jag köper inte kent-bilden av sverige

Publicerat i: Allmänt
Idag recenseras Kents nya skiva i DN. Johanna Paulsson ger den en fyra och skriver: "Få band lyckas tonsätta ett iskallt Ikealand med allt vad heter Jantelag och utanförskap lika precist." Intill denna recension, som är på framsidan av DN Kultur, finns en stor bild på bandet. Alla fyra medlemmar tittar bort, ser helt knäckta ut. Bara en av dem orkar stå upp, de andra sitter ner, utslagna som alkisar i rännstenen.

Och jag tänker: vafan.

Kent är Sveriges mest framgångsrika rockband. Alla medlemmar är extremt rika - så rika att de sedan länge har råd att tacka nej till intervjuer, tv-framträdanden och andra plågsamma och förnedrande PR-saker som nästan alla artister i detta land tvingas till för att kunna överleva någotsånär på sin musik. Kent har det bra. Det har alltid gått bra för Kent.

Ändå sjunger Jocke Berg: "Förruttnelsen börjar när vi fyllt 37". The nerve! Han som har det så himla bra. Hans kroppsliga förruttnelse kommer inte börja förrän han är 80 och hans ekonomiska förruttnelse kommer inte börja ruttna förrän hans barnbarnsbarn blir tonåringar (men hans moraliska förruttnelse började å andra sidan ruttna när han var runt 25). Medan det finns tonårsbrottslingar i förorten som är färdigruttnade och förlorade innan de fyllt 20, och medelålders AA-medlemmar som lever på hoppet om att förruttnelsen inte är total, att det finns en andra chans, att livet är värt att leva, att det är värt att kämpa. Så kommer den här rockmiljonären och ojar sig för att han kanske har lite ölmage och rynkor i ögonvrån. Jesus Christ.

Iskalla Ikeasverige. GUUUD vad hemskt. Sanningen är denna: Ikea är rätt bra. Sverige är rätt soft. Livet är vad man gör det till. Och Kent är ett uselt band. Jag minns att Andres Lokko hyllade Jocke Bergs texter i samband med en recension av deras box som gavs ut häromåret, lite mysigt provokativt sådär. Vilket skämt. Jocke Berg gör inget annat än att sälja lättköpta poänger om den osynliga ångesten som finns bakom fasaden i varje svenskt hem. En sorts inverterad kejsarens nya kläder: "vi har ingenting!". Men det är inte sant. Vi har visst någonting. Och Jocke Berg har mer än de flesta.

Det är klart att man man mår dåligt ibland etc etc och att alla konstnärer har rätt att fläka ut sin ångest om de nu känner för det etc etc. Men det är just det här med att Jocke Berg och Kent försöker upphöja det personliga till något allmängiltigt - och att generation efter generation av musikskribenter går på det - som gör mig galen. Vill du berätta om Sverige, Jocke? Då får du anstränga dig lite mer än att skriva keffa och intetsägande textrader som "jag äter socker tills jag spyr". Eller bara skärpa dig och sluta äta saker som får dig att spy.
#1 - - Ajeux:

Tack, tack, tack för att du säger det som jag har velat läsa så länge. Att folk vill lyssna på Winnerbäck och Kent är helt okej (nåja), men man tycker att åtminstone vissa musikjournalister borde veta bättre.

#2 - - Kristofer:

Ja! Ja! Ja! Och nej, på samma gång. Ja, för att du skriver alldeles utmärkt. Nej, för att jag har svårt att tycka att kritiken är helt befogad - eller det kanske den är, men min poäng är denna:

Ingen beskyller - säg - Philip Roth för att vara en gnällig jävel, trots att han säkerligen har än mer pengar än Jocke berg (eventuella textmässiga kvaliteter lämnar vi därhän nu).



Jag tycker att ska man kritisera kent ska man göra det utifrån deras kvaliteter och ickekvaliteter, inte genom att specialstudera deras inkomstuppgifter med en pekpinne i röven.



MASSOR med välbärgade konstnärer, artister, skådespelare, yada yada har beskrivit ångest, politik etc genom åren. Det är liksom inte J Berg först med. Vad man däremot bör behandla som kritiker är väl huruvida någon misslyckats med sitt uppsåt. Inte om någon gjorde det iklädd Rick Owens eller inte.



