Bessie Banks ligger å har det gött.

Denna blogg börjar mer och mer få karaktären en öken med enstaka (men stolta) palmer, snarare än trädgård full av pigga små buskar. Hur som helst, jag kan inte fega ur totalt ur 00-talssammanfattningarna, it just wouldn't be right. Så jag ska säga en sak, och det ska inte handla om gratisdecenniet eller långa svansar eller eklektiska lekfulla underbetalda artister eller rappare med rosa kläder. Det ska handla om soul.

På 90-talet stod soul högt i kurs. Det var en massiv retrovåg - tänk på alla spaltmeter i tidningen Pop (inte bara Andres Lokko, utan även Lennart Persson och Jan Gradvall skrek sig hesa om att Aretha Franklin minsann var lika bra som Bob Dylan osv), tänk på alla cd-samlingar från Kent, tänk på alla "omistliga" boxar från Rhino (90-talet var boxarnas guldålder), tänk på Fusion och Fasching, tänk på Quentin Tarantino och den töntiga blaxploitation-trenden, tänk på Mary J Bliges epokgörande soundskifte mellan "What's the 411" och "My life", tänk på R. Kellys adoption av Ronald Isley, tänk på BBC:s "Dancing in the street"-dokumentärserie och hur de satte den afroamerikanska popmusiken i första rummet, tänk på hur coolt det var när The RZA samplade gamla Stax-skivor till Wu-Tangs första hitlåtar... soul var helt enkelt extremt hippt på 90-talet.

Och det var en tacksam sak att gilla, för soul var något som var antitesen till 80-talets populärkulturella ideal. Det var först på 00-talet som folk vågade erkänna för sig själva att syntig 80-talssoul som Luther Vandross, D-Train och inte minst Prince var lika fin och värdefull som det gamla gardet från 60- och 70-talet.

90-talet var James Brown. 00-talet var så himla mycket inte James Brown. Det var intressant, för han dog ju för ett par år sedan, en händelse som knappast slog ner som en bomb i hipster-Stockholm. Jag svär, hade det varit Jackson Browne som hade dött så hade det varit en större händelse, mitt under brinnande yacht rock-krig. Sjukt. James Brown var otrolig. Jag lyssnade på "There was a time" så sent som i morse.

På 90-talet ville artister förknippas med soul. Jag minns en störtfånig intervju med Embrace inför deras debutalbum, där de sa att deras största inspirationskällor var Stevie Wonder och Sly & The Family Stone. Vilken tvättäkta lögn! På 00-talet ville dock ingen artist associeras med soul. Ingen som var cool i alla fall - Vänersborgsbandet Division of Laura Lee hade ett bandnamn som blinkade till en tuff gammal souldiva, det hade varit ballt 1996, men på 00-talet var det nog bara ballt i Vänersborg, och förmodligen inte ens där.

Och vem skrev om soul på 00-talet? Andres Lokko slutade göra det i samma sekund som tidningen Sonic föddes (med ett 90-talskorrekt omslag: R. Kelly på framsidan!), istället blev det klåpare som Markus Larsson som tog upp facklan, och honom lyssnade givetvis ingen på. Det var som om alla seriösa musikkritiker kollektivt bestämde sig: "nä, nu får det vara nog, nu har vi paid our dues, nu har vi missionerat om soul under hela 90-talet, nu skriver vi om något annat istället. Må det vara folkrock, Mali-pop, New Order eller Steely Dan. Vad som helst, men inte soul." Can't blame 'em - men samtidigt är det lite märkligt att en hel genre kan försvinna från etern bara sådär. Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då? Om soul finns men ingen skriver om det, betyder det något då?

Håkan Hellström gillar i och för sig soul. All heder åt honom, som vanligt. Samtidigt är "Ramlar" med sitt "rusiga" "soulblås" den i särklass sämsta låten på hans annars underbara debutalbum, och hans Dexy's-inspirerade andra album är den sämsta skivan som han gjort - om detta är nästan alla överens. Hela hatt&blås-indien var ju ett varningstecken: bara för att man gillar en viss musikstil betyder inte det att man bör försöka sig på att göra sån musik själv. Så soulen försvann från den svenska indien med svansen mellan benen. Good riddance. Samtidigt är det lite konstigt om balansen i musikmedia ska hänga på vilken musik som de artister som är heta för tillfället snackar om i intervjuer. När Damon Albarn tröttnar på Afrika, kommer alla glömma Toumani Diabeté då?

Hur som helst. Jag skulle bara vilja påminna alla om att soul finns, och att soul är bra. Alltså inte bara bra, utan fantastiskt bra. Soul är inte kitsch och afrofrisyrer och pimpkläder. Soul är den popmusik som är minst meta, postmodern, arty-party, intellektuell och konceptuell. Soul är inte musik som handlar om triviala saker som musik eller subkultur. Soul handlar om människor, om relationer. Om livet. Det är både pretentiöst och extremt antipretentiöst. Jag menar, jag älskar en låt som Hot Chips "Ready for the floor". Men vad handlar den om? Med lite god vilja handlar den om att allt är kört men att det är okej, att man är beredd att ta smällen; med nyktra ögon ser man att den inte alls handlar om det, att det bara är en massa mer eller mindre coola textrader staplade på varandra, med ett meningslöst citat från Tim Burtons första Batman-film som pricken över i. Soul är, precis som country, låtar som man vet åtminstone handlar om något. Det är rakt på sak: han har lämnat mig, shit vilken ångest. Eller: jag ska lämna henne, shit vilken ångest. Eller: jag har betett mig som en idiot, jag är beredd att ta mitt straff, jag vet vad som väntar, men snälla säg det inte än, shit vilken ångest.

