Apropå gammal kultur: jag har lyssnat rätt mycket på Judy Garland de senaste dagarna. Ypperligt soundtrack när man cyklar. (Jag har återupptäckt cykling efter en nio månader lång paus. Så länge har jag inte varit ifrån en cykel sedan jag var en liten knatte, och min kropp har uppenbarligen anpassat sig till ett cykelfritt liv: det gör asont i mitt ass när jag sitter på den normalmjuka sadeln. Men det är ändå underbart att cykla.) Bland annat Gene Kelly-duetten "For me and my gal" som påminner inte så lite om Cole Porters "Night and day" men som ändå vinner på pur charm. Jag irriterar mig dock på att Judy inte ändrar genus när hon sjunger texterna - i "Embraceable you" till exempel går en nyckeltextrad "come to papa, come to papa, do" och det logiska vore ju att ändra "papa" till "mama". Genom att inte göra det ställer sig Judy Garland utanför texten och sången, man får distans till hela verket, det blir någon sorts meta-pop som visserligen är lite ovanlig men ändå inget man föredrar framför the real thing. En annan grej: hon är så himla o-funky! När hon sjunger "Blues in the night" så - jag fattar inte hur hon lyckas - så sjunger hon liksom helt fel på det svängiga pseudo-tjutet "ah-ooh-wee-ah-ooh-wee", det låter som en tysk general ropar "ahoi! ahoii!". Om och om igen. Det är skrattretande på fel sätt. Frank Sintatra gör för övrigt samma misstag när han sjunger den, men hans version är så långsam och han är så smooth och cool ändå så han kommer undan med det. Men stackars Judy får stå där och svettas och skämmas med sina misslyckade äventyr i de svängiga melodiernas domäner. Men hey, det är lugnt, älskar henne ändå. Och "Over the rainbow" är oändligt bra, det fattade till och med ODB.
(Har ni hört "Over the rainbow's end" med reggaevokalgruppen The Gaylads förresten? Inte det? Ni vet, de som gjorde "My Jamaican Girl"? Doesn't ring a bell? Hur som helst så är den väldigt bra, det är en sorts missuppfattning av "Over the rainbow" med förenklade ackord och bara en snutt av originalmelodin. Mer rocksteady än reggae, men sånt gillar ju jag.)
OK. En sak till.Erik Schüldt bad mig yppa min egen topp fem efter att jag tvingat honom göra det, och det finns ingen anledning att hålla tillbaka informationen för er, kära läsare. Here goes:
1. J.S. Bach (det eviga, det genetiska, det självklara, den livsbejakande SANNINGEN)
2. Schubert (ingen har någonsin kunnat översätta melankoli till melodier som han)
3. Haydn (så cool, så elegant, så mycket känslor under ytan som bara anas - modernt!)
4. Beethoven (hans samlade verk är som en tonsatt dagbok, så privat och ändå så inbjudande)
5. Debussy (hans musik är så oförutsägbar, han gick bara på känsla, balanserade på en tunn lina och fegade aldrig ur, gestaltade sina inre bilder utan att snegla på någon annan)
Femman sitter lite ostadigt och kan bytas ut från dag till dag. Just nu lyssnar jag mer på Bellini än Debussy. Och det finns ganska många som jag egentligen tycker är bättre än Bellini. Men skit samma, ni fattar. Jag lyssnar inte så mycket på musik gjord före 1700. Men det kanske kommer, man kanske mognar med åren.
Nyupptäckt som är mycket bättre än Judy Garland: Blossom Dearie.