När Ne-Yo gick ut med att hans nya skiva skulle heta "Year of the gentleman", att han var fett inspirerad av Frank Sinatra och Sammy Davis Jr och att han inte skulle ha några gästartister på skivan (inga meningslösa Jay-Z-samarbeten som förra skivans "Crazy"), då blev man ju hoppfull. I och för sig är det rätt klyschigt med Rat Pack-faiblessen, och man minns med fasa Westlifes och Robbie Williams utflykter i (den populära bilden av) den musikaliska världen. Men Ne-Yo, tänkte man, kunde göra det med stil, han skulle sitta vid ett piano och göra skitbra, eleganta, mogna kärleksballader.
Sen kom skivan (släpps idag tror jag), och det är ännu en samling Stargate-låtar. Krampaktig fyrkantig IKEA-disco som jäktar upp tempot på alla Ne-Yos låtar och gör dem oändligt mycket sämre än vad de hade kunnat vara. Jag vet, alla låtar på skivan är inte proddade av Stargate, men de som inte är det låter som Stargate ändå. Och man förundras hur norrmännen kunde förlora den mjuka sensibiliteten från "So sick" eller den oemotståndliga popkänslan från "Irreplaceable" och gå ner sig i sån här strömlinjeformad kvasielectro? Är fjorden förgiftad? Var de bara charlataner ända från början, hade de bara tur innan? Hur som helst så är det sorgligt. För Ne-Yo är en artist som behöver en bra producent, någon som kan slipa bort de mest sentimentala hörnen från hans låtar och istället bidra med lite tyngd, lite fylliga arrangemang, lite klädsam instrumentering. Låtarna mår inte bra av plåtiga 808-trummor och plastiga pianoljud, det låter naket och ofärdigt och framförallt väldigt förvirrat.
Nu kanske det låter som jag är konservativ. Jaja, skit samma i så fall. Alla är inte gjorda för att göra disco, och lika meningslöst som det vore att höra Rihanna sjunga "Get down like that" är det att höra Ne-Yo sjunga "Don't stop the music". För det är det han gör, eller åtminstone tvingas försöka göra, av de påhejande norrbaggarna i Stargate. Komm nu Nejå! Nu skall vi gott hitte på en god hitlåt! En rikteg festeleg discodenga! Omm du bare skruver opp tempot en lille aneng! Såderja!
Någon på WBL skrev att 2008 är ett lite förvirrat år för R&B. Det är sant. Det har gjorts många bra låtar - det gör det alltid - men sådär glimrande fantastiskt som 2006 och 2007 är det här året faktiskt inte. Det är okej, allt går ju i konjunkturer. (Slapp tes som jag inte orkar utveckla: har soul alltid en nedång de sista åren under varje decennium, innan en ny härlig tid och inrikting tar vid? 1968 och 1969 var inte lika bra som de föregående åren, sen blev det ju bra igen. Samma sak med 1978 och 1979, och nu räknar vi alltså inte disco. 1988 och 1989, sämre än mitten av 80-talet, lätt. 1998 och 1999, hm kanske, de var ju inte dåliga men 1995-1997 var ju magiska.) Jag gillar Danja och jag gillar Polow da Don (även om han är lite ojämn) och jag älskar The Dream. Darkchild är också bra fortfarande. Men jag har ändå en känsla att 2010 kommer att knocka oss med ny R&B som är av den kalibern att vi först då inser vilken drought 2008 och 2009 var. Ja, det vore i alla fall trevligt om det blev så. Numerologen i mig skulle bli glad.
Årets kanske bästa r&b-låt (Saadiqs "Sometimes") låter exakt som om den var gjord 1963.
Vem är det som är konservativ nu?