Igår såg jag två filmer på filmfestivalen. Fem blev det totalt, det fick räcka.

"Ashes of Time Redux" av Wong Kar-Wai (som turligt nog visades mer än en gång) var bra. Min kära kommentarskribent Jeps skrev nyss att han tyckte att den var kass, och jag kan förstå att vissa inte gillar filmen - där andra Wong-filmer som "Happy together", "Chungking Express" och "In the mood for love" handlar om sorg och tvåsamhet och inget annat, är det här en riktig jävla samurajfilm. Våld. Blod. Machomän i ökenlandskap. Folk började lämna salongen efter halva filmen. Själv satt jag kvar, även om jag hade händerna uppe vid ögonen när Tony Leung konfronteras med ett hav av skurkar som vill döda honom - det var läskigt, spännande och alldeles underbart. Japp, "Ashes of time" är en actionfilm, men en intim sådan, en viskande sådan. Allt handlar fortfarande om bittra minnen, meningslös stolthet och dödsdömd men livslång förälskelse.

Det var två saker som jag tänkte på under hela filmen. Dels att huvudrollen, Leslie Chung som jag hade läst om på Wikipedia innan jag gått till biografen, var både popstjärna och filmstjärna och bisexuell och depressiv och tog sitt liv genom att hoppa från ett hus tio år efter att den här filmen gjordes. Så himla hemskt. Den andra saken var Christopher Doyles foto som var så vackert. Reflektionerna i det guppande havet, det ryckiga och fragmentariska i actionscenerna, närbilderna på ansiktena. Herregud vad bra han var, redan då. När jag var liten och hyrde en massa filmer (det var det enda man gjorde i Simrishamn, I'm tellin' ya) så hyrde jag en gång en film som hette "Helgon i neon". Den var konstig och hade en rörig handling och min kompis som jag hyrde den med tyckte att den var kass. Jag var inte heller förtjust, men ändå fascinerad av hur suggestivt fotot var, det suddiga röda som hängde kvar i nattluften. Jag brydde mig inte om det då, men regissören hette Wong Kar-Wai och fotografen hette Christopher Doyle.

En sak till om "Ashes of time". Den gjordes 1994 och det märks. Året då Kurt Cobain dog, Soundgarden hade en hit med "Black hole sun" och Caroline gick klädd i Doctor Martens och åkte upp till Stockholm för att köpa Alice in Chains-EP:s. Filmen var så himla mycket grunge! Alla hade långt hår som hängde ner i det svettiga ansiktet med den slöa blicken. Alltså alla. Det var rätt kul.

Sen gick jag och såg "Smart people", en ny indiefilm med Denis Quaid, Ellen Paige, Thomas Haden Church och Sarah Jessica Parker. Den känns som årets motsvarighet till "The Royal Tenenbaums", "Sideways", "The Squid and the Whale" eller "Juno" - ni vet, en dramakomedi som är lagom snygg, lagom intellektuell, lagom quirky, lagom rapp dialog, lagom livskrisig, rättvisa och realistiska porträtt av både vuxna och tonåringar. (Nu kanske någon invänder att de nämnda filmerna inte har så mycket gemensamt. Ok, Juno är kanske inte så intellectual chic, och Sideways handlar inte ett skit om tonåringar, men jag tycker ändå att de har något gemensamt, nämligen genom att vara "årets amerikanska dramakomedi som alla kan komma överens om att de gillar".) Och alltså, jag tycker inte att det är något negativt! Filmen var bra. Jag skrattade extremt mycket. Som kärlekshistoria funkade den kanske mindre bra än som komedi, och slutet var kanske lite tillrättalagt, men det gör inte så mycket. Den var trevlig och välgjord och jag tror att alla som ser den kommer att gilla den. Jag gillade den. Om man vill vara gnällig så kan man kanske säga att den är lite förutsägbar, att mallen för såna här filmer är ganska välanvänd vid det här laget. Men jag är väl aldrig den som är gnällig?