Real shit, shit to make em feel shit. Klassisk rad från en (någorlunda) klassisk Mobb Deep-låt. Det har alltid varit mitt ideal med musik, eller konst i allmänhet. Och det finns soullåtar - jag pratar inte om flåsiga hits som spelas på nostalgiradio och på studentnationer, utan om lite tyngre saker - som når upp till det idealet. Det finns givetvis musik från alla håll och kanter som når upp till det idealet, och man ska inte sätta soul på en piedestal och kategoriskt hävda att det är bättre än allting annat, det var väl det misstaget vissa gjorde på 90-talet. Men glöm inte soulen, jag säger bara det. En dag vaknar ni upp och då kommer inget Pitchforkband i världen att svara på de frågor som ni ställer er.
#1 - - Nicholas:

Tips: Chuck Jacksons "In between tears".

#2 - - karl:

men fan. keb darge och alla dom där då. hela cratedigging-vågen etc. sharon jones & the dap kings, allt det där. inte heelt borta liksom.

#3 - - Daniel:

Men att Raphael Saadiqs clasic soulpastisch var en av förra årets mest hyllade plattor visar väl att soulen inte var helt död i detta decennium heller?

#4 - - Nicholas:

Jag snackar inte så mycket om retroartister, utan om mediaklimatet. Hypebarometern. Sharon Jones & The Dap Kings är väl mysiga på sitt sätt, men det är ändå ett band för folk som jobbar på vinylaffärer, de har ingenting att göra med 00-talet.

#5 - - Amat:

applåder



Men vad säger du om Amy Winehouse? Hennes andra album var för mycket retro för min smak, och hennes första är kanske mer jazz än soul, men hypebarometern sköt ju i höjden där i slutet av 2006, början av 2007?

#6 - - Henrik:

Saadiqs fina skiva försvann ju helt i någon slags anti-Josss Stone våg om jag inte minns helt fel.



Annars är det väl egentligen rätt naturligt med motreaktioner på närliggande trender. Man blir liksom sugen på nått nytt efter några år. Sen gissar jag att första hälften av 00-talets fantastiska R&B-våg gjorde att folk lyssnade på det istället. Utom då de som egentligen inte bryr sig om något annat än brittisk gitarrock, som blev glada att de kunde slippa låtsas mer.

#7 - - Nicholas:

Amat - fan du har rätt. Det var en äkta hype. Fast ändå inte kanske? "Back to black" var ju en blockbuster, men var det någon som på riktigt tyckte att den var fräsch? I sure as hell didn't. Och sen kom ju alla vidriga Amy-kloner i släptåg. Duffy, shit vad bull hon var. (Fast hon hade faktiskt en bra låt, har glömt vad den heter.)



Henrik: det ligger något i det där, att de som bara gillar gitarrock började stå för att de faktiskt bara gillade gitarrock. På sätt och vis är det kanske positivt. Ärlighet osv. Men det är ju ändå jäkligt trist.

#8 - - Anonym:

Vad tycker du förresten om Veronica Maggio? "Stopp" är ju verkligen som vilken fantastisk, rivig, desperat soulpophit som helst. Fast på svenska då. Och ungefär samma sak gäller egentligen med hela hennes senaste skiva. Eller är hon inte ÄKTA (i "rapparen Petter anno 00"-röst) nog?

#9 - - Kristofer:

James Brown är ju bara ett exempel - hade Levi Stubbs dött på 90-talet hade Pop fan gett ut ett specialnummer.



Men så här: jag är för ung för att minnas vad som var hippt på 90-talet, men i högstadiet lyssnade vi mest på Pras. Däremot började jag ett rätt frenetiskt soulsamlande under 00-talet, parallellt med yacht rock och dubstep och allt sådant där.



Det är säkert en väldigt subjektiv upplevelse, men för mig har soulen varit närvarande hela decenniet - dels i "traditionell" mening, men också i deep house, den bästa dubstepen, framför allt i väldigt mycket av det som Service och Tough Alliance sysslade med. Och sen har ju Richard Searling i tysthet släppt de utmärkta soul toghetherness-samlingarna varje år, där ny och gammal soulmusik samsats. De har såklart inte direkt sålts på statoil, men jag har nog inte upplevt att soulen inte varit närvarande. Men det kanske beror på att man själv har befunnit sig i någon slags marginal också.

