Lennart Persson är död. Det är svårt att fatta. För till skillnad från de flesta svenska musikjournalister var Lennart Perssons karriär och status statisk: han syntes alltid lika mycket, skrev alltid som samma saker, tyckte alltid likadant. H han såg till och med likadan ut: aldrig vare sig yngre eller äldre än medelålders. Han var som en ikon, nej en tavla, nej: en film som man ser om och om igen. Precis som ”Ivanhoe” ser likadan ut på tv på nyårsdagen varje år var Lennart Persson ständigt likadan, han utvecklades inte, och det fanns en trygghet i det. Han gav intrycket av att alltid ha vetat allt om popmusik.

Ja, inte allt så klart - den moderna post-gitarrpop-indie som varit så dominerande det senaste decenniet var han nog rätt intresserad av, och han verkade aldrig fatta hiphop eller R. Kelly (fast han hyllade C-Murder en gång!) – och när Håkan  Engström i Sydsvenskan skriver ”det som Lennart inte visste var knappt värt att veta” så säger det mer om Engström än  om Persson. Han var ju tacksam att skämta om också, för hans orubblighet gjorde honom förutsägbar, ibland en parodi på sig själv: om man började läsa en text av Lennart Persson så visste man att man kunde vänta sig lite smuts, lite kön och lite smärta. En artikel om Jelly Roll Morton avslutade han med orden ”Snacka om eld i baken – av mer än en anledning”, och sånt kunde ju ge en ett leende på läpparna, inte hånfullt, mer ”oh brother, get out of here”-kärvänligt.

I en tidsålder då det är lätt att få illusionen att man kan googla allt är människor med Lennart Perssons kunskaper en bristvara. Därför är det extra sorgligt att han har gått bort – för vem ska nu berätta om den där fantastiska soulsingeln som gavs och floppade och glömdes bort och vars mastertejp återfanns i en låda i ett skjul bredvid en svinstia på den döde soulsångarens pappas gård? Wikipedia känner inte till den. Inte Andres Lokko heller. Och Dave Godin är ju död. Förlåt, jag tänker helt egoistiskt här, men jag kan inte låta bli: det finns ju så mycket musik som jag aldrig kommer att höra nu, bara för att den jävla cancern kom och rånade oss på Lennart Persson. Det känns så frustrerande, så orättvist.

För några dagar sedan tänkte jag på Lennart Persson, eftersom jag lyssnat mycket på Allen Toussaints nya skiva "The Bright Mississppi" den senaste månaden och satte den högst på min Bäst Just Nu-lista som kommer i nästa Nöjesguiden. Det är en skiva som jag visste att Lennart Persson älskade innan jag fick reda på att han faktiskt gjorde det (han gav den 9/10 i Sonic): det är en hyllning till gammal Buddy Bolden-drömmande New Orleans-jazz, med funksoullegenden Allen Toussaint vid pianot. Det är sånt som Lennart Persson hyllade by default, själv är jag mer restriktiv, men den här skivan är faktiskt helt magisk. Jag tänkte fåfängt när jag skrev den där listan att jag hoppades att Lennart skulle läsa den. Inte för att jag ville att han skulle bry sig om mig, utan för att han kanske hade blivit glad om han fick reda på att det finns folk under 50 - ja, folk under 30 - som faktiskt kan förtjusas av sån musik. Lite återväxt och hela den grejen, det skulle han säkert bli glad av, det är ju lätt att känna sig ensam med Louis Armstrong-boxen. Ja, det var inget jag stannade vid länge, tanken passerade och försvann sen. Och nu har Lennart Persson passerat oss.