Jag missade de första minuterna (för jag trodde att vi skulle se den på Zita där den började nio, men min biodate som köpt biljetter var på Saga och där började den kvart i!) och var beredd på att sura mig igenom hela filmen eftersom jag snuvats på den omtalade öppningsscenen, men det blev inte så. Varför? För att filmen var så himla bra, historien var så himla bra. Lars von Trier är så himla fantastisk. Hur kan man ha så fantastiska insikter om relationer och psykologi OCH kunna uttrycka det i briljant dialog i filmmanus OCH dessutom göra extremt visuell film av det? Han är så multibegåvad. Han är solid. Det är så himla grymt.

Det är så absurt att vissa, som Maria Sveland och Katarina Wennstam i DN, kan tycka att filmen är kvinnofientlig. Really? Kvinnofientlig? Det var den slappaste analysen sen... jag vet inte, sen tidernas begynnelse typ. Faktum är att det är Sveland & Wennerstam som är sexistiska, för det är de som slentrianmässigt drar fram de dammiga gamla tolkningsredskapen bara för att filmen 1) innehåller en kvinna, 2) kvinnan beter sig inte på samma sätt som den rationelle mannen, och 3) kvinnan straffas. Men att bara se till detta är extremt reducerande och förenklande. På samma sätt som det är rasistiskt att kalla alla filmer där det finns osympatiska karaktärer som är svarta för rasistiska: att tänka så bygger ju på att man reducerande anser att alla svarta är sympatiska människor, dvs de är inte som vita som kan vara komplexa och både och. Ja, ni fattar. Så himla fattigt.

Antichrist är ingen film som ger sig på ett så fåfängt projekt som att försöka besvara frågan "hur är kvinnor?". Jesus, tror ni att Lars von Trier är så dum och självgod? Antichrist handlar om en sak: en relation. Ett par. Där en är distanserad och nedlåtande och har the upper hand hela tiden, och den andra är sårbar och beroende. När den sistnämnda blir varse om hur det ligger till, ser den sjuka makt(o)balansen, ser att det inte finns någon riktig ömsesidig kärlek, ja då blir hon sårad och förbannad. Det är en positiv utveckling, och på det sättet är filmen en optimistisk historia. Den handlar om frigörelse, om att inse sitt värde. Det är gött. Det som följer på det är konflikt, för killen som hela tiden haft the upper hand förlorar plötsligt sin kontroll, bluffen är avslöjad, det han erbjuder är inte kärlek. Så långt är allt normalt.

Det som är lite speciellt med Antichrist är hur den här konflikten skildras. Det är ganska extremt och ganska våldsamt och explicit. För min del ser jag gärna allt det som händer från och med att Charlotte Gainsbourg springer ut i skogen och onanerar som ren symbolik. De händelser som följer skulle lika gärna kunna vara andra, mer normala händelser, men de gestaltas så som de gör för att, tja, Lars von Trier tycker om poesi och subjektivitet. Det enda man kan säga med säkerhet är att i slutet av filmen har killen återfått sin kontroll och avslutat relationen med den jobbiga tjejen. Nu kan han gå vidare och bli ihop med någon annan som han kan vara överlägsen. Samtidigt inser han att han inte är king of the hill, att han i något avseende är en förlorare och en relik, eftersom det finns fler kvinnor som Charlotte Gainsbourg, fler kvinnor som inte tänker ta någon skit, kvinnor som marcherar på och klättrar uppåt. De rör sig medan han står still.

Ha, jag gjorde visst själv en lite feminsimorienterad analys där på slutet. Men det var bara för att slutscenen är så himla tydlig, det var mer en beskrivning än en tolkning. Hur som helst: filmen handlar om enkla saker, om människor och relationer, om att förhållanden som inte grundar sig på kärlek och öppenhet är destruktiva. Den är fin och allmängiltig. Alla borde se den. Speciellt alla par.

Naturen då? Visst, den är där, men jag tycker inte att den var det centrala i filmen. Den var bara en dramatisk backdrop. Och som sådan väldigt effektiv ("Chaos reigns" - när man förlorar the upper hand!). Men det viktiga var inte naturen eller ondskan eller godheten eller kvinnligheten eller manligheten. Det viktiga var människorna. Vanliga människor, vanliga känslor, vanliga relationsmönster. Lars von Trier har bara valt att förpacka det som en psykotisk splatter-saga. Men det var ingen fåfäng show-off, det var en berättelse som grundar sig i riktiga känslor, riktiga insikter. Precis som ett förhållande som grundar sig på kärlek och inte bara lathet eller rädsla. Det är såna berättelser och såna förhållanden som håller i längden.