En gång gör länge sedan gick diskussionen på den här bloggen om musikjournalisternas förbannade tendens att ständigt sätta likhetstecken mellan artisternas egna liv och deras verk. Jag trodde vi kom fram till att det var en dålig sak att göra?

#3 - - Henrik:

Alltså, Roth beskylls väl rätt ofta för att vara både gnällig och navelskådande? Åtminstånde i amerikansk kritik.

#4 - - Kristofer:

Ah, det kanske är så. Ska villigt erkänna att jag läser alldeles för lite amerikansk kritik öht. Men poängen är i sådana fall applicerbar även på Roth.

#5 - - gustav:

det enda jag inte håller med om är att han inte får skriva att vi ruttnar vid 37 även om han har det bra. man måste ändå kunna frikoppla texten från författaren.

#6 - - Kristoffer:

Men, handlade inte kritiken om att Kent konstruerar problem som inte finns annat än för dem själva? I så fall kan man inte riktigt frikoppla författaren från verket väl?



Hursom, Det enda röda album jag tänker lyssna på i år är The Games R.E.D, som släpps 8 december.

#7 - - Mårten:

Den här ångesten som Kent koketterar kring, den måste väl ändå finnas, annars skulle väl det inte sälja så bra? Eller den måste väl ändå upplevas (på ett lagom behagligt sätt) hos lyssnaren?



Bra rap får mig att känna mig odödlig, fin house får mig att känna mig hög, slick soul får mig att känna mig sexig.

Gör det något att det är konstruerat?

#8 - - Mårten:

Den här ångesten som Kent koketterar kring, den måste väl ändå finnas, annars skulle väl det inte sälja så bra? Eller den måste väl ändå upplevas (på ett lagom behagligt sätt) hos lyssnaren?



Bra rap får mig att känna mig odödlig, fin house får mig att känna mig hög, slick soul får mig att känna mig sexig.

Gör det något att det är konstruerat?

#9 - - Nicholas:

Det handlar om två saker här - dels Kent och deras texter och tonläge i allt de gör, dels kritikerna och hur de beskriver vad Kent står för.



Kristoffer: det är förlegat att göra en tolkning som bara är biografiskt. Men att göra en tolkning som inte tar några som helst hänsyn till upphovspersonens bakgrund skulle jag vilja säga är omodern, onyanserad, ytlig och konstruerad. När jag lyssnar på något som Jocke Berg sjunger måste jag få tänka att det är Jocke Berg. Han skriver ju inte likadana texter när han skriver låtar åt andra ("Lady Stardust" med Lisa Miskovsky). Skriver han texter som han tänker ska passa bandet Kent? Kanske. Men skit samma. Poängen är denna: Jocke Berg skriver billiga, klyschiga, dåliga texter. Och Kents musik är förutsägbart deppig (alternativt "ett svagt ljus i mörkret"-pseudooptimistisk).



Gött för den som går igång på sånt. Men är det en röst för hela Sverige? Det är det som kritikerna försöker få det till. Vårt hemska janteland. Jag vet inte om det är så jante längre - kolla på alla framgångsrika företag och sensationella popstjärnor som vi har spottat ur oss det senaste decenniet. Så dels tycker jag att den analysen är fel. Dels tycker jag att det vore lite värdigt av Jocke Berg att börja skriva texter som speglar antingen hans egen vardag, eller ge en mer intressant bild av Sverige om man nu ska skriva om Sverige. Men att mjölka samma 1997-kossa en gång till, det tycker jag är rött kort alltså (no pun intended).



Mårten: det är klart att det finns något som connectar med lyssnaren. Alla har ju någon gång varit deppiga, alla kan relatera och gräva fram det där om de uppmanas till det. Och Kent uppmanar och uppmanar och publiken gräver och gräver. Men ingen behöver göra det där. Om man nu ska välja att leva i en bubbla, varför välja en ångestbubbla?

#10 - - Cajsa:

Alltså, det som framförallt slog mig med Kent: Jag lyssnade på Smashing Pumpkins "Adore" häromdagen, och det finns en låt som - jag svär! - är helt identisk med en låt på någon av de senaste Kent-skivorna. Så det är tio år gammal amerikansk ångest liksom.

