Igår när jag gick hem från ICA körde en vit limousin långsamt förbi. Jag tittade in och såg en Wong Kar-Wai på gott humör och mitt ansiktsuttryck var någonstans mellan ett wow och ett leende. Sen stannade han framför Skandia och jättemånga människor rusade fram med kameror och mikrofoner när han gick ur bilen.

Jag gick tillbaka till Skandia för att gå på Face 2 Face-mötet med Wong Kar-Wai och se hans restaurerade "Ashes of Time", men det var tyvärr helt fullsatt. Så jag gick till Saga istället och såg årets guldpalmsvinnare "Entre les murs" istället, och det var verkligen inte fy skam. Shit vilken bra film. Intressant som genre, alltså mellantinget mellan fiktion och dokumentär - den bygger på en bok som skrivits av en kille som varit franskalärare på en problemtyngd skola. Grejen är att författaren/läraren som skrev boken är samma person som spelar läraren i filmen, han heter till och med samma sak. Skolan är samma skola. Alla elever i klassen heter i filmen sina riktiga namn. Och rent stilmässigt har filmen en rå, dokumentär touch à la bröderna Dardenne. Samtidigt märks det att det är en film, att det bygger på manus, för det finns ju situationer där ingen skulle bli accepterad att bli filmad om det var på riktigt... eller? Den där osäkerheten tjänar filmen och upplevelsen av den. Man satt på helspänn hela tiden. Det gjorde ont och det var aldrig sentimentalt, och ingenting blev skrivet på näsan (entre les mots, entre les sentences, entre les images, entre les images des visages... ok ska sluta). Min favorit bland alla kids: Carl. Så himla heartwrenching när han inser att det är töntigt att vara snäll och tillmötesgående (han är en f.d. bad boy som har fått byta skola och fått en ny chans, något han till en början är väldigt tacksam för) och börjar kalla läraren för rövhål bara för att inte riskera att bli misstänkliggjord av de andra i klassen... ah, gruppdynamiken, gruppsykologin... undrar vad Ruben Östlund tycker om Entre les murs? Jag vill se hans nya film (De ofrivilliga) men har ännu inte gjort det. Jag måste erkänna att jag varit mindre aktiv på detta års filmfestival jämfört med förra året. Men skit samma, det är mer än ingenting och det är göttigare än ingenting.