Igår intervjuade Eric Schüldt Andres Lokko på Kåken, med anledning av tegelstenstvillingarna "Andres" och "Lokko" som i dagarna ges ut av Modernista. Jag kunde inte låta bli, så jag gick dit. Stället var packat med hipsters och journalister. Det var en rätt äcklig stämning, konstaterade jag plötsligt när intervjun hade börjat, och jag skyndade hem efteråt.

Jag stod där, nästan allra längst fram, och trivdes inte jättebra. Varför kändes det så? Låt mig säga såhär: nästan alla i lokalen hade en speciell relation till Andres Lokko, nästan alla hade börjat läsa hans texter när de befann sig i tonåren, nästan allla hade låtit sig formas av de där texterna och den där musiken och de där idealen. En person som har haft ett sådant impact på ens liv, när man är i en sådan känslig och formbar ålder, får givetvis en speciell plats i ens hjärta. Och det var som om alla hade vallfärdat till Kåken bara för att få se honom, för att med närvaro och varma (eller utstuderat kalla/nonchalanta) blickar uttrycka ett "tack".

Det handlar om nostalgi. Kanske. För en del handlar det kanske om något som är levande och aktuellt och livsviktigt. I vilket fall som helst så handlar det om något ganska privat. Och jag förstår inte riktigt poängen med att dela en privat känsla med så många. Det känns lite fel på något sätt, lite kladdigt. Och det känns fel att han ska sitta där framme och bada i all hängivelse. Det är inte bra för någon, i synnerhet inte för en kritiker.

Eric Schüldt frågade Andres när det var han insåg att han hade en makt över sina läsare, att han kunde få 15-åringar att klä sig i kostym och kalla sig för mods. Andres svarade att han hade krävt den respekten redan från början. Jaha. Soft. Eller snarare inte särskilt soft alls. Utan att göra några andra jämförelser kan man konstatera att en annan ikon, Bob Dylan, en gång sjöng "Don't follow leaders, watch the parking meters". Men Andres tycker inte att det är fel att follow leaders. Han har alltid känt sig som en leader och krävt att de som lyssnar på honom ska vara followers. Jag vet inte, men det känns inte jättesympatiskt.

En annan ikon, Oscar Wilde, sa: "A man should invest in his own myth". Det är något som Andres Lokko har följt. Han är medveten om sin status ("min position nu är nog starkare än någonsin", sa han under intevjun) och hans ego är lika stort som hans integritet. Det är klart att folk, speciellt ungdomar som snubblar omkring i den populärkulturella djungeln, tar det till sig och älskar det. Men det är ändå lite psycho. Ingen skulle ta det anspråket idag, ingen kritiker i alla fall. De flesta har för mycket distans för det - det ingår nämligen i kritikerns roll att ha distans. Men Andres Lokko har lyckats med att både ha kritikerns distans och ikonens distanslöshet. Onekligen speciellt, men onekligen lite psycho också. Det säger jag inte för att vara taskig.

Jag vet inte om jag blir provocerad av Andres Lokko själv eller av faktumet att han har extremt hängivna fans, eller av faktumet att han inte är särskilt kritisk till att han har så hängivna fans utan tvärtom uppmuntrar det, eller av faktumet att jag själv har varit ett sådant fan. Jag vet inte, men jag blir provocerad av något. Kanske mest hans fans ändå. De här unga killarna som försöker vara så coola, och inte bara coola, de försöker leva upp till Andres Lokko-idealet av coolhet. Mods-idealet. Extremt distanslösa människor. Ytliga.

Eric Schüldt frågade Andres vad han tyckte om ett citat som fanns med i boken. Det var en uppmaning att aldrig överge mods-idealet, "att alltid bedöma folk efter deras utseende, att aldrig acceptera folks dåliga smak". Andres erkände att det var hårt men rättvist, och att han fortfarande stod för det, att han kunde tänka sig att tatuera in de orden, åtminstone på sitt lår.

