Jag lyssnade på Teologiska rummet på P1 igår. De snackade om universum och om huruvida det fanns en avsikt i existensen. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, fick frågan om varför vissa naturvetare drömmer om en universell formel, en regel som kan förklara allting, och att det finns en skönhet i den typen av logik. Han svarade utförligt och intressant, men han sa framförallt en grej som jag fastnade för, när det gällde just skönheten. "Man vill att allting ska vara lätt och naturligt, och när någonting är oförutsägbart men ändå visar sig vara lätt så tycker man att det är vackert". Jag tycker att det var en ganska bra definition av skönhet. Det som bara är lätt är banalt - ett C-durackord efter ett F-durackord och ett G7-ackord - men det som är oförutsägbart, något som man inte såg komma, men som när det väl har anlänt ändå känns lätt, naturligt och fullkomligt logiskt, det är något annat, det är vackert. Det gäller musik, konst, språk, allting. Poängen är: man måste skilja mellan sånt som känns komplext och tillkrånglat för att det är komplext och tillkrånglat, och sånt som känns så bara för att det är nytt och oförutsett och som, när det väl har landat, känns allt annat än tillkrånglat och cerebralt. Att det sen finns en massa konst som kanske inte strävar efter att vara vacker (inte ens i ett utvidgat skönhetsbegrepp), det är en annan sak. Men skönhet finns, och den är lätt, och den är överrumplande. Jag tror på det.
#1 -
-
matti alkberg:
Ja, jo. Fast vad som är lätt för en är svårt för en annan. Så då är man tillbaks på ruta ett igen.
#2 -
-
D:
Får man hoppas på en rejäl minnesruna över Guru eller är det för förutsägbart och tråkigt?
#3 -
-
Nicholas:
Matti: självklart är det ganska individuellt, alltså exakt VAD som får en att känna sådär, exakt vad som utifrån ens egna utgångspunkter får den där balansen mellan bekant och mystiskt. Men själva formeln borde se likadan ut för alla.
Ja, jo. Fast vad som är lätt för en är svårt för en annan. Så då är man tillbaks på ruta ett igen.