... tänkte Woody Allen och gjorde ännu en film efter ett koncept som works. Var nyss på bio och såg den. Den var bra! Men alltså, ni ska inte lita på mig, jag är så biased så det finns inte. Det är som att fråga Andres Lokko om en ny Kevin Rowland-skiva är bra eller dålig. Ok men några spontana tankar:
- jag älskar att Woody Allen älskar Larry David. Han måste ha sett på Curb och tänkt "shit vad kul". Och Larry David funkar givetvis bra som allensk gnällspik, men han har svårt att leverera sina repliker utan att le lite, han är en ännu sämre skådis än Jerry Seinfeld.
- jag älskar att fimen avslutas med nyårsafton och Auld Lang Syne. Precis som i "Radio Days" och precis som i "Gilda" eller "The Apartment". Woody är så sentimental.
- många roliga repliker. De flesta var typiska Woody-skämt. Men en replik var ett Larry David-skämt av klassiskt snitt: "These pants really fit me."
- ända sedan "Anything Else" har Woody varit ganska övertydlig med sina små budskap, och här blev det ganska irriterande i längden. Även om man kan förstå och sympatisera med whatever works-filosofin blev man rätt trött på att ständigt få den uppkörd i ansiktet. Skulle han inte kunna vara lite mer subtil?
- extremt otrovärdigt att en ung snygg tjej blir kär i Larry David, inte för att han är gammal utan för att han förolämpar henne varje gång han öppnar munnen.
- kanske inte helt fräscht ändå med snygg, naiv och ultrakorkad tjej som hänger efter ett manligt geni som har genomskådat världen och människorna. Det skämtades lite om hans självgodhet, fast det var så att säga falsk ödmjukhet - i grund och botten fanns ingen kritik av de här stereotyperna.
- kul med att "Gud var gay för att han var en decorator". Ah, det var många bra skämt faktiskt.
- trevligt att vara tillbaka i New York.
The bottom line: soft film. Bland decenniets Woody-bästa faktiskt. Det är bra att han rör sig från "Cassandra's Dream"-träsket. Nu återstår att se om han klarar av att göra en komedi utan övertydlig sensmoral. Sensmoralen får gärna finnas där - den behöver bara inte vara övertydlig. (Var jag övertydlig nu?)
- jag älskar att Woody Allen älskar Larry David. Han måste ha sett på Curb och tänkt "shit vad kul". Och Larry David funkar givetvis bra som allensk gnällspik, men han har svårt att leverera sina repliker utan att le lite, han är en ännu sämre skådis än Jerry Seinfeld.
- jag älskar att fimen avslutas med nyårsafton och Auld Lang Syne. Precis som i "Radio Days" och precis som i "Gilda" eller "The Apartment". Woody är så sentimental.
- många roliga repliker. De flesta var typiska Woody-skämt. Men en replik var ett Larry David-skämt av klassiskt snitt: "These pants really fit me."
- ända sedan "Anything Else" har Woody varit ganska övertydlig med sina små budskap, och här blev det ganska irriterande i längden. Även om man kan förstå och sympatisera med whatever works-filosofin blev man rätt trött på att ständigt få den uppkörd i ansiktet. Skulle han inte kunna vara lite mer subtil?
- extremt otrovärdigt att en ung snygg tjej blir kär i Larry David, inte för att han är gammal utan för att han förolämpar henne varje gång han öppnar munnen.
- kanske inte helt fräscht ändå med snygg, naiv och ultrakorkad tjej som hänger efter ett manligt geni som har genomskådat världen och människorna. Det skämtades lite om hans självgodhet, fast det var så att säga falsk ödmjukhet - i grund och botten fanns ingen kritik av de här stereotyperna.
- kul med att "Gud var gay för att han var en decorator". Ah, det var många bra skämt faktiskt.
- trevligt att vara tillbaka i New York.
The bottom line: soft film. Bland decenniets Woody-bästa faktiskt. Det är bra att han rör sig från "Cassandra's Dream"-träsket. Nu återstår att se om han klarar av att göra en komedi utan övertydlig sensmoral. Sensmoralen får gärna finnas där - den behöver bara inte vara övertydlig. (Var jag övertydlig nu?)