; jag var ingen ligist heller).
Men jag såg aldrig Suede live. Och några år senare när jag fick chansen var det för sent. Min kärlek hade brunnit upp. Britpop tillhörde det förflutna. De där textraderna, som hade känts så himla sanna och viktiga några år tidigare, kändes numera pinsamma, klyschiga och intetsägande. Jag ville helst glömma hela perioden. Jag lyssnade på Aaliyah istället. Ändå minns jag att jag kände ett stråk av bitterhet när Petter, dagen efter konserten, berättade att de hade spelat ”New generation”. Fan, liksom. Det hade man ju velat se.
Häromdagen, tio år senare, spelade Brett Anderson i Stockholm. Petter var där och spelade skivor, det kändes underbart logiskt. Och jag gick dit. Jag visste att Brett inte skulle spela några gamla Suede-låtar, att han hatade att alla som kom och såg honom fullständigt struntade i att han gjort tre soloskivor och försökt utvecklas som artist och åldras med värdighet, att alla ville höra ”Animal nitrate” och ”Killing of a flashboy”. Jag fattade det, men jag tänkte att det ändå kunde vara kul att se honom.
Det var ju ändå Brett. Och ärligt talat – Suede var ett av 90-talets bästa band, i alla fall originaluppsättningen med Bernard Butler. Det är musik som faktiskt håller än idag. Den är inte subtil, den är explosiv. Fantastiska ackord, fantastiska melodier, en fantastisk sångröst. Och när de var som bäst: ett fantastiskt sound, en väldigt speciell stämning, sugande melankolisk och ödesmättad, toner som svävade i den urbana natten. Ja, i låtar som ”High rising”, ”Breakdown”, ”Stay together” och ”My dark star” var Suede det ultimatagitarrbandet. The pinnacle of western civilization, som Petter brukar säga.
Konserten då? Brett var fortfarande snygg (såg ut som han inte åldrats en dag sedan 1996), han sjöng fortfarande väldigt bra, och det är glädjande att han fortfarande är extremt romantisk inför det mörka, allvarliga och ödesmättade. Men han har ett problem: låtarna han skriver är inte bra. De är inte det. Att hans vokabulär ryms i ett paket med kylskåpspoesi kan man kanske leva med, men det är värre med melodierna. De är på väg ingenstans. Refrängerna är punkter, aldrig utropstecken. Och det fläskiga rocksoundet är aldrig nyanserat, aldrig arrangemangsmässigt intressant.
Allt det där är ändå okej, för jag var inställd på det i förväg. Men när det är dags för sista låten säger Brett: ”This is our last song. And since you’ve been such a kind audience, we’re gonna play and old song…” (jubel från publiken) ”…yeah, we’re gonna put you in a time machine with this one…” (jublet vet inga gränser) “… all the way back to – 2007”. Va? Brett ler ett elakt leende och spelar en skitlåt från, inte den senaste soloskivan, utan den förra. Jag blir förbannad – hur kan man lura sin publik så? Bandet går av scen efter den låten, men återvänder efter pliktskyldiga applåder och vrål, och spelar tre låtar till – som också är nya och fruktansvärt dåliga. Scarecrow någonting. Jag står med armarna i kors och muttrar. Det var en trist avslutning på en kväll som ändå, fram till dess, hade varit rätt trevlig.
När Brett gick av scenen för sista gången marscherade jag fram till Petter i DJ-båset och sa ”spela Elastica!”. Petter hade av respekt för Brett inte velat spela någonting med bandet där Bretts forna flickvän Justine Frischmann ingick. Men nu var det tid för hämnd, så han spelade både Elasticas ”Stutter” och – än mer diaboliskt – McAlmont & Butlers ”Yes”, beviset för att en före detta Suede-medlem kan göra musik som faktiskt är bra.
Stackars Brett. Han har det inte lätt. Vid ett tillfälle spelade han en låt på akustisk gitarr, den lät som en bitter uppgörelse med en före detta flickvän – ”Didn’t I climb the ladder? Didn’t I clean up the shit for you?” - men den handlade tydligen om skivbolag. "I've got millions like that one", sa Brett med ett snett leende efter låten. Bitterhet alltså - så oklädsamt. När Eric Schüldt intervjuade Brett för ca ett år sedan - han intervjuade även Andres Lokko och Fredrik Strage; programmet handlade om 90-talet - så riktigt osade det bitterhet om Brett, när han ondgjorde sig över hur kass och innehålslös dagens popmusik är. Mellan raderna anades "tänk om alla lyssnade på mig istället, synd att alla har så dålig smak, tänk om skivbolagen backade upp min musik istället för Amy Winehouse, vilka as de är". Inte så hot. Andres Lokko berättade att han hade sett Brett på gatan i London när sångaren köpte ett begagnat kylskåp. Det var en sinnebild för hur långt från glamour som britpopens stjärnor har kommit.
Men ändå - han kämpar, han åker till Sverige för att göra konserter, han skriver låtar även om de inte blir så himla bra, han ger ut skivor även om ingen älskar dem. Han försöker. Han tror på något, han har förtroende för musiken. Det finns ändå något hedervärt i det. Om Brett hade kunnat ta sin lyrik vidare från klyschorna som han själv uppfann för snart två decennier sen, och om han hade kunnat komponera refränger som griper tag på samma sätt som Bernard Butlers melodier alltid gjort, då hade han verkligen kunnat bli en intressant artist att följa. Det vi får nu är snarare rörande misslyckanden, den sorgliga diskrepansen mellan ambition och förmåga. Det är okej - men tvinga mig inte att lyssna på det en gång till.
Ja, jag tror att många känner igen sig väldigt väl i det förhållande till Suede du skriver om här. Jag älskade debutskivan och när andra skivan kom älskade jag den ännu mer. Många av b-sidorna var också toppen. Och ett par år senare var det såklart dags för den nödvändiga skilsmässan. Men när jag förra våren återvände till Suedes tidiga material för första gången på många år blev jag nästan tagen på sängen över hur fantastiskt bra stora delar av materialet, och då ffa Dog Man Star, fortfarande låter. Klart överlägsen en skiva som t ex OK Computer. Hade verkligen inte väntat mig det.