#10 - - Nicholas:

Jag tycker att det är lite slarvigt att säga att soul har varit närvarande i dubstep, Service och Sincerely Yours. Jag håller verkligen inte med om det. Även om TTA:s cover på "Mine was real" är fin. (Det covervalet handlade gissningsvis mer om kärlek till A-Lo än till Hotlanta.)

#11 - - Kristofer:

Ja, det gjorde det, i mine was real-fallet (vilket faktiskt inte var den jag hade i huvudet, snarare take no heroes, saksamma). Men mycket av TTA:s melodivärld är ju rena soulmelodier rakt av, och personligen upplever jag dem som versioner på ZZ & The Companys "gettin ready for the getdown" om och om igen. Om det var Erik och Hennings avsikt har jag ingen aning om (de kan ju inte svara på frågor).



Men när jag skrev närvarande så menade jag just närvarande, inte dominerande - och det tycker jag nog soulmusiken varit i såväl TTA, Embassy (okej, kanske inte resten av service) som dubstep - särskilt den dubstep som på senare tid allt mer influerats av amerikansk housemusik. Därifrån till soulmusik är ju steget väldigt kort. Men sen upplever jag nog också soul lika mycket som en attityd - nej, MER som en attityd - än en specifik genre.

#12 - - Amat:

Jag tror att Amy Winehouse-hypen var legitim. Folk gillade henne. Men sen är Back to Black-skivan extremt poppig också. Det är liksom ingen slump att hon fick sitt genombrott när hon skippade debutens jazz- och hiphopinslag och istället började sampla Motown-klassiker.



Sen tror jag att det mesta av hypen hade att göra med hennes personlighet. Igen, det är ingen slump att hon blev stor när hon gick från att vara ung-tjej-kaxig till att fucka ur på en nivå som till och med skulle få Pete Doherty att skaka på huvudet.



Folk har nog tyckt att musiken är okej, men det har alltid varit texterna och rösten som gjort Winehouse speciell. När man behåller den visserligen bra, men halvtråkiga musiken, men byter ut Winehouse mot Duffy, Adele och andra bleka kopior tappar vi snabbt intresset och jag tror att det är det som gör att man upplever hennes hype som "oäkta". Hypen fanns där helt klart, men försvann samtidigt sjukt snabbt.

#13 - - Chickenwing:

Det är sannerligen inget fel på Marvin Gaye/Tammi Terrell-duetter heller.

#14 - - Jörgen Johansson(JJ):

> B:a 80-tals soulen > Joyce Sims - Come into my life, http://www.youtube.com/watch?v=lUOfLyP493Q

#15 - - Daniel:

"Jag snackar inte så mycket om retroartister, utan om mediaklimatet. Hypebarometern."



Jag snackade inte heller om artisterna i sig utan mediahypen av dessa. Förutom nämnd Saadiq så har ju en del andra namn som Winehouse och Duffy tagits upp i tråden. Min poäng var att även om soulen inte är lika het som 90-talet, för det är den naturligtvis inte, så är det ju långt ifrån död. Tycker inte ens att det går att prata om någon lågkonjunktur då soulen varit hetare detta årtiondet än något årtionde före det, med undantag för nittiotalet då. Tror att den största skillnaden mellan nu och då är att soulen numera är så etablerad i folks musiksamlingar att skribenterna inte behöver skrika sig lika hesa längre för att få folket att förstå att soul är grymt. Vi vet det nu.

#16 - - Kristofer:

Skrev ett superlångt svar, men publicerar det hos mig istället, så slipper du att jag kidnappar din sajt igen. Hoppas du är ok med att jag kallar dig "Den rockande advokaten"! det lät skoj!



http://www.throwmeaway.se/blogg/vad-ar-soul/

#17 - - Max:

apropå soul: http://twoagainstnature.wordpress.com/

#18 - - Jed:

Härlig bild av Bessie! verkar vara en mysig tjej!

#19 - - matti alkberg:

Buhu. En annan grej det varit lågkonjunktur för är anarkopunk.

#20 - - Nicholas:

Jag gissar att anarkopunk är fett stort i Georgien och Ukraina.

#21 - - Jörgen Johansson(JJ):

> Lyssna på nedanstående klipp och bli knäckt!

> Och omslaget, WOW!



"Jr. and His Soulettes are made up of 4 brothers and sisters. Harold Moore, Jr., (age 10), and his sisters Vinta Marie (age 9), Denise Marshall (age 7)

and Jacquein Carel (age 6). Rumor has it that in 1971 when this record was first pressed, their dad had the bright idea to shrink wrap the vinyl at their uncle's meat packing shop. Of the 300 or so copies pressed, only a handfull survived, and rest were destroyed at the shop"



http://www.youtube.com/watch?v=9z9SH4lwhKg



http://www.youtube.com/watch?v=ipL2lNh-0Eg&NR=1



http://www.youtube.com/watch?v=hihb9Wkgs68



!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



1. Thing

2. Do The Creep

3. Momma Love Tequilla

4. Pimp

5. Waw-Waw Rock

6. Love From Above

7. Flip Will

8. Do Your Funky Thing

9. Slow

10. Swet Little One

11. Kewetha

12. Kat-Walk

13. Blues Rock

14. Pop Junior Pop