Okej, detta sorteras under avd. för narcissism:

I dagens DN recenserar Fredrik Strage Beyonces nya skiva (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=853378). Han tar upp alter ego-trenden inom R&B som jag skrev om på DN På Stan-bloggen förra veckan...
Hmm...
och han tar upp att "Ave Maria" är en pinsam variant på Schuberts 200 år gamla lied, som jag också skrev om förra veckan...
Hmm...

What can I say? Gött att vara föremål för stöldbegär! Love u Anakin.

PS jag kan ju ha fel. F. Strage kanske lyssnar jättemycket på wienklassicism när han inte har fullt upp med metal och goth-indie. Vad är grejen med att endorsa metal förresten? Det känns så postironiskt. Jag kommer att tänka på ett par stereotyper från wiggerkapitlet i Strages bok "Mikrofonkåt" - den postironiska wiggern (som använt gangsta-slang skämtsamt så länge attt han till slut gör det naturligt och menar det) och Hootie & The Blowfish-negern (som är svart men älskar vit tråkig rock). En fusion av dessa två typer är Metallica-wiggern: en vit hipster som älskar svarta så mycket att han gör det som vanliga vita hipsters egentligen inte får göra, nämligen endorsa skittråkig o-svart rock. För att gilla feta distade gitarrer och headbanging och komma undan med det måste man vara svart - eller en vit Metallica-wigger. Man kanske även kan kalla dessa för post-wiggers (eftersom den musik och subkultur som hyllas inte har någonting med afroamerikansk populärkultur att göra, ytligt sett). Vad var det nu för typ av musik som Stragis recenserar nuförtiden?

Hmm...