läget?

Publicerat i: Allmänt

Jag bor i Stockholm. Har skrivit in mig på universitetet. Det är fint på Frescati soliga förmiddagar, jag blir påmind om hur jag och Carro rusade upp för rulltrappan så många gånger förra hösten med varsin ipod-hörlur i varsitt öra. (Varför rusade vi? Det var för att musiken var så himla hetsig. Beehoven å Mozart.)

Idag läste jag Nöjesguiden. En artikel var faktiskt riktigt bra! Niklas Eriksson skriver om amerikanska tv-skådisar och spår om deras framtid. Jag satt och skrattade högt. På en annan plats i samma tidning hade Lazee svarat på en recension jag skrivit om hans skiva. Jag ångrade nästan att jag varit så positiv, för han verkade ha sett det som ett carte blanche att skryta om hur överfet han är. Jesus vad ointressant det var att läsa. Ärligt talat förstår jag inte riktigt poängen med såna där svar. Det är en trevlig idé, men artisterna kan ju bara antingen hålla med och säga "Gött!" (om recensionen var positiv) eller säga "du vet inte vad du snackar om, men jag bryr mig inte" (om den var negativ). Ingen vill liksom föra en diskussion eller spinna vidare på tolkningar etc. Måste alla vara så distanslösa och självgoda? Gud vad tråkiga popstjärnor måste vara. Tänk att vara på en fest med bara såna människor. "Läget?" "Jo det är bra jag har nyss gjort en skiva som bla bla bla bla bla". Snark.

En medarbetare på Nöjesguiden, vi kan kalla honom MTV Cribs, dissar Fleet Foxes i det nya numret. Han tycker att de inte har någon relevans 2008. Det förstår jag inte. Fleet Foxes gör såna vackra låtar. Men jag är trött på att folk hela tiden ska tjata om stämsången och Crosby Stills and Nash and whatnot. Jag tycker inte att det är det viktigaste med deras musik. Jag tycker leadsångaren är en riktig leadsångare (och en fantastisk sådan), det är liksom inte The Real Group vi snackar om. Och musikaliskt påminner de mycket mer om Townes van Zandts ensamma sorgsna sånger är Beach Boys fluffiga stämsångspalats. Så det är lite slappt där. Rockjournalister alltså, man får ta dem med en nypa salt. MTV Cribs skulle i och för sig inte vilja kalla sig för rockjournalist. Trots att han har tatuerat in "Broder" och "Daniel" på sina skinkor.

PS förlåt om det förra inlägget lät skrytigt. Jag var bara så glad den dagen.


PS2 någon som har sett Hellboy 2? Är den bra? Funderar på att fråga min lillebror om han vill gå och se den på bio. Han är 14 år och gillar tuffa saker. Jag har inte ens sett Hellboy 1, men jag gillar Guillermo del Toro.

#1 - - Penny:

Haha, såg dig på universitetet idag, tänkte typ - ey, han känner jag! och sen bara näää, eller, ganska snabbt ploppade bilden i inlägget nedan upp i huvudet och bitarna föll på plats. Bloggkändis!!

#2 - - Karin:

Har ej sett tvåan, men ettan var underhållande och bra! Tvåan har tydligen fått bra kritik, gå och se och ring mig sedan och berätta vad du tyckte! Kram

#3 - - Nicholas:

Yes! Bloggkändis! I love it.



OK Karin! Kram

#4 - - Don Costa:

Fleet Foxes stämsång är verkligen rätt lam. Förväntade mig storverk men det är ju bara flera män (eller typ en som överdubbas) som sjunger samma stämma! Och det när det finns såna möjligheter! Jävla lata vita artister.

#5 - - Nicholas:

Fattar vad du menar. Fast det är ju ändå inte I'm From Barcelona direkt. Tycker ändå att stämsången är rätt smakfull, men det är ju män i flanellskjortor, inte Nina Stemme, så det blir ju lite make do with what you got.



Bra svart stämsång: The Ink Spots "If I didn't care" från 1939. Den enda låten som både Woody Allen och Ridley Scott gillar.

#6 - - gustav:

skiter man väl i om förra inlägget var skrytigt, det som var fel där var långa väntan på uppdatering. vadå ha ett liv och ordna en flytt, man ska ta sitt ansvar som bloggkändis.



men det här var återkomst med besked. gott så.

#7 - - Tatti:

Och så dissar han plötsligt Lindström också, på felaktiga grunder, tönt.

#8 - - Don Costa:

Jo så är det! Jag gillar dem ibland men trist att lyssna på saker som inte är mer än ok. Bara att fortsätta att ägna sig åt gammal stämsång och hålla sig till r&b/hiphop då det gäller ny musik. Där händer det ju grejer iallafall.

#9 - - Nicholas:

Vilken 90-talsattityd! Låter som en ledare i Pop...

#10 - - Don Costa:

Haha ja, men så känner jag

#11 - - Petter:

Ja! Det är definitivt Robin Pecknold (härligt namn, han är tydligen typ en fjärdedels norrman) som är grejen med FF. Blev inte minst tydligt under Way Out West-konserten då han gjorde både "Oliver James" och någon ny låt helt själv, nästan a capella, och lät bara sin egen stämma eka över hela Slottsskogen. Det var väldigt vackert.



På tal om frontfigurer i rockband: fan vad mycket mer identitet som GRUPP hiphopgrupper har i jämförelse med, tja, alla andra genrer. Visst, det har förstås mer att göra med att man bygger sig en identitet genom egna texter och framförandet av dessa, men ändå. Jag kan nog räkna upp samtliga - vad är det, 9? - Wu-Tang-medlemmar trots att jag knappt lyssnat på dem. I Rolling Stones kan jag räkna upp två. Åh, hiphop är så roligt, fyllt av identitet och personlighet!

#12 - - Nicholas:

Fast det är väl betydligt vanligare med soloartister än grupper inom hiphop? Om de är en grupp är det ju nästan alltid ett gäng soloartister - antingen i praktiken eller bara i teorin - och det är därför man kan räkna upp alla i Wu-Tang Clan. Alla är frontfigurer, mer eller mindre. Jag har en känsla av att hiphopgrupper bråkar minst lika mycket som rockband. Alla i Dipset verkar inte gilla Jim Jones till exempel. Så jag vet inte hur det är det där med gruppidentitet.