#11 - - Johan, Helsingborg:

Minns att Lokko hatade Kents syntpop i massa år men till slut möttes de i politisk rädsla: vi är i en politisk soppa som är läskig, skrämmande och vidrig och Andres (och en del andra, men kanske inte tillräckligt många) inser att alla röster som höjs mot Galenhögern är det viktigaste av ALLT. Men verkar SD & KD skönt för DIG så kan ni väl skita i att NÅN FÖRSÖKER SÄGA NÅT OCH NÅ DET DÄR "VERKLIGHETENS FOLK"... med rock och, faktiskt, rockjournalistisk. Nej, skriv om Verdi och Wale istället. FUCK OFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFF!

#12 - - KV:

Känslor! Äntligen på rikt.

#13 - - Muppen från Estland:

Sverige har blivit så kallt. Vi ser inte varandra längre. Iskylan och rasismen tränger in i själen. Jag knyter en blodröd näve i protest.

#14 - - Martin:

"Jocke Berg gör inget annat än att sälja lättköpta poänger om den osynliga ångesten som finns bakom fasaden i varje svenskt hem."



Jo, de gör även bra musik. Jag lyssnar inte på texterna men älskar mycket som Kent gjort.

#15 - - Kristofer:

Nicholas: Men när jag läser din text får jag känslan av att det stora problemet är en disrespans mellan dig själv, dina värderingar och J Bergs (vi säger bara nu att kentlåtarna är "hans värderingar".) Det känns som det verkliga "problemet" - ey, det behöver inte vara ett problem - snarare än att J Berg är en cynisk mångmiljonär eller inte. Du har en bra utbildning, ett bra jobb, folk som lyssnar på dig - hey, livet är gött och det borde J berg tycka också, känns lite som kontentan. Och det känns lite fattigt. Jag tror ju en personligheter formas långt innan man blir multimiljonär. (Och för den delen, man KAN vara medelålders AA-man och vara rockmusiker samtidigt, det vet du ... och kent).



Huruvida ett uttryck är konstruerat eller inte är för mig fullständigt ointressant - det är vad verken gör med mig jag värderar.



Kent gör kackig musik ibland, bra musik ibland, skriver kackiga texter ibland, skriver bra texter ibland. Det är den här svårigheten med nyanser från båda håll som stör mig. Kent har inte gjort en "röda rummet" som någon GP-recensent tryckte ut sig för något år sedan. Kent är heller inte ondskan. Däremot håller jag nog med dig om att kackig rockjournalistik är ondska. Nu lade jag orden i din mun, men det blir roligare så.



Johan: En liten inflikning: Det är nog trots allt ett mer antirasistisk statement att lyssna på Verdi och Wale än Kent.

#16 - - Mårten:

Nicholas: True.

#17 - - Anonym:

Saken är den att Nicholas har rätt men också fel,

Det är självklart att Jocke Berg kan skriva om Sverige från sin piedestal men hans sätt att utrycka sig blir navelskådanden för texterna bara skrapar på ytan.Sen låter Nicholas som en annan Johan Norberg. Vad då livet blir vad man gör det till jävla floskel...

#18 - - Nicholas:

Floskel ja, men ibland måste man state the obvious. När jag tänker efter hade jag mycket hellre hört Jocke Berg sjunga såna banala rader än om nanosekunder och annat tjafs. Plötsligt inser man varför så många gillar Markus Krunegård. "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det" - extremt banalt, men det är åtminstone ingen lögn, och inte heller någon töntig abstrakt "rockpoesi".



Kristoffer: jag håller inte med om att det skulle vara onyanserat att förklara hur man uppfattar Kents musik, istället för att säga "de har gjort vissa bra låtar och vissa dåliga låtar, vissa bra och vissa dåliga texter". Sådär kan man säga om allt och alla, det betyder liksom ingenting. Om du gillar Kent - motivera gärna varför, för jag förstår ärligt talat inte varför man ska bry sig om detta slentrianangstiga skitband.



Att dra in politik och högervindarna är för övrigt bara absurt. Och ironiskt, eftersom Jocke Berg ju gör ett visst anspråk på att skildra verklighetens folk, precis som Göran Hägglund. Och om vår sida vinner valet så hoppas jag innerligt att det inte kommer bero på Kent. För att citera Groucho Marx: I would not join any club who would have anybody like Kent as a member.

#19 - - Kristofer:

Nicholas: Två saker bara, som en reflektion. Det är intressant det där att du nämner Krunegård. Av honom får jag precis samma reflexer du får av Kent. Jag verkligen HATAR allting den mannen står för. Varför? Troligen - bortsett från hans idiotiska uttal - beror det på hans publik och hyfsat dåliga attityd i övrigt. Alltså väldigt lite med musiken.



