Thinkin' 'bout a masterplan - but ain't nothing but sweat inside my hands
Nej, den har inte kommit än. Men snart! Någon gång i november! Oh my God (no pun intended) vad jag är peppad!
Jag vet inte hur många som älskar Rakim idag. Han är inte snygg, han har en röst som en tjurig gammal bock och han är äkta konstig ibland i sina texter. För mig kommer han dock alltid vara där uppe med Biggie och Kool G Rap, i den absoluta toppen. Han har rytmisk intuition som Art Blakey och hans rim är varken tillkrånglade eller klichétyngda.
Rakim är numerolog (skivan, "The Seventh Seal" som givetvis är hans sjunde, skulle från början släppas den 7/7 -07 - tyvärr var det en lördag!). Han är också intresserad av religion och andlighet. Han diggar mystik i allmänhet, helt enkelt - lite sådär Dan Brown-mysigt. Existentiella frågor diskuteras inte i Rakims texter (kanske för att han inte har självförtroende nog att ta upp sånt, även om han tänker mycket på det?), men han blandar gammeldags gatusmart rap med en och annan outgrundlig metafor. Inte som Wu-Tang Clan när de är som flummigast och bara öser ur sig storslagna knasigheter. Mer jordnära och allvarlig. Jag älskar hans allra första textrad i hans allra första låt, "Eric B is president" från 1986:
I came in the door
Said it before
Varför står han i dörren? Vilken dörr? Sagt det förut, vad har du sagt förut? Vad är detta?
Resten av versen handlar om att rappa, hur oemotståndlig mikrofonen och anteckningsblocket är för den unge Rakim (han var 18 år när låten gavs ut). Den är också bra, men det är de här inledningsorden som är unika. De skiljer sig så markant från all hiphop från den tiden (och de skiljer sig också från det mesta som görs idag), för de utmanar lyssnarens fantasi. Textraden är inget fyndigt skämt, inget skryt, ingen attack. Bara en bild, en känsla.
Medan alla från LL Cool J till Public Enemy till NWA till De La Soul var extremt extroverta artister var Rakim otroligt hemlig. Det gillar jag. Hans integritet gick före allt (tills han gjorde en låt tillsammans med Jermaine Dupri 1999, han var väl ovanligt pengahungrig då). I en låt från 1990 förklarar han hur det ligger till: "One thing I don't need is a spotlight / cause I already got light". Klart som korvspad. Rakim behövde ingen, han hade fullt upp med sina grubblerier och siffror och bilder. Det var först efter att ha gjort musik i 13 år som han gick med på att göra duetter med andra rappare. Det låg inte i hans natur, han var en ensamvarg.
Jag vet inte hur bra "The Seventh Seal" kommer att bli. Sorgligt nog bestämde sig Rakim för att inga av de låtar han spelade in med Dr Dre i början av årtiondet ska komma med på skivan. Jag gissar att det är för att de skulle sticka ut för mycket - Dr Dre ville ju att Rakim skulle vara bara en cool gatusmart rappare, så nära sina egna drömmar om hur balla alla var i New York på 80-talet. Så därför är de få inspelningar som man hört från denna tid ganska simpla - som Rakims inhopp på Jay-Z:s "The Watcher 2" eller Truth Hurts "Addictive". Och Rakim gjorde givetvis det där skitbra, men han tyckte kanske att det var för begränsande.
Needlz-producerade "I walk these streets" som gästas av Maino är i alla fall en bra låt. Den släpptes nyligen. Så jag håller tummarna. Det är ju ändå Rakim.
I ain't no joke - I used to let the mic smoke
Now I slam it when I'm done and make sure it's broke
vet inte om han diggar mystik sådär i allmänhet lika mycket som han diggar "Allah's Supreme Mathematics."