Igår gick jag på bio med två andra bloggare som inte gärna vill bli nämnda vid namn, vi kan kalla dem Kinky Afro och Birdseed. Vi såg The Wackness. Den var... hm... bra, men inte fantastisk. Alltså jag är ju en sucker för 1994-hiphop, och hela filmen frossade i sån musik. Och den var snyggt filmad, och huvudpersonen Luke (Josh Peck) var en rätt sympatisk karaktär, ganska ovanligt med tonåringar på film som varken är jättelyckade eller mobbade nördar, varken supersnygga eller megafula, varken tuffa eller emo-osäkra. Luke var rätt vanlig, men ändå ensam och sorgsen. Samt, mot slutet av filmen, lite lillgammalt pretto och sentimental - men det kan jag ta. Jag hade större problem med tjejen som han var kär i, Stephanie (spelad av Olivia Thirby som var den glada kompisen i "Juno"). Hon var liksom too good to be true - skitsnygg, skitpopulär, asnöjd med sitt liv, och så träffar hon den här killen som är blyg och trög och objektivt sett inte alls något kap. Hon gör hela lasset för att de ska få ihop det - varför? Det finns en scen i början av filmen när Luke tittar i ett stulet fotoalbum från Stephanies familj och har erotiska fantasier om henne. Bilden på henne på stranden blir levande och hon pratar med honom. Egentligen är resten av filmen en fortsättning på den fantasin. Stephanie verkar inte ha någon annan tanke i huvudet än att pleasa Luke. Sen blir det givetvis en twist mot slutet, men ändå, jag begriper mig inte riktigt på henne. Hennes karaktär är inte alls omöjlig, men den var inte tillräckligt utarbetad känns det som. I sista scenen står hon stum, ingen replik, manusförfattaren kom kanske inte på vad han skulle skriva eller så orkade han inte tänka fem minuter till.

Soundtracket var som sagt fint, men jag tänkte på en sak - i takt med att storyn blev mer allvarlig och emotional, desto mindre hiphop spelades. Istället blev det "vanlig" filmmusik, lite piano och stråkar och sådär. Är detta för att hiphop kan illustrera vissa stämningar men inte andra? Loj sommar, ok, kärleksångest och livskris, inte ok? Uppenbarligen finns det begränsningar för denna den potentiellt mest ärliga av alla musikgenrer. Grejen är ju att om hiphop är emo - vilket den kan vara, kolla på Atmostphere och alla de där - så blir den automatiskt mindre cool. Illusionen av att vara top of the world bryts, gatorna blänker inte längre, självförtroendet hos lyssnaren boostas inte upp längre. Kvar finns ett beat och en text och det blir plötsligt mycket mindre angeläget. Mer personligt kanske, men inte lika starkt. Det är okej. Allting har sin funktion. Man lyssnar inte på Beethoven en lördagkväll när man ska ut och ragga. Eller? Det kanske inte alls är omöjligt. Eroica-symfonin är ju lika egoboostande som "Izzo (H.O.V.A.)". Fast den är inte lika cool.

En skiva som jag fick lust att kolla upp efter att ha sett den här filmen var "A long hot summer" med Masta Ace. Också en nostalgisk återblick på den här eran och den verkar vara lite sådär bitterljuv och sentimental. Sen, vilket ju är lite Masta Ace-relaterat, borde jag kanske kolla upp lite gamla Biz Markie-låtar också. "Just a friend" spelades i filmen, vilken topplåt!