Men inget ont som inte för något gott med sig. Ikväll såg jag Howard Hawks "His Girl Friday" (1940) som jag ruvat på hela våren, och den var precis så bra som jag hade hoppats på. Alltså... jag vet inte var jag ska börja... den var bara så FANTASTISKT rolig! Vilken dialog! Vilket manus! Cary Grant, vilken skådespelare, jag tror inte jag någonsin sett honom bättre, och då har jag ändå sett honom både i "Bringing up baby", "The Philadelphia Story" och i Hitchcock-filmerna. Här var han i sitt esse: riktigt skamlös och skrupelfri i sina försök att vinna tillbaka exhustrun från den tråkiga killen från Albany som hon ska gifta sig med dagen efter. Exhustrun, Rosalind Russell, var också grym - hon spelar alltså Grants exhustru, men framförallt är hon stjärnreportern på tidningen som han är redaktör för, som tänkt pensionera sig för att bli hemmafru i Albany, men Cary Grant snärjer henne genom att liksom hiva ett scoop över henne och få nyhetsjagarinstinkten i henne att flamma upp. Den stackars Ralph Bellamy spelar killen som hon tänkt gifta sig med: en genomsnäll försäkringsmäklare som inte har någon humor och som ständigt blir haffad av polisen i storstaden efter att Cary Grant bussat på honom allt från blonda femme fatales till förfalskade pengar (!).
Mitt i allt detta har filmen faktiskt ett innehåll: en extremt romantiskt bild av luttrade nyhetsreportrar som gör vad som helst och behandlar folk hur som helst för att få sin nyhet, och rusar till telefoner likt uppspelta tonårstjejer, när de inte spelar poker i polishusets pressrum och väntar på att avrättningen ska bli av. Samtidigt är filmen en mild satir över korrupta politiker (något för alla The Wire-fans), inkompetent domstolspersonal och, tja, cyniska mediamänniskor.
Men mest av allt tänker man på dialogen. Man är helt uppslukad av den. Man får inte en lugn sekund. Folk pratar i munnen på varandra, ibland är det långa scener när tre personer är i bild och alla pratar om olika saker och allt är viktigt och allt är roligt. Det är helt fantastiskt att beskåda, som en frijazztrio som är helt i fas med varandra trots att de spelar helt olika saker. Men Hawks förlitar sig inte bara på snacket - här finns en del good ol' fysisk humor också, som när Cary Grant hälsar på Ralph Bellamy genom att skaka hand med hans paraplyahandtag istället för hans hand (klassisk härskarteknik, som följs av repliken: "Always bring an umbrella? Got galoshes as well? Atta boy.") eller när Rosalin Russell kastar sig och tacklar polismästaren som om det var amerikansk fotboll.
På imdb såg jag nyss att det fanns en massa roliga citat från filmen. Check this out t.ex.:
Fred, the Mayor: Who else was there when he gave you this?
Joe Pettibone: Nobody. He was out fishing.
Fred, the Mayor: [to Sheriff Hartwell] Get the Governor on the phone.
Joe Pettibone: No, he's not there. He's out duck shooting.
Fred, the Mayor: The blasted nimrod... fishing, duck shooting! A guy who's done nothing for the last forty years but play pinochle gets elected governor and right away he thinks he's a Tarzan!
Ovanstående replikskifte tog max sju sekunder. Jag skojar inte. Man ska inte se såna här filmer med textremsor, då är man körd. Det är verkligen som jazz (eller en pigg Haydn-stråkkvartett): man måste lyssna, och gör man det är det fett rewarding.
Nu väntar Preson Sturges tidiga 40-talsfilmer. Har bara sett "The Lady Eve", och den var visserligen inte så bra som jag hade hoppats på, men jag tror ändå på "The Miracle at Morgan's Creek", "The Palm Beach Story" och "Sullivan's Travels". Åh screwball alltså, film blir helt enkelt inte bättre än såhär. Det är så smart, så roligt, så proffsigt och så snyggt - 100% underhållning. Men ingen gör såna här filmer idag, av den enkla anledningen att ingen regissör vågar sätta filmen och underhållningen framför skådespelarna, det visuella, och musiken. Men allt det där är sekundärt egentligen, allt är bara verktyg. Som Hitchcock sa: "actors are like cattle". Skillnaden mellan de här verktygens roll då och nu är som skillnaden mellan gitarrens roll på en Burt Bacharach-skiva och en Metallica-skiva.
Hm, nu blev det inte läggdags kl 23 ändå, som planerat. Men ge mig fem år till så är jag där. På gott och ont.
PS Michael Jackson R.I.P.
Har själv rotat ner mig i screwballfilmer sista månaderna. En höjdpunkt var "The Philadelphia story". Den som inte sett den har något att se fram emot. Cary Grant och Katharine Hepburn var väldigt charmerande. Till på köpet: James Stewart!