Såhär: jag tror att alla sångare och sångerskor kan delas in i två kategorier - de som ser orden de sjunger som det viktigaste, och de som ser musiken som det viktigaste.
Billie Holiday är 100% orden. När man lyssnar på henne låter hon så... real. På samma sätt som Ann Peebles eller Beanie Sigel. Musiken är fantastisk, men den är fantastisk för att Billie är helt inne i sången, helt inne i orden, identifierar sig med sorgen och ångesten och besvikelsen och förälskelsen. Man får känslan av att hon ibland inte märker om hon sjunger i takt eller lite efter, eller om hon låter tonerna klinga ut så länge som de ska. Det är orden och deras innebörd som är det viktiga.
Ella Fitzgerald är helt annorlunda. Hon är mer som en riktigt grym jazzmusiker, som bara råkar använda sig av sin röst istället för en saxofon eller en trumpet. Hon vet exakt vad hon gör och hon älskar att göra det, hon älskar tonerna, intervallen, melodierna. Det kanske låter tråkigt, men det är bara ett annorlunda sätt att förhålla sig till musik. Man ska inte förväxla det med att vara distanserad. Ella sjöng för allt vad hon var värd och hon tog musiken på stort allvar, hon var helt inne i den. Men orden var sekundära - det var musiken som var det intressanta, det var kompositionerna som var mystiska och heliga.
Det här med att sätta musiken före orden har traditionellt sett varit vanligare bland vita än bland svarta sångare. Jag tänker på Beatles, Donald Fagen, Magnus Uggla, Belle & Sebastian... Men vissa är lite svåra att placera, som David Bowie (som gjorde en skiva med titeln "Man of words, man of music"). Jättefina melodier, ofta rätt kassa texter - men samtidigt känns det som att han var helt inne i orden han sjöng, lyssna till exempel på hans tolkning av "Wild is the wind" eller egna låtar som "Heroes" och "Sound and vision". Att sjunga en låt med en fånig text behöver ju inte heller betyda att man inte bryr sig om texter, det kan tvärtom vara ett sorts statement eller experiment, och då blir orden accentuerade för att skapa en så konstig effekt som möjligt - så tolkar jag "Life on Mars" med sin praktusla nonsenstext.
En annan rockman, Elivs Costello, har verkligen varit en artist som satt orden framför melodierna. Det är klart att det är melodier också, och en hel del genomtäntka ackordföljder och arrangemang etc, men man kan inte säga något annat än att orden är otroligt viktiga för Costello. Så är det kanske för de flesta singer/songwriter-män och -kvinnor, det är därför som de oftast tråkar ut mig något enormt: det är för mycket fokus på texter, musiken står aldrig på egna ben. Ändå är detta gäng artister som har mer gemensamt med Billie Holiday än med Ella Fitzgerald. Problemet är bara att de varken har sångröster så starka som Billies eller texter så allmängiltiga som det Tin Pan Alley-material hon sjöng.
Det finns en del svarta artister som är mer fokuserade på melodi än på text. Wyclef Jean till exempel, han är mycket mer musiker än sångare. Cassie... men kanske beror hennes sångstil mest på att hon har en begränsad röst och därför inte vågar slänga ut den på känslornas ocean och låta texten göra melodin elastisk à la Mary J. Blige - hon håller sig till melodin helt enkelt, och hon gör det bra, de där känslorna anas ändå under ytan. Vad har vi mer? Whtiney Houston, skulle jag vilja säga. Dionne Warwick såklart, men det känns lite billigt att säga henne om ni fattar vad jag menar.
En intressant artist i sammanhanget är Mariah Carey. Hon är ju skitmycket musik, men också skitmycket orden, åtminstone på senare år. I "We belong together" och "Side effects" är hon djupt inne i texten, och åtminstone i den förstnämnda lyckas hon kombinera det med musikaliska utvikningarna. Det är imponerande, för att inte säga fascinerande. Att vara sådär multi, att kunna sjunga på båda sätten samtidigt, det är rätt ovanligt. Det är Mariah och Prince egentligen, fler kan jag inte komma på.
Nina Stemme, kanske.