Håkan Hellström spelar hunkig nazist i Quentin Tarantinos senaste film.

Jag hade en hänga-med-min-lillebror-söndagkväll. Jag bjöd honom på spaghetti putanesca och sen gick vi och såg "Inglourious Basterds" på bio. Det var kul - den var bra. Bättre än Kill Bill (inte så svårt), bättre än Death Proof (en rätt soft men ganska slapp film), ja det var helt enkelt Tarantinos bästa sedan Jackie Brown.

Jag hade inte jättehöga förväntningar, och hade förmodligen aldrig gått och sett filmen om jag inte hade haft en 15-årig lillebror. Men saken var att Quentin Tarantino här överraskar genom att göra en film som inte bara försöker vara snygg, cool och underhållande (med ett coolhetsideal som blev föråldrat för ganska länge sen), utan även spännande och engagerande. Något som han lyckats exemplariskt med. I flera scener satt jag på nålar, exempelvis den fantastiska scenen i ölkällaren i början. Det var film när det är som bäst. Där fanns ingen referenshumor, ingen distans, det var bara äkta spännande och supervälgjort.

Det intressanta med filmen - jag vet inte hur avsiktligt det här var - är att Tarantino gör nazisterna mänskliga och judarna djuriska. En kille blir kär i en tjej - är hans känslor mindre värda för att han är en tysk soldat i fel tidpunkt i historien? En annan tysk soldat blir pappa och går ut för att fira med sina vänner - hur mycket är hans liv värt, om han kommer i vägen för motståndsrörelsen? Just de här scenerna när tyskar inom armén skrattar och har det mysigt, sånt har man ALDRIG sett förut, inte utan ironi i alla fall. Inte visste jag att Tarantino kunde vara så nyanserad.

Filmens "hjältar" är som de flesta kanske vet ett förband judiska amerikaner som jagar nazister och antingen dödar & skaplerar dem eller låter dem gå efter att ha ristat in ett hakkors i pannan på dem. Ganska... sjukt. Det är systematiskt också, totalt befriat från känslor - det påminner om folkmordet i Rwanda. Men Tarantino är inte ute efter att kritisera dessa hårdingar, han tycker att det är helt okej att gå så långt i revanschens och rättvisans tecken. Men filmen talar för sig själv. Själv är jag lät chockad över att någon vågar porträttera judar under andra världskriget som så osympatiska. Ganska bold. Och uppfriskande. Knappast antisemitiskt.

Det enda jag har emot filmen är Brad Pitt. Står inte ut med honom, han är som han alltid är: upptagen med att försöka se cool ut, han verkar verkligen älska sig själv. Det är så ointressant att se, det blir liksom extremt lite utrymme för kreativ rolltolkning. Bättre var Christoph Waltz, som fick ett välförtjänt pris i Cannes, och jag tycker även att den franske bonden i början av filmen spelade väldigt bra. Daniel Brühl (Goodybye Lenin) som spelade den Håkan Hellström-liknande hunken var också bra.

Han var för övrigt inte filmens enda lika-som-bär. En av the basterds var en f.d. nazistgeneral som systematiskt dödat alla sina SS-kollegor innan han anslutit sig till jänkarnas grupp. Han var extremt lik Hugo Chavez.