Som de flesta av er känner till ska Big Boi, ena halvan av OutKast, släppa sitt första riktiga soloalbum "Sir Luscious Leftfoot" inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag har varit, om inte ointresserad, så åtminstone ganska måttligt upphetsad. Jag har aldrig varit en stor fan av Big Boi. Trots att det är mycket coolare att ha honom som favorit i OutKast - att digga Andre 3000 är ju så förutsägbart och så indielyssnare-som-precis-börjat-lyssna-lite-på-svart-musik-och-bara-gillar-sånt-som-inte-är-så-typiskt-gangsta! - så har jag irriterat mig på hans röst. Bjäbb bjäbb, blubb blubb, han låter ofta som en glad fisk som plaskar omkring i vattnet. Inte särskilt gangsta. Diskripansen mellan den rösten och Big Bois stil i övrigt - dyra bilar, feta fälgar, tatueringar, klassisk hiphopmundering, en strip pole i vardagsrummet - är faktiskt lika påfallande som Andres blandning av gulligt flummig Tomas di Leva-persona och gammeldags groupiemassakrerande rockstjärna.
(Apropå gulligt flummiga människor så kom jag häromdagen på ett problem jag har med Haruki Murakamis "Kafka på Stranden". Den gamla gubben där, herr Nakata. Han är ju mysig och så. Men han är ju Forrest Gump om man tänker efter. Jo, Forrest Gump. Varken mer eller mindre. Det är lite störigt.)
Styrkan med Outkast har för mig alltid varit kombinationen av Big Boi och Andre. De kompletterar varandra, precis som de motstridiga sidorna hos respektive kille reagerar mot varandra och gör dem intressanta. Styrkan med OutKast har också varit att de är så förbaskat musikaliska. Från att inte kunna någonting om musik lärde de sig snabbt trummaskiner, keyboards, arrangemang, ackordföljder och inte minst melodier. Det är lite som Beatles - begåvning tränger igenom ens förutbestämda öde som medlem i en opreviligerad samhällsklass. Genier behöver helt enkelt inte svenska kommunala musikskolan.
Hur som helst. Big Boi har precis släppt en ny låt från sin kommande skiva, "Shine blockas". Den är bra. Jäkligt bra. Gucci Mane är med, vilket gläder mig. De passar så fint ihop. Kombinationen Gucci + Big Boi är som två pusselbitar som hört ihop utan att man tänkt på det, och plötsligt sätts Big Boi i ett annat, mer fördelaktigt ljus. Gucci är ju en ovanlig rappare - munter utan att låta överdrivet glad, tuff utan att låta överdrivet aggressiv, cool utan att låta överdrivet självmedveten, rolig utan att vara en lustigkurre. Det finns i hans texter och i hans allmäna framtoning, men framförallt finns det i hans röst. Jag skrev i Nöjesguiden att han gnuggar den mot beatsen, och så tycker jag att det låter: den är märkligt elastisk, som ett funky gummiband. Och Big Bois röst och image påminner faktiskt väldigt mycket om Gucci Mane. Hade aldrig tänkt på det tidigare.
Men sen är låten väldigt bra över huvud taget. Samplingen är från Harold Melvin & The Blue Notes "I miss you", och det kan ses som en hyllning till "This Can't Be Life", den fantastiska låten från Jay-Z:s "The Dynasty" som var den första Jay-låten som producerades av Kanye West. Den låten har alltid betytt mycket för mig - delvis för att den allra första text om musik som jag fick publicerad i en tidning var en liten artikel om den låten i Gidappa vintern 2000, men mest för att den är så otroligt bra. Nå, "This can't be life" är en väldigt personlig ballad, "Shine blockas" är något annat, en musikalisk motsvarighet till ett stort leende och en drink i handen.
Terapi och fest - två företeelser som är lika (vågar jag säga ordet?) livsbejakande. Det är många soulartister och rappare som fattat detta, att det ena inte är bättre än det andra, att båda behövs. Låtar om stora rumpor och flödande champagne är inte ytliga. De är viktiga. Det fattade till och med Belle & Sebastian, som efter några år tröttnade på att vara kroniskt småmelankoliska på ett klädsamt sätt. En låt som "I'm a cuckoo" är deras motsvarighet till att lämna sorgerna hemma och göra en låt om stora rumpor och flödande champagne (även om deras grej kanske snarare var anorektiska rumpor och billig öl).
De flesta artister är inte lika bra på att göra båda grejerna, men det betyder inte att de som personer inte uppskattar båda typerna av musik. Så tror jag att det är i alla fall. Men även om det inte skulle vara så, även om det finns vissa rappare som verkligen ÄR korkade och verkligen BARA tänker på sex och hostmedicin, så är det all good det med. Deras låtar, om de är bra alltså, blir ju inte mindre (nu kommer det igen) livsbejakande för det.
Fan. Jag som tänkte att det här skulle bli ett kort inlägg, men here we go again. Skit samma. Jag kanske får om möjligt ännu färre kommentarer på det här inlägget än på de föregående, men skit samma. Jag ska inte låta det sänka mig.
Don't block my shine, shawty.
Alltså jag vill bara säga att mängden kommentarer per text behöver inte nödvändigtvis betyda att texten är ointressant, tvärtom tror jag det är ett bevis på att du skriver bättre än förut. Liksom jag kan läsa och uppskatta din Ponyoskrift till den grad att jag tycker den är så intressant och precis som jag tycker fast inte satt ord på riktigt (fattar du) samtidigt som du tillför nått annat intressant som jgainte tänkt på, då känns det överflödigt att liksom skriva bra skrivet eller nått. Jag läser ändå det mesta du skriver
Best Wishes from a Hardcore AF-fan