Hur som helst.
Jag tänkte på en sak häromdagen: varför är det så få filmer som låter en artist eller en kompositör utgöra hela soundtracket? Jag hade haft mycket mer respekt för "Paris" om de hade haft 100% Erik Satie som bakgrundsmusik, och då samtliga gymnopedier och gnossienner och även lite annat. Man skulle också kunna tänka sig en hel film med bara Duke Ellington-låtar (en sådan har jag föreställt mig länge: jag skulle ha "Blue pepper (far east of the blues)" i öppningsscenen och "Pyramid" när eftertexterna började rulla), eller med Schubert eller med Lee Perry eller Swizz Beatz. Mike Nichols byggde sina två mest kända filmer på soundtrack av samtida artister: Simon & Garfunkel ("Mandomsprovet") och Damien Rice ("Closer"). Och Antonioni anlitade Herbie Hancock för att göra musiken till "Blow-up". Jonathan Richman var oförglömlig som återkommande trubadur i "Den där Mary", men tyvärr var regissörerna fega nog att smyga in lite annan musik emellanåt, det räckte tydligen inte med Jonathans akustiska gitarr. Hur som helst: det är ett koncept som kan bli hur bra som helst. Nyckelordet är homogeni. Ett homogent soundtrack är ett bra soundtrack. Det är egentligen inte mer kontroversiellt att filmens fotograg behåller samma färgtoner hela filmen igenom. Jag hatar löst sammansatta blandbandsliknande soundtrack. Tänk om "Pretty woman" inte bestått av lite olika låtar från lite olika artister, utan satsat på Roxettes "It must have been love" och låtit hela soundtracket bestå av Per Gessle-kompositioner? Jag lovar att det hade gjort filmen mer intressant.
En annan sak jag tänkt på är historieskrivning. Det blev påtagligt på Pet Sounds. På Pet Sounds skapades världen 1978 i England, och all Bra Musik som gjorts sedan dess reflekterar detta faktum på något sätt. Det är något... begränsande. Men ändå rätt mysigt på sätt och vis. Man kan inte bli besviken när man går till Pet Sounds Bar och dricker öl och lyssnar på musiken de spelar, av den enkla anlednignen att man inte kan bli överraskad. Joy Division, check. Human League, check. Depeche Mode, check. New Order, check. Happy Mondays, check. Och så vidare. Men jag blev glad när de spelade The Knifes "Heartbeat". Då åkte näven upp i luften, kunde inte hjälpa't. Det handlade förmodligen om nostalgi. Sommaren 2003 och ett hav av ungdom och möjligheter. Nu är jag snart 27 och jag betraktar distanserat och lite föraktfullt de piercade ungdomarna i tunnelbanan. De lever i sin värld och jag i min. Jag kan inte hjälpa det. Det bara är så.
Jag tycker att även Wes Anderson lyckas bra med homogena soundtracks, även om han använder sig av fler artister.