Här är lite empiriska fakta, jag har aldrig läst det någonstans, bara förbluffats efter att ha lyssnat:
1. Irving Berlins snodde en del av melodin till "Cheek to cheek" från första satsen i Mahlers fjärde symfoni, det är en passage som återkommer flera gånger.
2. Cole Porter snodde inledningen till "Night and day" från de första takterna i Puccinis "Nessun Dorma" (från "Turandot"). Det låter i alla fall väldigt likt, harmoniskt.
3. Burt Bacharach snodde början av melodin till "I'll never fall in love again" från tredje satsen i Beethovens pianosonat nr 25 i G dur (op. 79)
4. Fleet Foxes snodde början av melodin till "White Winter Hymnal" från en snutt av sista satsen i Robert Schumanns fjärde symfoni (strax innan mitten).
När det gäller Fleet Foxes var det kanske en ren slump, men med de andra herrarna är jag mer osäker.
1. En hel del av vad som uppfattas som stölder är inte stölder, utan bara sammanträffanden. Folk tror att musik är magi, men det är det inte. Enkla treklangsharmonier med enkla melodier kommer att vara likadana utan att någon medvetet snott från nån annan. Men ibland finns det rena stölder, eller vad man ska kalla dom. Summertime" av Gerschwin är ju t. ex. bara en väldigt långsam version av C Minor Rag, en såvitt jag vet anonym och populär komposition som G helt klart var bekant med innan han skrev P&B.