Idag var jag och såg utställningen med prerafaeliterna på Nationalmuseum i Stockholm. En vän till mig som håller på med konst sa att utställningen var vidrig och kitschig och avrådde mig från att gå dit, men jag gick ändå eftersom i princip alla andra har hyllat utställningen.
The verdict?
Lite blandad kompott. Men det som var bra var riktigt bra.
Till att börja med måste man smälta faktumet att prerafaeliterna var lajvare. De gick igång på medeltiden till den grad att de inte bara målade kyrkfönster i utstuderad 2D, de klädde desutom ut sig som barder och narrar och lät sig fotograferas som sådana, riktigt sjuka bilder var det som visades upp. Man måste också smälta att de var fett emo. Om man inte klarar av *lessen flikka*-estetik så kan det bli problem - det var idel vackra självmörderskor, grubblande män och ibland övertydliga hjärta & smärta-motiv. En av grundarna till rörelsen och en av de mest tongivande konstnärerna, William Holman Hunt, gjorde också riktigt keffa tavlor i hysteriska färger.
Men de bästa prerafaelitverken var helt amazing. Flera av Millais tavlor och nästan allt med Rossetti var otroligt bra, liksom Cowper, Boyce med hans lite borgerliga men ändå vackra landskapsakvareller, Morris och hans göttiga tapeter, för att inte tala om Julia Margaret Camerons fotografier. Just det: kvinnor släpptes in i brödraskapet, så himla omoderna var de inte. Modellerna Jane Morris och Elizabeth Siddal (som senare blev konstnär själv, innan hon dog av dåligt opium) var otroligt viktiga för rörelsen. Det här med medeltidsretro var också ganska modernt: en fixering (på en annan nivå än allmänt "vad gött det var med konst från antiken"-tänkande), likadan som M Wards fixering när han spelar in med gamla instrument för att fly från samtiden. Fast medeltidsaspekten var bara en av ingredienserna i prereafaeliternas konst, och det andra - det drömska, dunkla, mystiska, ödesmättade, mörka och diaboliskt erotiska - diggar jag mer.
Det är klart att det är väldigt pretentiöst, allt är så allvarligt hela tiden, och på det ironiska 90-talet hade den här utställningen kanske inte gjort samma succé som den nu har gjort. Nu, när populärkulturen rymmer Arcade Fire och Colleen, är det en annan sak. Tack för det. Nu ska jag lyssna på Mazzy Stars "So tonight that I might see", invänta fullmånen och gå ut och möta de skoningslösa sirenerna. Tyvärr har jag ingen hed i närheten.
I filmen "Ett rum med utsikt" spelar den tråkige karl BonhamCarter ska gifta sig med, han spelas av Daniel Day-Lewis, en super-sipp och nördig (i ordets negativa bemärkelse) prerafaelit. Som han framställs i filmen är han en stor tönt, jag har dock inte läst romanen filmen bygger på.