I fallet kent slipper jag se dess publik, eftersom alla jag känner säger sig hata dem.



Ah, jag visste att det skulle komma, men jag är verkligen inget Kent-fan i ordets bemärkelse. De har gjort vissa keffa saker, en del bättre saker. Jag bryr mig inte så mycket, för jag har Vic Godard, liksom. I det här fallet var det mer argumentationen jag argumenterade emot. Jag uppfattade den som att du inte tyckte att man fick vara en gnällig jävel om man betalar förmögenhetsskatt. Men jag hade nog tyckt bättre om en argumentation som handlade om VARFÖR J Berg var dålig på att vara en gnällig jävel, inte om han borde vara det öht eller inte.



Jag har inget behov av att "försvara" kent, men tycker att din argumentation var lite lam, that's all. Sen tycker jag verkligen inte kent är "fienden", utan att det finns andra artister att kriga emot. Krunegård, till exempel.

#20 - - Nicholas:

Jag fattar inte riktigt, Kristoffer. Hur är man bra på att vara en gnällig jävel? Är det inte ganska kefft i sig att vara en gnällig jävel? Lite... trist? Men visst, Jocke Berg är bra på att vara en gnällig jävel. Han går in för det med liv och lust. Han är 100 procent real.



Det finns vissa som kommer undan med att vara gnälliga jävlar. Det är de som är roliga. Som Larry David eller Adam Goldberg, eller vissa bloggar. Men Jocke Berg är absolut inte rolig. Kanske hade jag tyckt annorlunda om Kent om han hade varit det.



För övrigt avskaffades förmögenhetsskatten 1 januari 2007. Det var en av de första grejerna som den nya regeringen styrde upp.

#21 - - Kristofer:

Hörru. Kan man inte vara bra på att vara en gnällig jävel tar du bort min plats i samhället.



Jag menade bara att man gör bra verk av sin gnällighet, det finns ju rätt många som klarat det. Nämnde Roth har väl klarat det, Lars Norén har inte klarat det, typ.

Nej, Berg är verkligen inte rolig. Det är också ett av de största problem han har. Morrissey klarade av det där och var samtidigt brilliant en gång i tiden när han fortfarande var bra.

Tack för påminnelsen. Jag försöker övertyga mig själv om att den tusenåriga natten snart är över.

#22 - - Nicholas:

Vad har du emot Lars Norén? Han är ju underbar.

#23 - - matti alkberg:

Rätt om Kent och Norén, Nicholas. Men Krunegård är nåt annat. Inget jag direkt älskar men inte är han fienden i alla fall. Hela poängen med hans texter är väl att det finns mening någonstans mitt i ord-flödet/bajseriet och att de dåliga raderna/flosklerna är en del i det? Som när man går på antikvariat eller en skivbörs ungefär. Man letar och förhoppningsvis finner man. Jmfr: rätt mycket hip hop, The Streets eller för den delen En dramatikers dagbok. Om man tycker att han lyckas eller misslyckas är en sak (inte min) men hans texter har ingenting gemensamt med Kents i alla fall. Jocke Berg verkar däremot sitta och fila på sina tomheter tills de är "perfekta". Det är oerhört obegåvat i det avseendet.

#24 - - Nicholas:

Hej Matti! Jag har aldrig sagt att Krunis är "fienden", du blandar ihop mina kommentarer här med de andras. Jag ser varken honom, Jocke Berg eller någon annan artist som "fienden". Egentligen. Orka, liksom. De enda som jag ser som fiender är kritiker med dålig smak och dåligt språk, och som sitter på jobben som jag borde ha, haha. (Obs: det gäller inte Johanna Paulsson som jag egentligen gillar, förutom när hon skriver om metal.) Intressant resonemang om att man gillar att vaska fram guld i textflödet, och att även de dåliga bitarna fyller en funktion. Jag köper det.

#25 - - matti alkberg:

Hehehe. Det var mer jag som ville få sagt att Kent är fienden (som Ledin, Gessle m fl). Jag lade ord i din mun/text.

Och ärligt, inte ens Kent är fienden, inte ens Gessle när jag tänker efter.

#26 - - Nicholas:

Precis.