Really? Jag tycker att det är ett ganska sjukt citat. Om folk skulle bedöma mig efter mitt utseende så skulle jag vara i deep trouble. Om folk skulle bedöma Woody Allen eller E.T.A. Hoffmann eller Ella Fitzgerald eller J. Dilla efter deras utseenden så skulle de inte heller ha kommit så långt. Och ärligt talat skiter jag i Andres Lokkos utseende, även om jag vet att många skulle kunna skriva spaltmeter om hans strumpor och halsduksknutar. Det är klart att han klär sig snyggt. Men vad är det jämfört med hans insats som kritiker? De två sakerna går inte att särskilja, säger kanske någon. Jag håller inte med om det. Andres Lokko hade kanske skrivit på ett annorlunda sätt om han inte hade varit en modefetischist, men jag vägrar tro att hans förståelse för musik hade varit svagare eller sämre formulerad om det var på det sättet.

Mods alltså. Det är ett roligt ord. Mods = modernister = står för modernism. Men om postmodernismen fick sitt genombrott för flera decennier sen, varför kan inte den nå fram till modsen då? Vad hände med att förkasta hierarkier och ifrågasätta estetiska ideal? Att ta ett steg utanför och säga "äh, modernism är ju bara en epok bland andra om man tänker efter, det är inget som man måste ta så allvarligt på, ingenting som man måste följa som en religion". Men nej, postmodernismen är livsfarlig för Andres Lokko och hans hängivna beundrare. Om det inte är så viktigt att kamma den där frisyren på morgonen, varför ska man då stiga upp?

Det är tråkigt att intervjun inte handlade så mycket om kritik. Det är ju så lätt att glömma, att Andres Lokko som kritiker (kontra Andres Lokko som fenomen etc) faktiskt är helt fantastisk. I somras skrev han en understreckare om Michael Jackson i SvD. Det var en otroligt bra text. Det är sällan som han skriver så långt och djuplodat om något, sällan han får tillfälle eller tar sig tillfälle. Men han borde göra det oftare. Han borde bli uppmuntrad att gå den vägen, snarare än att fortsätta vara "ikonen Andres Lokko", råttfångaren från Hameln. Okej, nu är det bevisat: man kan fortsätta vara en trendsättare trots att man fyllt 40, fine, nu vet vi det. Nu vore det trevligt om han kunde gå vidare. Släppa lite på det där egot och låta det han skriver om komma i första rummet.

Det är nämligen så att musikkritiken i Sverige befinner sig i ett uselt skick. Nästan alla musikjournalister är inkapabla eller - ännu värre - ointresserade av att skriva något analytiskt, något som innefattar tolkning av (pop-)musikaliska verk. Så det behövs folk som tar både musik och kritik på allvar, det behövs såna som Andres Lokko. Därför tycker jag att det är lite waste of time att han kommer till Kåken och solar sig i alla hopplösa hipsters gränslösa kärlek. Inte för att han inte förtjänar den, men för att han borde veta bättre än så.

Och de hopplösa hipstersen? De borde växa upp. Förlåt, det lät drygt, men jag menar att de borde inse att det finns andra saker i livet än de som Andres Lokko skriver om. Jag fattar inte hur man kan se honom som person som viktigare än musiken han hyllar. Det är som ett inverterad "shoot the messenger". Budbäraren är det viktigaste, fokusera på honom, inte på det som budet handlar om. Love the messenger. Dress like the messenger. Gå till Kåken för att se the messenger. Fy fan.

Jag bryr mig om vad Andres Lokko skriver för att jag bryr mig om musik, film och litteratur. Och han upphör ju aldrig med att komma med bra tips på nya grejer, så det finns ingen anledning att sluta läsa honom. Men allt det andra, hela ikonskiten, nej tack säger jag bara. Jag vill inte vara en del av det. Livet är för kort för sånt. Alldeles för kort.