stockholms filmfestival 2009

Jag har varit lite mer slapp än vanligt vid årets upplaga av Stockholms filmfestival, vilket är trist med tanke på att den har varit ovanligt lång och fullspäckad med intressanta filmer. Men det har krockat med jobb, operabesök och rapquiz på Reisen. Hur som helst, tre filmer blev det i alla fall, och bra var de också.


The Carter var en dokumentärfilm om Lil Wayne - regissören Adam Bhala Lough hade fått den smått briljanta idén att göra en modern variant av D.A. Pennebakers "Don't look back", den klassiska fluga-på-väggen-dokumentären om Bob Dylan som gjordes 1965. Lil Wayne är inte bara en superstjärna, han är en artist som under åren kring 2007 var fruktansvärt kreativ och produktiv, precis som Dylan i mitten av 60-talet. Jag tycker filmen var väldigt intressant faktiskt - regissören gjorde aldrig någon intervju med Lil Wayne, men det var inte det som var poängen, det viktiga var att fånga den hektiska perioden kring releasen av "Tha Carter 3", skivan som sålde en miljon exemplar under sin första vecka. Scenen då Waynes entusiastiske kompis får reda på detta, skriker rakt ut och springer iväg för att upplysa Lil Wayne själv om den glada nyheten är lite intressant. Weezy blir nämligen inte alls särskilt glad, han håller på att spela in en låt och blir lite sur för att inspelningen blivit avbruten. Han bara: "en miljon, ok, kul, jag visste väl det, nästa gång ska det bli fem miljoner" med en helt blasé röst, och sen börjar han spela in igen. Allt det här snacket om pengar är en lika stor del av hiphoptexternas stomme som kärlek är i poptexterna, men det är just en del av stommen, en tradition, något som inte behöver betyda så mycket egentligen. På Lil Wayne verkar det som han bara vill göra två saker: spela in musik och dricka suzzurp. Snacka, och andra människor över huvud taget, verkar han ganska ointresserad av.


Fantastic Mr. Fox är Wes Andersons nya film, en filmatisering av en gammal barnbok av Roald Dahl (utgiven 1970, året som Anderson har en kronisk nostalgi för). Man kan tro att det är en oseriös bagatell, en barnfilm eller så, men så är det inte - eller snarare, den är lika mycket en bagatell som Wes Andersons andra filmer. Precis som alla hans filmer handlar den om relationer, vemod och att acceptera livet fastän det inte är perfekt - och precis som i alla de andra filmerna döljer Anderson detta under en filt av humor, snygga kläder, förtrollande scenografi och trevlig popmusik. En sak som jag gillade med filmen var att huvudpersonens röst görs av George Clooney, och det känns verkligen som att rollen är skräddarsydd för honom - Clooney är helt enkelt perfekt som Mr. Fox. Meryl Streep är hans tålamodiga hustru, Jason Schwartzman är hans emo-truliga son och Bill Murray är hans sura advokat. Ni fattar - det är en fest. En toppenbiroll görs av den ständigt imponerande Willem Defoe - han är en streetsmart råtta som... äh, det är ingen idé att jag förklarar, det framstår som väldigt fånigt i skrift. Alltså, alla är ju djur. Det är lite weird. Men ändå kul. Wes Anderson skrev manuset tillsammans med Noah Baumbach, och jag måste säga att den här filmen var mer lyckad än deras förra samarbete, "The Life Aquatic with Steve Zissou".


Precious såg jag idag, den var toppen. Amerikanskt socialrealistiskt drama om en tjej i Harlem med en minst sagt tuff tillvaro - egentligen inte min påse, men den var ovanligt bra gjord. Den parerade alla risker för sentimentalitet, och innehöll fint gjorda fantasiscener som kontrasterade smärtsamt och effektivt mot vardagen som inte var grå, utan svart. Mo'Nique spelade mamman till Precious och fick festivalens pris för bästa skådespelare - det var hon definitivt värd, hon var enormt bra, totalt övertygande. Inte minst i sista scenen, det var nästan Marlon Brando-varning där. Mariah Carey hade en liten roll och gjorde bra ifrån sig - hon var en helt vanlig kvinna i 30-årsåldern som jobbade på soc, och att göra en sån roll övertygande när man är värsta megastjärnan och sexsymbolen är ändå ganska imponerande. Tjejen som Mariah spelade gav intrycket av att vara ofrilvilligt singel, alternativt ihop med en, ja vad ska vi säga, en polis. Bra musik var det också i filmen. Och fotot fångade kylan i New Yorks mindre romantiska delar... ja, det var en toppfilm helt enkelt.
Trackback